Läste igenom kommentarsfältet på Bloggkommentatorernas inlägg om Tyra igen lite såhär i efterhand och hittade följande:
Tycker överlag att det ska skyltas så jäkla mycket med ”dåligt mående” nuförtiden. Har själv haft diagnosen boRderline med djupa depressioner, upprepade suicidalförsök och ätstörningar i nästan 15 år av mitt liv (är frisk sen 7 år) men inte sjutton var det något jag gick ut och berättade för kreti och pleti eller ens beklagade mig över . Fan heller, jag gick i enskild terapi, gruppterapi, träffade psykologer och psykiatriker, fick höga doser psykoframaka samtidigt som jag kämpade mig igenom universitet och mina första jobb. Jag gjorde allt för att ta mig ur min sjukdom och jag lyckades men inte fan gnällde jag på någon jävla blogg som Tyra gör typ varannan dag. Livet är hårt ibland, acceptera det och ta tag i dig själv.
Alltid alltid när det är någon som mår dåligt och snackar om det så kommer det någon jävel och ba: ”jaaaag har minsann också mått dåligt och då hanterade jag inte alls det på det där dåliga dåliga viset som den här personen gör” och varje gång så känner jag bara för att gräva ner mig i ett jävla hål i marken.
Förutom den otroligt tröttsamheten i att andra, oavsett om de har egen erfarenhet av psykisk ohälsa eller ej, ska komma och ha åsikter om hur någon annan hanterar just sin inre strid så kan jag verkligen känna att den som har personlig erfarenhet av att må dåligt borde vara en aning mer ödmjuk inför andra som gör det. Varför är vissa som har erfarenhet av att må dåligt så otroligt pigga på att läxa upp andra som av olika skäl gör det på ”fel” sätt? Varför kan folk inte bara acceptera att andra människor inte hanterar saker såsom man själv gjorde och sluta whina? Fattar inte varför det ska vara så svårt.
Men det sorgligaste och på ett sätt det roliga i denna kommentar är att personen som skrivit den själv känner sig tvungen att skryta med att hon minsann har mått jättedåligt, hon har gjort en massa suicidalförsök och så vidare men INTE SKYLTADE HON MED ATT HON MÅDDE KASST FÖR DET! Nej, hon bet ihop såsom sig bör. Men nu pallade hon uppenbarligen inte bita ihop längre utan var tvungen att berätta om att hon minsann också hade det hemskt.
Om man nu inte tycker att man ska skylta om hur dåligt man mår ska man väl också hålla käft om sitt eget även om det ligger bakom en i tiden? Eller?
Jeg tror det handler om, at man selv føler at man virkelig har kæmpet for at komme videre uden at den kamp nogensinde er blevet anerkendt. At man selv gjorde alt det man ”burde”, mens nogen som slet ikke gør som man ”burde” lige pludselig bliver rost helt vildt. Jeg kan faktisk godt forstå, hvis det kan virke utroligt provokerende.
Ja, uppenbarligen finns det ”rätt” och ”fel” sätt att hantera psykiska problem, där ”rätt” hantering brukar innefatta att bita ihop och visa en behaglig fasad utåt. Väldigt tröttsamt och för många säkert direkt destruktivt, då det nog ofta kan skapa ytterligare ångest.
Fan, den där typen av kommentarer bygger ju bara på stigmatisering. Förväntar sig folk att människor med allvarliga fysiska sjukdomar också ska hålla käften och inte berätta att det är jobbigt på samma sätt? Tror inte det.
Jag kommer osökt att tänka på en av Klungans gubbar från ”Ingen bor i skogen”: http://www.youtube.com/watch?v=EaAzR5054SQ
Och du är medveten om att du bland kallar personen för hon och sedan hen? 🙂
Ojsan hoppsan. Fixat nu 😉