Unna mig lite.

Det verkar som om jobbet inte behagar ringa, men det är denna stund som är den jobbigaste. Det kan fortfarande hända att de ringer nu, så jag sitter endast och räknar minuter till halv tio, då det i princip är för sent.

Igår tänkte jag ungefär såhär: nu ska jag unna mig lite och strunta i att ställa väckarklockan, så att jag får sova ut ordentligt. Ni fattar inte vilket tungt beslut detta var!

Hela natten drömde jag mardrömmar om att jag sov så långt som till, hemska tanke, tjugo över nio. Fatta antiklimaxet när jag vaknande kvart över sju, alltså, en kvart senare än jag brukar ställa väckarklockan.

För övrigt har jag sökt till en sommarkurs i praktisk retorik. Kursen har ”våga tala”-inriktning vilket jag knappast känner ett behov av, då tala är i princip det enda jag vågar göra här i livet. Men det var vad som fanns tillgängligt då jag som vanligt var sent ute och jag ser ändå fram emot att eventuellt vässa min språkförmåga.

Allt är ju så jävla dyrt.

Hatar budgetreportage i tjejtidningar. Jag tänker: budget är plagg som inte kostar över 100 kr (kanske 200 om det är något fett fint, som typ en jacka), när det i själva verket är klänningar som kostar typ 400. Jag lägger aldrig mer än 200 spänn på ett klädesplagg, så deras budgetnivå är min ”unna mig lyx”-nivå.

Detta beror ju på att jag verkligen bara handlar second hand. Anledningen till det är inte att jag är cool, utan att jag är snål. Fattar inte hur folk pallar nyproduktion när det är så förbannat dyrt, halva studiebidraget går ju på en dag.

Ibland så tänker jag att jag ska unna mig en klänning från typ H&M för att lyxa till det lite, sen kommer jag på att man inte kan unna sig saker från H&M, fattigmansbeteende är vad det är.