Ofta talas det om att en ska ha ”tolerans” och/eller ”förståelse” för olika saker. Jag tycker att detta är en intressant retorik på många sätt, dels för att jag tycker att ”tolerans” verkligen inte är något vi behöver mer av rent generellt (gud vad mycket skit folk tolererar) men främst för att det alltid är intressant att se när denna retorik plockas fram och av vilka. Om vi till exempel ser på Husby så har det funnits en ganska stark borgerlig röst om att en ska ”förstå” polisens situation. De har det svårt, det är jobbigt med ”bråkstakar”, de måste faktiskt också får försvara sig och till slut min favorit: poliser är också människor!
Det stämmer såklart allt detta. Poliser är människor. Tyvärr är de människor som valt att ägna sitt liv åt att arbeta för att medelst våld upprätthålla den borgerliga staten. De har också valt, för här handlar det faktiskt om medvetna val, ett yrke som är riskfyllt och som inbegriper jobbiga situationer som att ”få lugn” i jobbiga områden. När någon kallar en polis för snutjävel eller gris eller något så kan detta inte jämföras med att polisen kallar något för blatte, svarting och liknande. Polisen har i situationen ett maktövertag, de har vapen och annan utrustning men framförallt så har de lagen på sin sida.
Så varför riktar vissa människor sina sympatier gentemot polisen snarare än ”bråkmakarna”? Varför är det polisen som vi ska se ”människan” inom? Den som förtjänar sympati är väl inte den som har en maktposition, har haft möjlighet att välja bana i livet och så vidare?
Samma fenomen kan observeras på många olika ställen. Ofta så uppmanas kvinnor som blivit utsatta för förtryck i relationer att se ”människan” hos sin förtryckare, vi uppmanas till att se ”människan” som ligger och trycker i Åkessons inre. Uppmanas han som slår sin fru att se människan i henne, uppmanas Åkesson att se människan i invandraren hen vill utvisa? Nej, de förutsätts inte ha den kapaciteten, det intresset. De ses som oföränderliga, det är vi andra som ständigt ska sträva efter förståelse av deras uppenbarelser, som behandlas som vore de orubbliga berg.
När människor predikar vikten av tolerans och att ”se” det fina i andra människor så görs detta ofta med en klapp på den egna axeln och med något slags anspråk på att vara humanistisk. Men varför är det bara vissa människor som förtjänar att åtnjuta denna tolerans och förståelse, och varför är dessa människor nästan aldrig de förtryckta utan tvärtom förtryckarna? Är det för att förtryckarna inte antas kunna ändra på sitt agerande, inte anats kunna se andra människor? Är de i så fall värda vår tolerans och sympati? Eller handlar det om en förlängning av samma maktordning som gör de förtryckte förtryckta och förtryckarna till förtryckare till att börja med?
Använt såhär blir talet om tolerans och förståelse ännu ett maktmedel som riktas mot de som har det sämre. De som har det sämre ska liksom anstränga sig för att göra ett rollövertagande och förstå sina förtryckare, men förtryckarna behöver inte göra detsamma. På detta sätt upprätthålls förtrycket, eftersom de underordnade ständigt tvingas till att se sina förtryckare som människor och därmed inte till fullo kan känna ilska och omkullkasta ordningen. De uppmanas ständigt till empati, en empati som blir förlamande om de vill ta sig ur sina bojor.
Kan det vara att det är så för att det sällan är så att den som förtrycker gör det för att denne tycker att det är ett soft drag utan för att den som förespråkar tolerans är medveten om att vår värld hyser en smutsig atmosfär att fostras i & att en då är någorlunda tolerant gentemot människan men intolerant vad gäller systemet (där människan givetvis bidrar, absolut, & jag anser att alla människor har ett ansvar men den som arbetar hårdast för att upprätthålla systemet är största boven)?
Där tarvlighet är självklarhet (kvinnan är sekundär, kapitalismen är ’ett nödvändigt ont’ *l0lliz* osv.), & självklar tarvlighet smittar – på olika vis. Vissa blir förövare, vissa blir förtryckta – men ingen valde det & från början är _vi alla_ förtryckta, av propagandan. Kan vara svårt att slita sig loss & därför förespråkar jag tolerans – samtidigt som jag förespråkar att inte dalta & pirrar till lite av Baader Meinhof-bomber.
