Sånt här gör en så jävla glad att läsa! Blir så glad för varje kvinna som väljer den rätta vägen, och om jag dessutom har haft et finger med i spelet så är det som att vinna högsta vinsten på lotto. Det är så jävla fantastiskt. Jag tänker att varje kvinna som väljer kvinnor också värvar fler; som ringar på vatten.
Väldigt mycket handlar om att bara våga prova tror jag. Ens internaliserade homofobi säger en att det inte går (heter det internaliserad homofobi om en inte är gay än?), så en väljer att aldrig pröva. Kanske är det svårt för att en inte hamnat i rätt kretsar också. För mig var det som att allt föll på plats första gången, jag fattade inte varför jag någonsin levt på ett annat vis. Det enda jag behövde var att veta att det var möjligt. Detta intresserar mig, människors processer. Jag har talat med många om det, och de ser så annorlunda ut. Vissa har en politisk ingång, som jag själv, andra har ”alltid vetat” och andra har bara glidit in på det utan någon större dramatik. Hur en gör beror väl mest på omständigheterna får en anta. Jag tänker mig att en enklare hamnar i lesbiskheten på politisk väg om en levt heterosexuellt och sett hur mycket det skaver i en att leva så.
Jag undrar: vad fick er att våga? Hur kom ni på att ni ville vara med kvinnor? Hur tog ni steget (om ni tagit det)? Berätta gärna!
Jag håller på att ta stegen, om vi säger så. Har funderat väldigt länge vad jag vill ha sexuellt och i relationsväg. Har för några veckor sen tagit mig ur ett förhållande med en kille som jag förvisso älskar men där förhållandet inte var allt jag ville ha. Jag är ung (19 år) och jag har massor av saker kvar att prova; jag har kommit fram till att jag nog är heteroflexibel och vill inte binda upp mig med en kille innan jag har provat med tjejer också, jag vill undersöka mina möjligheter att ha Poly förhållanden (känns rätt för mig) och jag vill prova på riktigt BDSM-sex. Så nu jävlar är jag pågång mot mina livsmål och nya upplevelser utanför de färdiga mallarna – och nog har du och många andra kloka kvinnor spelat en roll i det… Tack!
heteroflex?
obs om du inte gjort det än så pröva brudar innan du bestämmer dig!
Tack igen för så himla bra skrivet, du är så ohmygod klok.
Jag tycker mycket är svårt just nu. Är ciskvinna och försöker lägga om hur jag har blivit lärd. Försöker att endast skaffa vänner som inte är cismän. Försöker att inte tro att jag är attraherad utav männen och deras attribut. För jag vet att jag bara är intresserad tills jag har sex men dom. Sen är det som att något känns fel och allt det jag tyckte var charmigt (vänstermän med käkben, lugg och hela indieklyschan) känns ointressant. Jag har varit så bra på att välja bort kvinnor att jag typ inte vet hur man skapar relationer med kvinnor längre (internaliserat kvinnohat samt homofobi säkert)
Jag antar att lösningen är att skaffa annat umgänge (känns svårt..) och att ligga med en tjej för första gången.
Ville bara skriva av mig i mina tankar och tacka dig för all vägledning. Det känns som att jag kommer ge mig in i det lesbiska rummet på samma grunder som du, rent politiskt.
för mig underlättade det väldigt att jag kom in i ett helt nytt sammanhang där ingen visste vem jag var sen innan och därmed inte hade föreställningen om mig som hetero baserat på vilka de visste att jag haft relationer med innan. Jag sökte mig till kvinnor, och sammanhang där jag visste att folk var lesbiska etc på skolan jag går på. Snart ingick jag i klicken och sedan gick det av sig självt. Så nytt sammanhang var absolut en hjälp. Det kändes dock inte som en dramatisk förändring, även om själva grejen såklart var lite läskig och spännande som allt annat nytt. Nerver looking back 🙂
Jag är inte heller där än men på väg. Det blir ett på alla vis politiskt beslut, jag är så less på män och hut det är att ha en relation med en man. Kanske har jag bara hamnat med fel män men seriöst, jag är 35, har ett barn (som har en pappa som är den som till slut fick mig att vägra män) och börja leta alternativ. Förr eller senare vågar jag säkert leta efter en dejt, kravlistan är rätt kort: inte man, inte en sjusovare och ingen slarver. 🙂 men det är läskigt, jag har mycket i bagaget och så känner jag mig mig som en total nybörjare på området kvinnor som tänkbara partners.
