En sak som är jobbig i livet nu är att jag känner mig så himla himla ful. Jag har gått upp några kilo i vikt, inte tränat över huvud taget och ätit som en jävla kratta hela sommaren. Dessutom har jag druckit lite väl mycket alkohol för att jag ska må bra. Jag är extremt känslig för alkohol.
Allt det här gör att jag känner mig som en tjock och hårig dvärg. Men det värsta är egentligen det här med träningen, för det får mig att må så dåligt att inte röra på mig. Och jag säger till mig själv att jag måste börja träna för jag kan bara inte ägna en hel vinter till åt gråt och apati. Det funkar inte.
Så vad gör man. Jo man tar tag i sig själv. Men bara tanken skrämmer mig.
Snart åker jag förvisso och då blir jag väl så illa tvungen. Det känns så himla himla skönt. Den sista tiden här ska jag försöka få ordning på min hälsa. Hur brukar ni göra när ni vill ”kicka igång” lite. Observera att mitt primära mål inte är viktnedgång utan att få lite jävla balans.
Köpa nya snygga träningskläder så det blir roligare att träna.
Börja bara gå, och fortsätt så länge du pallar och sen går du hem. Kanske kör lite enkla armhävningar eller magövningar som inte kräver utrustning. Det upplever iaf inte jag som direkt träning och då slipper man det där automatiska motståndet. Och smyger man igång det blir det lättare att bygga på efterhand och helt plötsligt står man där med resultat 🙂
jag håller med honovs, satsa på en mjukstart. kör inte stenhårt från början, det är så otroligt otaggande. trappa upp efterhand istället.
ibland funkar det faktiskt att belöna sig själv efteråt, det är klyschigt men sant (i alla fall för mig). typ ”efter träningen ska jag köpa vindruvor!”
Ta en morgonpromenad! Ställ klockan, kliv upp utan att tänka och häll i dig en kopp kaffe och några nötter typ(vissa går direkt utan att äta något alls, själv fixar jag inte det) och gå ut. Det är jävligt motigt första kvarten typ, sen blir man pigg:)
Mitt bästa tips är att börja med att gå, så mycket du kan få in i vardagen. Till stan, till vänner, till jobb osv. Då mjukstartar du och får i gång kroppen lite, samtidigt som det vävs in i vardagliga livet. Dessutom har det en bra bieffekt: man blir lite tröttare, kan lägga sig i tid och därmed få ordning på dygnsrytmen. Att få ordning på dygnsrytm, regelbundna matvanor och strukturera upp även sina lediga dagar lite hjälper till så man får ordning på resten av livet också.
Brukar känna som du när jag har tagit det väldigt lugnt en period. Men gå ut på en promenad, ta med dig en spelare med musik eller radio och bara gå. Gå, gå, gå du kommer nog må bättre efteråt och efter ett tag kommer du nog vilja gå ut av ren lust.. 😉
Skriv upp fördelarna med att träna och ta fram den listan när det är dags att träna och motviljan sätter in. Se till att förlägga träningspassen till tiderna på dygnet då du är som mest motiverad- för min del är det mitt på dagen; måste alltid träna omkring 15, 16-tiden för annars blir det inte gjort. Så har du möjlighet att träna vilken tid du vill, satsa på den tid som är bäst för dig!
Kom också ihåg att din hälsa inte bara definieras av din vikt (även om det självklart är jobbigt att inse att man gått upp i vikt mot sin vilja). Kom likaså ihåg att skönhet inte definieras enbart av vikten. Vad tycker du om med ditt utseende? Den eller de områden du tycker mest om på din kropp/i ansiktet, kan du också skriva upp för att påminna dig själv med när du börjar känna dig ful. Något annat jag gör när jag känner mig ful är att kolla på egobilder av mig själv, som jag är nöjd med. Då känner jag att: ”wow, jag KAN ju faktiskt vara snygg ockå!”
Sen finns det en nödlösning, som inte är bra i längden (eftersom jämförande är ganska negativt det med, på ett sätt), men som kan funka tillfälligt: att jämföra sig med folk som man tycker är fulare eller tjockare, ifall man kan hitta några sådana. Jag har en fulmapp på min dator där jag sparar bilder jag hittat på människor jag tycker är riktigt fula, i en riktigt svår stund kan jag ta fram den mappen och tänka att jag i alla fall inte ser ut så. Nån kommer säkert tycka det är vidrigt nu och visst är det väl inte särskilt supersnällt, men samtidigt vet de inte om det och den enda det kan drabba är mig själv ifall jag börjar tänka att det är fel väg att gå, eller inte tar tag i problemen från grunden.
Det kan också vara viktigt, ofc: att fråga dig själv VARFÖR du mår så dåligt över att du gått upp i vikt? Varför är din åsikt om huruvida du är snygg så beroende av vad du väger och varför känner du dig ”tjock och hårig”? Vad orsakade allt detta? Om man vet orsakerna kan det bli lättare att göra det.
Kram!