Etikett: yrke

Lärarkrisen.

Detta med lärarkrisen sägs bero framförallt på att läraryrket har för låg status och statusen ska höjas med hjälp av en lönehöjning. Jag ser det inte som en omöjlighet att jag själv slutar som lärare, lite beroende på hur möjligheterna att läsa till pedagogik till de ämnen jag ska läsa in ser ut. Jag har även jobbat som lärarvikarie och jag kan säga att det som gjorde mig absolut mest avtänd på yrket var den otroligt stressiga situation lärare har idag. Lönen är låg och den behöver höjas, men jag tror inte att den behöver höjas med så mycket som 10 000 om man bara såg till att arbetsmiljön för lärare var bättre.

De flesta som utbildar sig till något vill jobba med det yrkets kärnsyssla. En lärare vill undervisa, en sjuksköterska vill ge vård och så vidare. Men om en massa tid och energi går till att göra helt andra saker, som till exempel att få eleverna att vara tysta, sitta i krismöten eller fylla i en massa papper för att hålla ”ryggen fri” så får man inte så mycket tid över till undervisning. Det tycker man såklart är himla tråkigt när man utbildat sig i förhoppningen om att få göra något helt annat.

Jag skulle älska att jobba som lärare och skulle kunna göra det för en relativt låg lön så länge jag faktiskt fick hålla på med lärande de mesta delen av tiden och inte en massa annat strunt men så ser det tyvärr inte ut idag. Detta kräver såklart att det finns bättre elevvård på skolan, bättre ledning, bättre rutiner och mer folk i klassrummen vilket också kostar pengar. Jag kan känna att det ensidiga fokuset på att höja lärarnas löner gör att skolmiljön hamnar mycket i skymundan. Jag tror inte att höjda lärarlöner spelar så stor roll så länge man inte också gör något åt skolan som arbetsmiljö.

Att det behöver plöjas ner mer resurser i skolan och skapas tätare samarbeten mellan skolan och socialen, ungdomspsykiatrin så att skolan slipper axla de social problem som många elever har ensam är ett faktum. Jag tycker också att det är viktigt att man på allvar diskuterar större omorganiseringar av skolans struktur, till exempel det förstatligande man har diskuterat lågintensivt under en längre tid. Oavsett så hoppas jag att debatten kan mogna till sig lite och börja handla om skolan och den övriga personalen lite och inte bara om lärarna.

Det finns en gräns för hur mycket man kan offra för att pussla ihop en välfärd i nedmontering, även om man valt sitt yrke av människokärlek.

En gång diskuterade jag detta att vårdpersonal har så ruskigt lite betalt i förhållande till andra personer med motsvarande utbildning med en person som förklarade det hela med att sjuksköterskor framförallt drivs av ett kall och inte av utsikterna om att få en bra lön. Detta argumenterade personen för genom att säga att om det inte varit så hade de ju inte valt ett yrke de visste var lågbetalt. Åh vad jag älskar cirkelargumentation! Det ligger ju säkert något i detta, jag tror att de flesta som väljer att jobba med lågstatusyrken inom vården är ganska medvetna om vad de väljer och därmed väljer efter en vilja att ta hand om personer snarare än en vilja till en bra lön.

Jag tycker mig ofta se denna inställning att det är okej att pressa ner löner och försämra arbetsvillkor för personer som anses drivas av passion och övertygelse snarare än pengar. Däremot undrar jag om inte de allra flesta faktiskt väljer yrke utefter intresse, även om ekonomiska faktorer såklart tas med i beräkningen. Man kan ju även tänka sig att om de ekonomiska faktorerna jämnades ut så skulle folk välja yrke efter intresse i mycket högre grad och vi skulle således få mer kompetenta och engagerade personer inom alla yrken. Men framförallt kan man ju faktiskt se att det faktiskt råder brist på sjuksköterskor, utbildningen blir mindre och mindre populär helt enkelt för att folk inte har lust att jobba under hur pissiga förhållanden som helst bara för att man råkar ha en passion för att ta hand om människor.