Toleransen är främst för mig: av tolerans rinner inte kraften ur mig, den kraft jag behöver för att slipa motståndet. Jag förstår att det kan se ut som två polariteter: motstånd & tolerans. Men toleransen är inte fullskalig, & ibland kräver ett riktigt hårt motstånd eftertanke & undertiden den tanken tänks är det bäst att inte bli fullkomligt matt.
Men, tycker du verkligen att det är särskilt mkt buzz om att tolerera förövare? I ex. intima/romantiska relationer.. Jag tycker att omgivningen tenderar att vara väldigt oförlåtande & hård om någon behandlas illa i en relation. Karln jag levde med i El Berguedà misshandlade mig på olika vis & jag ville prata om det i avslappnade, tillåtande & ohatiska ordalag – allt annat gjorde mig illamående – men fick plocka noga bland mina kamrater för att inte snacka ut med sådana som vill vispa upp vrede.
Helt rätt! Vi vänster feminister ska absolut inte tolerera borgare. speciellt inte den förtryckande polisen som bara tjänar kapitalet och spöar oss det arbetande folket! Husby hade inga problem innan snutarna kom dit och förtryckte och trakasserade oss!!!
Du verkar inte vara seriös?
Jasså, varför inte? Har du glömt den oskyldige i Husby som borgar polisen mördade?
Eftersom du verkar vara lite som en högerperson som gör parodi på vänstern.
Du behöver inte skita ner mig bara för vi nte tycker samma
Det är inte så mycket åsikterna som sättet du uttrycker dem på.
Precis det här har jag brottats med många gånger när folk är taskiga, sexistiska och på andra sätt försöker trycka ner mig. Då faller jag, ofta på uppmaning av andra, tillbaka på empatin, att det egentligen är syyyynd som hen som är elak. Har aldrig reflekterat över att det i själva verket många gånger är ett upprätthållande av förtryck. Jag vill bli hårdare på att inte visa tolerans mot tex sexistiska och rasistiska (som är de vanligaste man hör) uttalanden från min omgivning, men ofta blir jag en partypooper då och det är aldrig kul för en själv.
Tusen tack för att du skriver den här bloggen och öppnar upp min hjärna för en massa nya, intressanta tankar (dvs det bästa som finns)!
Jag har en fråga som inte rör inlägget. Jag har stött på ett resonemang när jag diskuterat detta med twitterkvinnohatet om vårt fotbollslandslag, att dessa killar som skrivit tweesen är människor med låg IQ, att de är extrema kvinnohatare och att majoriteten av män aldrig skulle säga så osv. Jag tror dock att de åsikter som vädrades på twitter om landslaget är en ganska generell syn på kvinnliga idrottare, även om folk kanske inte uttrycker sig så starkt kring det. Men att det finns något förlöjligande över kvinnliga idrottare och såklart ett utseendefokus ist för prestationsfokus.
Jag vet iaf att de har fel när de menar att det är ett fåtal som tycker så här. Jag vet bara inte vad jag ska säga för att argumentera emot det. Hur kan en argumentera kring detta på ett ganska kortfattat sätt? En måste väl sätta in det in det stora samhälleliga strukturerna, utan att hålla en predikan i det oändliga. Och hur kan en lägga fram tesen att alla män förtrycker kvinnor och att alla män därför måste ta ansvar för sin del i den patriarkala strukturen, utan att få folk att bli allt för indignerade. Helst vill jag att folk ska ta till sig det jag säger och inte försätta sig i försvarställning där inget går in.
bra fråga. Bloggar om den idag eller imorgon. Håll utkik!
Problematiken i en polisstat bero inte på vilken form av stat det är, en polisstat uppstår alltid oavsett vilken stat vi talar om. Jag är övertygad om att även den staten du förespråkar kommer leda till en polisstat då det är detta stater leder till.