Etikett: systraskap

Objektifiering banar vägen för våld.

Intressant det här, hur ett inlägg om att kvinnor ständigt utsätt för objektifiering kan urarta i en diskussion kring huruvida kvinnliga politiker är snygga eller ej. Jag har aldrig hävdat att kvinnor inte kan komma någonvart utan att vara snygga, däremot att en som kvinna ständigt utsätts för recensioner av ens utseende, oavsett om de är positiva eller negativa. Poängen är inte att det är synd om fula kvinnor för att de har lägre status utan att alla kvinnor ständigt får lära sig att det är deras utseende som räknas främst och främst och att det leder till sjukt mycket ångest hos alla kvinnor, inte bara ”fula” kvinnor.

Det finns vissa idéer om att män har andra faktorer som de bedöms efter, ofta beskrivna såsom ”makt”. Skillnaden är dels att makt kan uppnås på många olika sätt, inom många olika områden, medan snygghet bara handlar om en grej. Om en manlig politiker intervjuas om sin makt kan en till exempel tänka sig att det faktiskt är relevant i sammanhanget, medan en kvinnlig politikers kläder eller utseende inte riktigt är det. Män får liksom vara bra på sin grej utan att också deras ”makt” ska diskuteras, eftersom makten för det mesta är tätt sammankopplat med vad de är bra på. En kan såklart tänka sig att dessa ideal är negativa för många män, vilket jag också tror, men det är inte en fråga om objektifiering. Mannen finns fortfarande för sin egen skull, bedöms efter vad han gör. I den mån han bedöms efter vad han har, i termer av makt eller pengar, så är detta ett resultat av vad han har åstadkommit (eller beskrivs i alla fall så). Detta är liksom motsatsen till objektifiering, detta är att på ett mycket tydligt vis beskriva någon som ett subjekt.

Vissa snackar om att kvinnor i dejtingsammanhang bryr sig om mäns utseende. Det är ju inte så märkligt, eftersom det faktiskt är en relevant faktor då. Män bryr sig givetvis även om kvinnors utseende i sådana sammanhang vilket är helt rimligt. Däremot uppfattar jag det absolut som att kvinnor oftare lägger fokus på en mans personlighet, det är sällan jag hör kvinnor tala om mäns utseende på samma sätt som jag ofta hör män tala om kvinnors. Jag tycker överlag att det är en bra grej att kvinnor i lägre grad objektifierar män, och vänder mig emot feministiska projekt som går ut på att kvinnor ska objektifiera män mer. Det handlar liksom inte om att nå någon rättvisa utan om att vi ska kunna mötas som människor av kött och blod utan att bli avhumaniserade.

När en talar om en kvinna endast som en kropp så är det att avhumanisera och objektifiera. Detta är i sin tur något som öppnar för olika former av våld, avhumanisering är liksom en grundfaktor i alla våld. Denna typ av objektifiering kan drabba alla, men sättet den drabbar kvinnor på är genomgående i hela samhället och en stark del i vår kultur. Kvinnor porträtteras ständigt som objekt. Detta leder givetvis till att många tycker att kvinnor inte finns till för sin egen skull, utan främst ska tillfredsställa män. Detta är i sin tur en anledning till att kvinnor blir utsatta för såpass mycket våld som handlar om att exploatera dem som kvinnor, det vill säga våldtäkter, sexuella trakasserier och så vidare. Det sker helt enkelt en ständig avhumanisering av kvinnor som skapar ett ideologiskt utrymme för att utöva förtryck och våld. Därför är objektifiering en viktig grej att tala om.

Sedan finns det en massa grejer vi också måste diskutera, olika normer och ideal som är pressande och skadliga. Men objektifiering handlar om mer än så, det handlar om att skapa en grogrund för våld mot olika grupper, och i det här fallet kvinnor.

Systraskap: att försvara kvinnor mot sexism oavsett politisk färg, inte att hålla med dem.

Bland feminister talas det ofta om systraskap, och det är inte heller ovanligt att systraskapet efterlyses av feminister. ”Var finns det?”, kan de undra, och peka på när det blivit påhoppade och attackerade av andra feminister eller liknande. Istället för att hacka på till exempel Löwengrip för hens antifeminism ska vi uppmuntra hen för att hen är en ”stark kvinna” och det är också bra för feminismen. Höger- och vänsterfeminister ska samsas under systraskapets tak och kämpa tillsammans fast vi kämpar för helt olika saker och så vidare. Herregud.