Vårdpersonal är en av de yrkesgrupper som är absolut viktigast i samhället. Om de gick ut i strejk skulle allt braka samman, för alla samhällsklasser. Men att de är så otroligt viktiga har ironiskt nog kommit att bli deras största förhandlingsnackdel, för om de så mycket som knystar om strejk så bli folk som galna, skuld- och skambelägger och pratar om ansvar. Deras personliga ansvar att få välfärden att gå ihop när den monteras ner. Politikernas ansvar och skattebetalarnas ansvar pratas det inte om. Och de böjer sig allt för ofta, för det är klart att man inte gärna lämnar sjuka stick i stäv när resten av samhället redan har gjort det. Någon måste ju finnas kvar för att ta hand om dem. Som Torun skriver.

Ibland säger man det till oss. Att vi borde sätta ner foten. Säga ifrån. Sluta slita. Räta på våra ryggar och gå därifrån. Ibland säger vi till och med till oss själva.

Sen möter jag mina patienters blickar. Ser deras dödsångest. Smärta. Hopp. Förtvivlan.
Då går man ingenstans. Då stannar man. Då håller man handen. Då pratar man om döden, och om vad som ska hända med barnen, och om begravningar, och om hur cellgifter förstör den kropp man en gång trivdes i. Då kastar man om planeringen. Glömmer man bort att man är kissnödig.

Vi kan inte bygga vår välfärd på att Starka kvinnor™ offrar sig för att det ska gå ihop. Det är ett bygga av skuld och skam, av orimliga förväntningar och av självuppoffring.  Och det är ju så typiskt att det även är dessa kvinnor som får stå med skulden över sin egen situation, för om de hade höjt sina röster och ställt lite krav hade de ju haft högre löner, om de hade gått ut i strejk och protesterat. Ett sådant skolboksexempel av dubbelt skuldbeläggande. Man är sin egen lyckas smed, men nåde dig om du försöker omsätta de orden i praktiken genom att kräva din rätt!

Det går väldigt väldigt långt innan vårdpersonal genomför omfattade strejker helt enkelt eftersom det arbete dem utför är en av de viktigaste grundstenarna i vårt samhälle. Det vet de och det vet också de personer som är pigga på att skuldbelägga dem så fort det viskas om det. Man kan ju tycka att det borde vara en signal på att vi kanske borde värdera detta yrke lite högre innan det faktiskt går för långt, innan de faktiskt sätter ner foten och slutar gå till jobbet. För det finns en gräns för hur mycket man kan offra för att pussla ihop en välfärd i nedmontering, även om man valt sitt yrke av människokärlek.

Hur man än vänder sig har man ändan bak.

Den här debattartikeln av Per Ström är ju så jävla idiotisk. Alltså, det hade legat något i hans resonemang om det varit så att anledningen till att kvinnan kunde jobba på anstalten var att man t.ex. hade sänkt kravet på ”fysisk råstyrka” för tjejer eftersom de har sämre förutsättningar för att få samma som män, men det finns absolut inga belägg för att så skulle vara fallet.

Han tar upp att man sänkt kraven på fysisk styrka inom t.ex. brandman och polisyrket för att kvinnor ska komma in och det kan jag väl hålla med om skulle kunna vara problematiskt om det inte kompenseras med annat. Jag är dock säker på att man inom dessa yrken förmår hantera detta genom att träna upp andra skills och skapa team där personerna väger upp varandras svagheter på olika sätt. Men även om det skulle vara så att det är ett problem så kan man väl för guds skull ta upp det ensamt och inte skriva en såhär osmaklig debattartikel om denna kvinnas mycket tragiska död.

Vet Per Ström ett jota om hennes styrka eller om hur det går till när fångvaktare anställs? Det verkar åtminstone inte så när man läser artikeln. Det är alltså bara rent och skärt spekulerande kring de inblandades kompetens och styrka för att försöka vinkla det hela till att feminismen bär ansvaret för den här personens död. Ström gör bara en rad påståenden och spekulationer som helt saknar grund.

