Såhär är det alltså för tillfället: jag har inte träffat barnen eller mamman än, däremot hämtade pappan (de har separerat) mig vid flygplatsen och nu har jag hängt med mormodern hela dagen. Familjen bor i ett så kallat townhouse som är typ som ett lyxigare radhus som jag fattar det. Det är sinnessjukt stort. Och staden är så himla fin.
När jag hade hängt upp alla mina kläder så tänkte jag att jag skulle äta lite, så jag gick ner och letade runt i hela huset efter mormodern. Hittade henne inte så jag värmde upp lite mat själv. När jag satt och åt kom hon i alla fall in och ba: ”vad bra att du tar för dig”. Behöver jag säga att jag flippade fullkomligt?
Kände ungefär såhär: jaha, hon tycker att jag kommer här och tar mig friheter. Ska nog lägga mig under en filt och ruttna bort. Hehe.
Nejmen det har varit trevligt. Vi har diskuterat politik och arbetsrätt och jag har till och med ansträngt mig för att inte svära. Inte ens sagt emot så himla mycket heller faktiskt. Jag känner mig märkligt tom, men det löser sig väl. Det är ju inte som att jag var ett sprudlande energiknippe innan jag åkte…