Jag är som ni kanske vet engagerad i en Tjejjour. Där finns en massa underbara kvinnor engagerade. Jag har ingen jävla aning om deras politiska ståndpunkter i övrigt, och det spelar inte heller någon roll, för den verksamhet vi driver handlar om att stötta tjejer som har problem, och där behövs alla. Jag är till och med okej med att de inte är feminister, om det nu skulle vara så. Samma gäller för tjejerna jag stöttar via jouren, om deras sympatier nu ligger åt höger så gör det inte deras problem mindre värda att hjälpa till med. På samma sätt skulle jag försvara Löwengrip från sexism vilken jävla dag som helst. Det var inte som att jag tyckte att hen förtjänade att bli våldtagen i Italien bara för att hen är borgare, det är givetvis lika jävla vidrigt vem som än drabbas av det. På samma sätt avskyr jag Lööf och hens politik, men jag blir ändå förbannad på människor som misskrediterar hen på grund av hennes kön.

Sexism är fel oavsett vem det drabbar. Hur vidrig jag än tycker att en kvinna är tycker jag inte hen förtjänar att bli våldtagen, sexuellt trakasserad, diskriminerad, får lägre lön eller bli utsatt för press och hets kring sitt utseende. Den politik jag förespråkar ska gälla för alla kvinnor: alla kvinnor ska ha rättvis lön, ingen kvinna ska bli våldtagen eller misshandlad, ingen kvinna ska bli utsatt för sexism. Det är inte bara de kvinnor som erkänner sig till de feministiska värden jag tycker är rimliga ska ska njuta frukterna av dessa framsteg, feminismen för mig är en kamp för alla kvinnor.

Detta betyder dock inte att alla kvinnors åsikter kring hur feminism borde drivas är lämpliga. Att alla kvinnor omfattas av målen är för mig inte samma sak som att alla kvinnor har rätt kring vad dessa mål är eller hur en borde ta sig dit. Jag har vissa idéer om hur detta ska gå till, idéer som skiljer sig mycket från andra feministers (och ickefeministers) idéer. I detta så blir alla kvinnor som motarbetar detta mina ideologiska fiender, även om jag samtidigt har ett intresse i att kämpa för även deras intressen.

Vidare så kan jag fortfarande avsky en kvinna som pesten, även om jag i praktiken också är för att hen ska ha samma rättigheter som män. Det är möjligt att ha en generellt åsikt kring rättvisa och hur samhället ska vara organiserat som omfattar alla och samtidigt tycka att enskilda individer är avskum, utan att för den sakens skull önska dem mindre av denna rättvisa.

Systraskap handlar om att bedriva kamp för alla kvinnor, försvara alla kvinnor mot patriarkalt förtryck. Inte om att tycka om alla kvinnor, tycka det alla kvinnor gör är fett eller dela alla kvinnors feministiska analys. För mig handlar systraskap inte om någon ryggdunkarklubb för kvinnor i allmänhet, utan om att se och motverka sexism var den än dyker upp, även om det råkar vara en ickefeministisk kvinna som råkar ut för den. Feminismen måste kämpa för alla kvinnor, men det är inte samma sak som att ta hänsyn till alla kvinnors åsikter om ens kamp.

Lucka tre: umgås kvinnoseparatistiskt.

Det är ju en vanlig uppfattning att kvinnor inte kan umgås i grupp eftersom det blir så mycket skitsnack, och det verkar också vara så att många kvinnor har sitt huvudsakliga umgänge med andra kvinnor i grupper om två. Inte så att det skulle vara något fel med det, inte alls. Men det är också viktigt att bygga systraskap i större grupper.

Jag vet inte hur era umgängesformer ser ut generellt. Ni kanske umgås i något större kompisgäng eller engagerar er i någon aktivitet. Oavsett så tror jag att det kan vara en bra idé att försöka umgås mer kvinnoseparatistiskt. Kvinnoseparatism har flera fördelar. Dels så slipper en hamna i könsroller på samma sätt när det inte finns män i sammanhanget, eftersom det då inte finns någon som en kan definiera sin kvinnlighet utifrån på samma sätt. En annan fördel är att kvinnorna slippa serva männen med socialt arbete. I könsblandade grupper så uppstår ofta situationen att kvinnorna ombesörjer trevnaden, kommer på nya samtalsämnen om det blir tyst, tonar ner konflikter och så vidare. En tredje fördel är att det finns grund för att kollektivt diskutera erfarenheter av sexism och könsbundet förtryck.

Om det nu är så att ni redan umgås mycket i tjejgäng så tycker jag att ni ska betänka följande:

  • Vad gör ni när ni umgås? Det är absolut inget fel på att snacka om relationsproblem och liknande, det stödjer jag fullhjärtat. Däremot tror jag att det är viktigt att också fokusera på saker som inte rör sig om män. Försök att umgås ett större tjejgäng ett tag utan att snacka om män en enda gång.
  • När ni umgås, hur framställer ni det för varandra och för andra? Jag tänker att det är vanligt att det framställs som om en ägnar sig åt ”tjejgrejer” som män av olika anledningar mår bäst av att slippa. Alltså att en umgås med ”tjejerna” för att en ska kunna släppa fram sin kvinnliga sida. Om så är fallet: försök att tänka och tala annorlunda om det hela. Jag tror inte att det är positivt för jämställdheten att framställa kvinnors intressen som något män mår bäst av att hållas borta ifrån, däremot tror jag att det kan vara vettigt att belysa just detta med hur umgänge med enbart kvinnor kan vara frigörande från könsroller och känslomässigt arbete.

