Sverigedemokraten Eddie Påfvelssons gjorde ju ett ganska omtalat uttalande om att rasblandning skulle vara något negativt. Eller, han kallar det ju inte rasblandning eftersom han ställer sig emot rasbegreppet utan menar istället att det är en fråga om kulturblandning. Och så var det ju den där lilla grejen med att han tycker att nationalsocialism är kärlek, men jag är mycket mer intresserad av att skriva om rasbladningen.
Man tar ifrån ett barn rätten att ha ett riktigt ursprung så att barnet kan känna en trygghet. På samma sätt som man ska ha en mamma och en pappa så ska man ha en historia. Men jag gillar inte rasbegreppet, utan jag syftar på människor från olika världsdelar, säger han.
Det jag tycker är intressant med detta är detta eviga behov folk har att förklara vad människor i allmänhet och barn i synnerhet behöver i sina liv. Det är klart att den kan verka förvirrande för vissa ungar att ha två eller tre olika kulturarv och nationaliteter att fundera på, istället för enbart en. Jag hade dock tyckt att det varit jätteroligt att ha en förälder från ett annat land. det ger en öppning till andra kulturer, tanketraditioner och språk. Nu är mina båda föräldrar svenska sedan många generationer, vilket duger gott det med, men jag kan inte komma ifrån att jag hade uppskattat om en av dem kom från ett annat land.
Sofia Capel skriver bra om detta. Hon har föräldrar från två olika länder och sedan växt upp i ett tredje, för att flytta till ett fjärde. Hon skriver om hur folk automatiskt antar att detta har varit en stor grej, liksom påverkat henne mer än vad ens bakgrund generellt påverkar en.
Det är väl klart att ens uppväxt och bakgrund påverkar en. Det gäller ju oavsett om man har fler eller färre en två föräldrar, inte lever med sina föräldrar, har två mammor eller två pappor eller har föräldrar från olika kulturer. Det kan säkert tillföra dåliga saker, som oro över att inte känna sig ”normal” (något som ju främst samhället för på en, snarare än hemförhållandena som sådana) men säkert även något bra. Jag fattar verkligen inte folks behov av att definiera exakt vilka förhållanden barn mår bäst under.
Barns behov och intressen används som ett politiskt slagträ, och det är såklart bekvämt eftersom de själva inte kan uttrycka sig, och om de gör det så tas de inte på allvar. Jag tror att de flesta barn mår bra bara de får kärlek, trygghet och uppmärksamhet i sina hem, utöver det tror jag inte att det finns några speciella konstellationer som är överlägsna andra. Däremot tror jag att många andra är väldigt fasta i uppfattningen att andra ska växa upp under samma förhållanden som de själva gjorde, speciellt om de växt upp under väldigt normativa förhållanden.