Denna kommentar såg jag under inlägget som Mia skrev om detta med svenskhetsängslighet.
Samtidigt finns det väl inga som slår sig så mycket för bröstet som svenskar. Vi är mest jämställda, har bäst välfärd, är snyggast såväl genetiskt som stilmässigt, har stora musikaliska framgångar utomlands, är mest demokratiska osv. Finns det egentligen någon ände på självuppblåstheten? Att vi samtidigt ses som introverta i en negativ bemärkelse har nog att göra med att vi ser oss som så mycket bättre än alla andra… dryga jävlar!
Jag håller med om att det finns en väldigt självgod inställning bland svenskar. Eller kanske snarare en vilja att vara duktiga och bäst liksom moraliskt, hävda sin inför utlandet och så vidare. Vi vill gärna sprida våra värden i form av sexköpslagar och nolltoleranspolitik till resten av världen. Jag kan också uppleva att svenskar blir väldigt paffa när saker och ting inte fungerar som hemma, när man inte får den service man är van vid och nästan tycker att folk är en aning ociviliserade på grund av detta. Det är väl inget unikt svenskt, däremot tror jag att det är ett beteende som uppstår när man är van vid att saker fungerar relativt friktionsfritt som det faktiskt gör i Sverige, i alla fall om man jämför med Belgien (jag har även hört det ryktas att det är en ganska vanlig insikt som utlandssvenskar når).
Däremot tycker jag att vi är väldigt osäkra inför vår kultur. Vi är stolta över våra värderingar och vårt samhälle och är inte sena att pracka detta på andra, däremot tycker vi att det är skämmigt att vi är stela och att vi har den så kallade ”jantelagen” (som ju egentligen bara är det enkla uppfattningen att det är jävligt ocharmigt med skrytiga människor).
Jag menar liksom inte att vi skulle vara överlägsna på något vis, jag är inte särskilt mycket för patriotism även om den är mer harmlös. Däremot tycker jag att det är tråkigt att man alltid antas vara något slags offer för sin kultur, uppväxt eller dåliga självförtroende för att man är ”stel”. Det slår inte folk att man kanske helt enkelt vill vara så, att man liksom trivs med det.
Jag blir så trött på att man alltid ska vara så förbannat utåtriktad, härlig, glad och typ ”ta för sig”. Jag vill faktiskt helst vara stel, skaka hand och hålla främlingar på behörigt avstånd. Jag har absolut inget emot folk som är härliga och glada men jag vill inte vara sådan själv. Det är inte jag. Det kan väl visserligen ha en del med min nationstillhörighet att göra men det betyder inte att det är något som jag mår dåligt av, jag är helt enkelt sådan och det är inget jag vill ändra på. Speciellt inte för att uppfylla omvärldens värderingar på hur man bör vara.
Det där handlar ju också lite om vad man tycker är bra i olika kulturer. Det bi tycker är jämställdhet och bra är det inte alla andra som ser som något positivt. Samma grej med välfärd, det är ju inte i alla länder där man tycker det är en bra grej med statligt finansierad, påkostad offentlig ”välfärd”. I viss mån får man ju, som land, det man vill ha.
Tycker heller inte det är särskilt problematiskt av att va stolt avstånd man faktiskt presterat (snarare än över att ha svenskt ursprung, eller typ den svenska flaggan hahah) och som är ”bra” saker, så som en välfungerande demokrati, jämställdhet eller miljövänlighet. Visst, kollektiv stolthet kan vara lite knäppt, men samtidigt kan det här med att känna sig bra och stolt för många vara ett väldigt effektivt incitament att anstränga sig. Ungefär som att man som person kan motiveras av att man gjort något bra eller sympatiskt. Det är väl den bästa typen av drivkraft?
Såhär ser jag det: Svenskar är naiva och tror att Sverige är världens bästa land. Vi är inte som jänkarna som ääääälskar vårt land mer än livet itself, men vi är fortfarande övertygade om att Sverige är den bästa platsen att leva på.
När det kommer till svenskar och annan kultur: Ja, man får vara stela pinnen om man vill, men typiskt svenskt stelt beteende kan ofta anses ohyfsat utomlands. Det är upp till en själv hur man vill uppfattas.