Jag tänker att det är viktigt inte bara att umgås med kvinnor, utan också att göra det på ett medvetet sätt. Att prata om saker och ting som relaterar till kvinnoförtryck, att stötta varandra och komma med råd och så vidare, inte bara i egenskap av att vara varandras vänner utan också i egenskap att som kvinnor kunna förstå många av de erfarenheter en får just genom att vara kvinna.

Lucka ett: uppvärdera systraskapet.

Jag börjar med att uttrycka mig lite svepande kring ett område jag kommer gå in mer specifikt på i några kommande luckor. Nämligen systraskap.

Ni vet hur en alltid hör om hur trevligt killar har det med sina killkompisar. Sina stora grabbgäng som går ut och har trevligt och dricker öl tillsammans. Ni vet hur den där manliga vänskapen beskrivs som så jävla genuin och äkta. De snackar inte skit utan är raka och ärliga, ställer upp i vått och torrt, sätter alltid varandra i första rummet och bla bla bla.

Dels tror jag att det ligger något i detta. Kvinnor socialiseras i vårt samhälle in i att prioritera manligt sällskap och manlig bekräftelse, vilket gör att våra relationer med andra kvinnor gärna blir lidande så fort det kommer upp ett manligt alternativ i bilden. Men jag tror också att många kvinnor tenderar att nedvärdera de nära relationer med andra kvinnor som de faktiskt har helt enkelt för att de lärt sig att manlig vänskap värderas högre.

Om vi ser på kultur där den kvinnliga vänskapen står i fokus så definieras denna vänskap ofta utifrån män på ett eller annat sätt. Kanske är det ett gäng singeltjejer som går till krogen tillsammans och raggar, eller så är det kvinnor som pratar med varandra om sina relationer till män. Det är sällan att vänskapen kvinnor emellan får finnas och tala för sig själv.

Så vad göra? Uppvärdera systraskapet! De flesta kvinnor har nog upplevt någon form av systraskap. Kvinnliga vänner som ni kunnat lita på till fullo, som ni kunnat prata om allt med. Även om de flesta kvinnor umgås mest med andra kvinnor så är många väldigt snabba på att påpeka att de har lika många, om inte fler, killkompisar och hur otroligt skönt, roligt och avslappnat det är att umgås med dem i förhållande till att umgås med tjejer.

Genom att inte bara sluta prata om vänskap med män som om det vore något lite finare, utan även vända på steken och prata om relationer till andra kvinnor på samma romantiserande sätt som många talar om vänskapsrelationer till män, så kan en sätta en annan samtalston kring kvinnlig vänskap och kanske även belysa hur sjukt det är att folk på ren vana häver ur sig saker som är direkt förolämpande mot halva mänskligheten.

Så nästa gång du är i ett sammanhang där det diskuteras vad en gjort med sina vänner, vad en har för relationer till dem och så vidare, pröva att bräka på om hur roligt du har det med dina tjejkompisar, om hur fantastiskt enkla de är att ha att göra med, om hur de förstår dig som ingen annan, om hur de alltid ställer upp och så vidare. Jag menar inte att du ska ljuga ihop något bara för att bevisa en poäng, men om du tänker efter finns det nog åtskilligt som du kan säga helt sanningsenligt. Och om du hamnar i en situation där någon börjar snacka om hur bra det är med manliga vänner, påpeka alla fördelar med kvinnliga dito istället för att sitta tyst eller säga att ”kvinnor är lika bra”. Vänd på det istället.

Vi kvinnor har också betydelsefulla vänskaper inom vårt kön, skillnaden är att vi inte har en hel kultur som kretsar kring att höja upp dessa. Vi har inga internetmemes, tv-serier eller böcker som går ut på att hypa våra relationer. Det finns ingen kvinnlig motsvarighet till Bromance eller Bros before hoes, ingen har brytt sig om att skriva en kvinnlig motsvarighet till The Bro Code. Och då får vi väl skapa vår egen. Så våga tro på systraskapets betydelse, våga hypa det och fundera på vad bara dina kvinnliga vänner kan erbjuda dig, vad de är bättre på, både inför dig själv och inför andra.

Med detta inte sagt att relationer med män skulle vara menlösa eller dåliga. Det är bara det att de har fått stå i rampljuset ett ganska bra tag nu. Ställ systraskapet där istället.