Etikett: nervös

Borde ta och finna mitt inre lugn.

Sitter och hänger i mitt nya rum i Uppsala och är nervös. Jag börjar plugga på måndag och på fredag är det någon slags invigningsgrej. Känner mig totalt oförberedd på detta, även fast jag vetat att jag ska plugga i typ ett halvår.

Jag är bäst på det här med att bygga upp trygghetsbubblor som sedan känns helt omöjliga att lämna, och bäst på att oroa mig. En normal person hade kanske tänkt att nu vet jag vad jag ska göra för tre år framöver, men jag oroar mig redan för jobbsituationen efter att jag tagit en kandidat. Gud, borde verkligen ta och typ meditera och hitta mitt inre lugn.

Liten lägesupdatering.

Såhär är det alltså för tillfället: jag har inte träffat barnen eller mamman än, däremot hämtade pappan (de har separerat) mig vid flygplatsen och nu har jag hängt med mormodern hela dagen. Familjen bor i ett så kallat townhouse som är typ som ett lyxigare radhus som jag fattar det. Det är sinnessjukt stort. Och staden är så himla fin.

När jag hade hängt upp alla mina kläder så tänkte jag att jag skulle äta lite, så jag gick ner och letade runt i hela huset efter mormodern. Hittade henne inte så jag värmde upp lite mat själv. När jag satt och åt kom hon i alla fall in och ba: ”vad bra att du tar för dig”. Behöver jag säga att jag flippade fullkomligt?

Kände ungefär såhär: jaha, hon tycker att jag kommer här och tar mig friheter. Ska nog lägga mig under en filt och ruttna bort. Hehe.

Nejmen det har varit trevligt. Vi har diskuterat politik och arbetsrätt och jag har till och med ansträngt mig för att inte svära. Inte ens sagt emot så himla mycket heller faktiskt. Jag känner mig märkligt tom, men det löser sig väl. Det är ju inte som att jag var ett sprudlande energiknippe innan jag åkte…

Åker idag.

Idag, om drygt två timmar, åker jag. Jag är jättepeppad och jättenervös.

Saker jag är nervös för:

  1. Planet blir inställt. Visserligen inget jättejobbigt men herregud vilket antiklimat.
  2. Att planet blir kapat.
  3. Att ingen möter mig och jag står där ensam.
  4. Att dte egentligen är en seriemördare som lurat dit mig. Hua.

Annars är allt bra.

”Förlåt för att jag finns”-leendet.

Bloggkommentatorerna skriver om bloggares olika fotominer. De har med den där som alla gör med öppen mun, det där tillfixade jävla leendet och plutminen. Min egen får väl betraktas som emominen, eftersom jag alltid får kommentarer över att jag ser sur ut (kan meddela om att jag är lite surmulen även irl, jag frågade min pojkvän).

Men jag tycker att de missar en skitviktig min, nämligen ”förlåt för att jag finns”-leendet. Det där nervösa leendet som verkligen utstrålar att man gör allt för att tillfredsställa alla i sin omgivning och aldrig någonsin vill trampa en enda person på tårna. Bland annat Elin Kling är expert på detta (även om hon mer gått över till den öppna munnen).