Läs detta av Hanne Kjöller om våldtäktsmålet mot flickan med Aspergers. Det är verkligen vidrigt. Hennes slutsats är följande:
Här öppnar hovrätten för en helt ny syn på samtycke. Psykiskt sjuka, utvecklingsstörda, dementa eller andra med ”svårtolkade uttrycksformer” får helt enkelt finna sig i att våldtas eftersom juristerna inte tycker de säger nej på rätt sätt.
Med grund i detta så kan jag mer och mer tycka att en samtyckeslagstiftning vore på sin plats. Inte så att bevisbördan ska vara omvänd, alltså att man ska behöva bevisa att samtycke getts, men att man om rätten kommer fram till att det har funnits anledning för en att känna tvivel kring om personen ville eller ej ska bli dömd för våldtäkt.
Det ska inte krävas att man säger ”nej” rakt ut eller knuffar bort personen (inte ens det verkar alltid räcka), har man inte på något sätt sagt eller visat att man vill så borde det räcka. Speciellt i fall som detta, när flickan blivit intvingad på toaletten till att börja med. Då finns det anledning för henne att känna sig hotad och därför inte våga göra tydligt motstånd.
En våldtäkt består ju inte bara av själva sexet utan även av situationen innan. Inte så att den som flirtat till att börja med inte ska kunna säga nej, men det är naturligt att anta att någon som varit på innan är intresserad av att fortsätta om inte annat signaleras. Däremot en person som inte visat intresse tidigare bör absolut tillfrågas om man känner för en ”snabbis”, det är väl inte så konstigt?
Jag funderar själv om jag hade vågat säga nej i den situationen. I ett främmande hus, full, med en kille som släpat mig med till en toalett. Klart som fan man är rädd. Om killen hade varit det minsta intresserad av vad hon ville hade han frågat, men det var han inte. Att hon då inte sa nej spelar fan ingen roll, skulden ligger helt och hållet på honom.
Om denna dom kvarstår är det ett bevis på att den nuvarande lagstiftningen inte är tillräcklig.
Jag håller med helt och fullt. Som det är nu verkar det svårare och svårare att döma för våldtäkt p.g.a. samtyckesproblematiken. Det tyder på en stor brist i lagstiftningen.
Jag vet inte heller om jag hade sagt nej rakt ut i en sådan situation. Senast någon gav sig på mig sexuellt (tafs som jag vaknade av då jag sov, killen var kompis vi hade aldrig ens hånglat någonsin) reagerade jag med att bli helt stel och ligga och stirra in i väggen utan att säga ett ljud. Till slut fattade han att mina sammantryckta ben betydde att jag inte ville att han skulle ta på mig. Men mer motstånd än så kunde jag inte förmå mig själv att göra. Nu hände ju inte mer, och han hade ju fått bruka våld för att komma åt om han skulle våldta mig, men att det som hände skulle vara ok bara för att jag inte sa ”Nej!” och puttade bort när jag väl vaknat känns helt sjukt!
”Det ska inte krävas att man säger ”nej” rakt ut eller knuffar bort personen (inte ens det verkar alltid räcka),”
Några exempel?
I detta fall har det inte räckt, om du läser artikeln.
Praxis är ej enhetlig på detta område. Det finns flera fall när det inte krävts ett tydligt nej eller liknande för fällande dom men HD verkar ändra sig stup i kvarten. Hoppas de tar upp detta nu och ger oss ett tydligt prejudikat (antar att det ska överklagas).
Jag vet inte. Jag tycker att det är en svår fråga, det är med våldtäkt och samtycke. Kvinnor har svårt att säga nej eftersom vi lär oss att vi inte skall säga nej. Vi skall inte ställa till besvär, inte göra folk ledsna. Bättre att bita ihop och dansa med äcklet på krogen än att ställa till en scen och säga nej rent ut. Bättre att droppa hintar och hoppas att han fattar.