Men det roligaste är ju den paradox som uppstår när samma person innan beklagat sig över att kvinnor inte behöver utföra diverse farliga yrken eftersom dessa generellt utförs av män. Fångvaktare, polis och brandman är väl typiska sådana farliga yrken och Per Ström borde ju alltså bli glad över att könsfördelningen inom dessa blir mer och mer jämn. Men icke! Det är tydligen fel det också. Jag kan fan satsa pengar på att han skulle ha skrivit en debattartikel om att det mest är män som utför farliga yrken om det varit en man som blivit ihjälslagen. Hur man än vänder sig har man ändan bak, som vi feminister brukar säga.

Jag tyckte detta var lite för löjligt för att orka skriva mer uttömmande än detta men läs för guds skull Strömexperten Hannahs inlägg om fadäsen. Hoho.

Vad tjänar era städerskor egentligen?

Vad jag inte begriper med den så kallade pigdebatten är varför det skulle vara en feministisk fråga över huvud taget. Det feministiska perspektivet är väl helt ointressant och om man nu ska se det så så är det väl bara bra att kvinnor kan tjäna pengar på något de alltid antagits göra gratis.

Sen finns det såklart en feministisk aspekt i lönesättningen eftersom städerska är ett kvinnodominerat yrke, men om man jämför städerska med t.ex. rörmokare eller byggarbetare i kvalifikationsgrad så är städerskan faktiskt (för det mesta) mindre kvalificerad. Det är ett simplare yrke.

Men det intressanta här är väl inte just kvinnoaspekten. Hade det varit mer okej om det var en man som skrubbade dina golv? Jag har himla svårt att se varför. Detta är ingen kvinnofråga, det är en människofråga och en klassfråga.

Alla som jag läst medger att de har en städerska passar också på att meddela att hen inte alls är dåligt betald. Nehe. Jag skulle verkligen vilja veta om de har kontrollerat vad deras städerskor har i slutlön, efter att alla avgifter och utgifter är betalda. Jag frågade här vad städerskan fakturerade, men fick dessvärre inget svar. Bara detta från Björn:

Vad tycker du är skäligt betalt för att dammsuga och byta lakan hemma hos någon? Jag antar att det du är ute efter är att säga att vi betalar för lite för deras tjänster? Att de inte har en lön som en bankdirektör (som förtjänar mångfaldigt mer också) – är det skäl nog att låta de vara arbetslösa och ta bidrag istället?

Jag menar såklart inte att en städerska ska ha samma lön som en bankdirektör, det vore orimligt. Men jag tycker att man åtminstone ska kunna ta ut en timlön på strax över hundra kronor innan skatt. Många människor förstår inte att det är skillnad på vad man fakturerar och vad man faktiskt tjänar. Städerskan fakturerar 200 och då tycker man att det är skäligt betalt, men glömmer att hon har en resväg dit, ska betala tjänstebil och hela köret också. Ni fattar.

När man börjar snacka löner så börjar folk snacka tillgång och efterfrågan. Men tillgång och efterfrågan är inte allt som räknas här i världen, man måste också kunna säga att en människa ska kunna få en skälig lön för sitt arbete. En skälig lön är alltså en lön som man kan leva på om man jobbar heltid, utan att behöver vända på varje krona. Kanske ska man även kunna försörja ett barn eller två. Att efterfrågan är låg (vilket den förvisso inte verkar vara när det gäller städtjänster) är inte i sig ett argument för att lönerna ska vara låga.

Sen måste man också tänka på att städerska är ett mycket slitigt yrke. Det sliter på kroppen som bara fan, på grund av alla konstiga ställningar. Man inandas rengöringsmedel och damm hela dagarna vilket troligen ger en viss effekt på lungorna. Därför måste man ta in även det i beräkningen. Det handlar nämligen inte bara om hur kvalificerad en människa är eller hur många som skulle kunna tänkas utföra samma jobb, utan om vilken uppoffring det är.

Jag är väl inte sådär skitförtjust i iden om ett samhälle där alla hushållssysslor läggs ut på entreprenad, från städning till barnhämtning. Det säger väl kanske något om vår livsstil när vi inte kan sköta dagliga sysslor i våra egna hem och familjer. Men jag tycker inte att man har en dålig människosyn för att man anlitar en städerska. Inte dålig kvinnosyn heller. Däremot tycker jag att man inte ska stanna vid prat utan faktiskt anställa en städerska som får ut en rimlig lön.