Oj, blev en miss mitt i… skulle forts där vi 35 o ett barn med att säga att jag hunnit med en del män och tyckt det varit som bäst OK i de relationerna och så ska det inte vara. Dags att börja leta alternativ…
För mig var det nog ett ganska odramatiskt inglidande. Jag har egentligen vetat ganska länge, trots att jag inte började reflektera över det förrän senare. Första gången jag insåg att jag var kär i en tjej var jag 13. Jag kommer bara ihåg att jag inte tänkte så mycket på det, men att det samtidigt kändes lite konstigt. I samma veva kom min äldre syster ut, min bästa kompis osv. Det blev bara mer och mer normaliserat. Första gången jag vågade var när jag var 18, och en tjej som jag redan från första dagen hade tyckt om började visa intresse för mig med. Jag blev så kär och lycklig som en kan bli och ville helt enkelt att alla skulle få veta, så ”komma ut” grejen blev inte så svår för mig. Även här insåg jag att jag verkligen var ”all girls and no men”.
Var helt inställd på att träffa tjejer och bara hänga med tjejer men har misslyckats ofantligt. Flyttade till ny stad, nytt universitet. Slutar med att alla som går i min klass är män och att jag blir inneboende hos en man!?!
Så jag undrar liksom, var håller ni hus, alla fantastiska kvinnor?
Har liksom underbara vänskapsrelationer sen tidigare och vi håller ihop… så gott det går när allihopa har flyttat till olika städer/länder för sina pojkvänners skull.
Saknar verkligen den där tjejgruppen man hade när man var precis i den ålder då man kunde göra lite som man ville, men ännu inte hade träffat några killar. Det var liksom då som man skrattade så att man grät.
Så Fanny, du uppmuntrar och motiverar mig verkligen. Det stärker mig så ofantligt att läsa din blogg och sen gå ut och fortsätta försöka ta kontakt, hitta kretsar att vara med i…
Jag ska hitta er 🙂
Ja du, jag träffade en kvinna som var så galet sexig. Inte på det här traditionella sättet möjligtvis men för första gången i mitt blev blev jag sedd av en person som var attraherad av mig som en hel människa. När hon tittar på mig känns det inte som att hon enbart ser mitt utseende utan hon ser hela mig, svårt att förklara. Men jag tog steget och tänkte att det var dumt att slänga bort något så fint bara för att hon är en kvinna.
Nu har vi varit tillsammans i några månader och har nog aldrig varit lyckligare, det är så skönt att veta vart en har sin partner utan att behöva köra gissningslekar och annat som en måste göra när en är tillsammans med män. Och jag älskar henne mer än vad jag trodde var möjligt, även om jag inte vill att det någonsin ska ta slut med oss kommer jag definitivt inte gå tillbaka till män om det skulle ta slut. Det är kvinnor som gäller hädanefter.
jag har alltid vetat att jag kan bli attraherad av kvinnor men har av någon anledning inte tagit det längre än så. har aldrig värderat min attraktion till kvinnor lika högt som det jag känt inför män. men förra året när jag blev singel efter en längre (heterosexuell) relation läste jag mycket, bland annat på din blogg men också diverse feministisk litteratur, och insåg att jag aldrig kommer kunna känna mig hel och trygg med en man. jag har knappt några killkompisar eftersom jag inte trivs särskilt bra med män så varför skulle jag då ha relationer med dem. så jag tog tag i saken, hade precis flyttat till en större stad så jag försökte vistas i sådana sammanhang och våga flirta med tjejer. och jag är så himla glad över att jag gjorde det. den känslan när jag hade legat med en tjej för första gången och jag höll om henne efteråt och kände mig inte ångestfylld, inte tom, inte desperat, som jag alltid gjort efter jag legat med män. det var både läskigt och utmanande att känna att någon såg hela mig och kunde se in i min person på ett annat sätt än någon man någonsin gjort, men jag är så glad att jag tog det steget.