Jag tycker att det MÅSTE krävas att man säger nej rent ut eller gör motstånd för att det skall kunna klassificeras som våldtäkt. Och vi MÅSTE jobba mer på att få tjejer att kunna vara obekväma, att kunna säga nej rent ut, att inte oroa sig för vad killen tycker och tänker mer än vad hon bryr sig om sin egen kropp. Sexuellt samförstånd är så grått att vi inte kan acceptera annat än rakt tal, just därför att tjejer ofta biter ihop och håller god min i situationer där de egentligen inte vill.
Fast om det är så grått att bara rakt tal kan accepteras, varför skulle det bara gälla när samtycke inte finns? Borde man inte i så fall också kunna förvänta sig att man faktiskt frågar och får ett jakande svar?
Givetvis borde man det. Men realistiskt sett fungerar inte det. Våldtäkt är väldtäkt om en av parterna protesterar. Annars sitter man i situationer där folk har slitit kläderna av varandra och sedan lagligen våldtagit varandra då samtycke bara var insinuerat. Men givetvis, BORDE är det självklart att man borde. Givetvis borde alla göra precis 100% klart i klarspråk att den andra parten är med på noterna och inte bara anta att han eller hon är sugen.
Jag tycker inte att samtycke är implicerat i en sådan situation – jag tycker att aktivt deltagande är ett uttryck för samtycke.
Problemet jag ser med en lagstiftning där det bara är våldtäkt om offret säger nej eller gör fysiskt motstånd är dels att det är rätt vanligt att personer i situationer där någon gör ofrivilliga sexuella närmanden får panik och blir handlingsförlamade, som Matilda beskriver ovanför, och jag tycker att det blir väldigt konstigt med en lagstiftning som inte skyddar personer som reagerar så. Det andra problemet jag ser är att det ger utrymme för att frikänna våldtäktsmän som betett sig så pass hotfullt eller tjatigt att deras offer inte vågat/orkat säga nej.
Och, tja, lagar påverkar samhällsattityden och jag tycker det är tråkigt med en attityd som menar att man inte har något som helst ansvar för att försäkra sig om att ens sexuella närmanden är önskade utan att det helt och hållet ligger på personen man vill ha sex med att säga ifrån.
Dock vill jag poängtera att detta naturligtvis inte betyder att jag håller med om beslutet i domen. Det gör jag verkligen inte, och jag hoppas att den här mannen blir fängslad i många år (och att han i fängelse dagligen blir misshandlad och våldtagen och att han dör i hemska kval, om hela sanningen skall fram). Det är en situation som är mycket speciell och inte kan användas som mall efter hur sexuella övergrepp skall hanteras.
Det största problemet är ju att folk inte vet vad en våldtäkt är. Majoriteten av alla jag har diskuterat våldtäkt med (som inte är politiskt intresserade) har åsikten att en våldtäkt endast är en ”riktig” våldtäkt när det är en främling i skogen på natten som använder grovt våld och att tjejen högt skriker nej under hela händelsen. Jag tror inte att vi kommer hela vägen med skärpta lagar, när de som begår brotten inte ens fattar att de begår ett brott. Vi växer ju upp med bilden av att tjejer bara leker svårflörtade för att inte verka som en hora men egentligen vill, och att killar inte kan hjälpa om de är så kåta att de bara måste. Det är ett problem att folk inte fattar att man kan säga nej på andra sätt än att skrika och slåss, och att de räknas lika mycket. Jag känner så många, inklusive mig själv, som har varit med om att ett nej inte har respekterats men varken omgivningen eller de själva räknar det som en våldtäkt bara för att det inte hände i ett buskage i en enslig park. Det var bara en fylleolycka, ett misstag, en engångsgrej som man vill glömma. Och killarna tror inte att de nyss begick ett brott. De tror bara att de hade lite halvdant fyllesex som tjejen kommer att ångra imorgon. De kan inte se på sig själva som en våldtäktsman eftersom samhället inte säger att det är så en våldtäktsman blir till.
Jag tycker att det är helt absurt att samhället i stort ofta lägger större vikt vid människors sexuella intressen än människors rätt till att bestämma över sina kroppar. Jag tycker det borde vara en självklarhet att jag, om jag vill ha sex med någon, också försäkrar mig om att personen jag vill ha sex med vill samma sak innan jag skrider till verket. Jag tycker inte det är en orimlig förväntning.