Etikett: ängslighet

Manlig ängslighet och manlighetens stora lögn. Eller: män är patetiska och har alltid varit det.

IMG_20140624_102405För några dagar sedan drack jag kaffe ur sniffmuggen och tänkte på det faktum att de flesta män påminner betydligt mycket mer om sniff än de vill tro. Sniff som är feg, ängslig, falsk och egoistisk, som aldrig gör något för någon annan än sig själv och är livrädd för att avslöjas för detta.

Samtidigt så går de flesta män omkring med en bild av Manligheten som stämmer mer överens med ett ridderligt ideal, alltså att män är givmilda, självsäkra, modiga och så vidare. Det är ofta så manliga hjältar porträtteras. Mannen som visserligen har makt och kontroll över andra men förtjänar denna genom att vara ett så ypperligt exempel på människa, mannen som kan hjälpa kvinnan i hennes liv och därför har gjort sig förtjänt av att äga henne. Män måste upprätthålla dessa myter för att stå ut med sitt eget förtryck, vilket en ju kan begripa. Män måste inbilla sig att de berikar kvinnans liv med sin manliga glans. Därför hänvisar de till ”mansidealet” och ”mansrollen” trots att det stämmer oerhört dåligt överens med hur det ser ut i verkligheten.

wpid-img_20140708_111146.jpg

Detta stämmer ju som alla kan se inte överens med verkligheten. Mannen blir förfärad! Det får under inga omständigheter avslöjas att han inte är så som det berättas i sagorna! Det får under inga omständigheter avslöjas att han inte alls förtjänar att ha makt och kontroll över kvinnor! Det får under inga omständigheter avslöjas att patriarkatet inte är legitimt! Mannen ser sig desperat omkring: vad är det som är problemet? Vem kan jag skylla på för att dra uppmärksamheten från min egen usla existens?

Såhär skrev till exempel Siewert Öholm:

BrpK99QIQAEwaq0Feminismen är orsaken till att unga män inte har något självförtroende! Bekvämt. Nu kan mäns tillkortakommanden skyllas på feministerna.

Anledningen till att män har kass självkänsla är emellertid att den bild de försöker måla upp av sig själva är falsk. Eftersom de ständigt försöker bevisa att de är värda en position och en makt som de inte är värda så blir det givetvis jobbigt att upprätthålla denna självbild. Det handlar ju om att ständigt försöka bevisa en lögn, och det är inte konstigt att en blir knäpp av det.

Män målar upp en bild av den ideala manligheten, men den är uppenbarligen väldigt skör eftersom minsta lilla störning gör att det krossas. Till exempel; genusförskolor, feminism, kvinnor som gör karriär och så vidare och så vidare. Feminismen är jobbig för att den ifrågasätter mäns makt, kvinnor som gör karriär är jobbiga för att de inte är lika beroende av män och så vidare. För att män ska kunna vara de här Goda Männen så krävs det att alla omkring dem anpassar sig, annars får en skylla sig själv. En tycker ju annars att om män var så starka så skulle de kunna upprätthålla sin manlighet trots lite feminism.

En annan metod som män använder i detta projekt är att nedvärdera ickemän, till exempel genom att säga att de är osjälvständiga, ointelligenta, hysteriska och så vidare och så vidare. Män mäter ofta sig själva i förhållande till ickemän, och därför måste de nedvärdera ickemän. Det hela är bara en uppvisning för att stärka det manliga egot och skapa illusionen av att ickemän på något vis skulle behöva män i sitt liv.

wpid-img_20140708_103146.jpg

Många män kräver också att ickemän ska agera som deras livsbekräftare, att ickemän ska trösta dem när de får en svag förnimmelse av att det de försöker intala sig själva och resten av världen inte stämmer. Ickemän tvingas att ständigt bekräfta det manliga egot, ständigt ursäkta tillkortakommanden och svagheter eller lägga skulden på sig själva, ständigt upprätthålla illusionen av att mannen är bra ”egentligen” men att han inte kan ge utlopp för det.

Först när mannen accepterar att hans auktoritet och makt över ickemän inte är berättigad så kommer han kunna vila i detta. Så länge han försöker bevisa något som inte stämmer så kommer det dåliga självförtroendet och ängsligheten att fortsätta. Det är naturligt att det leder till jobbiga känslor att ständigt försöka inbilla sig själv och alla andra att en är på ett sätt en inte är. Det mannen måste göra är att sluta bygga sitt existensberättigande på en lögn och istället börja göra något bra för världen på riktigt.

Självgodhet och ängslighet.

Denna kommentar såg jag under inlägget som Mia skrev om detta med svenskhetsängslighet.

Samtidigt finns det väl inga som slår sig så mycket för bröstet som svenskar. Vi är mest jämställda, har bäst välfärd, är snyggast såväl genetiskt som stilmässigt, har stora musikaliska framgångar utomlands, är mest demokratiska osv. Finns det egentligen någon ände på självuppblåstheten? Att vi samtidigt ses som introverta i en negativ bemärkelse har nog att göra med att vi ser oss som så mycket bättre än alla andra… dryga jävlar!

Jag håller med om att det finns en väldigt självgod inställning bland svenskar. Eller kanske snarare en vilja att vara duktiga och bäst liksom moraliskt, hävda sin inför utlandet och så vidare. Vi vill gärna sprida våra värden i form av sexköpslagar och nolltoleranspolitik till resten av världen. Jag kan också uppleva att svenskar blir väldigt paffa när saker och ting inte fungerar som hemma, när man inte får den service man är van vid och nästan tycker att folk är en aning ociviliserade på grund av detta. Det är väl inget unikt svenskt, däremot tror jag att det är ett beteende som uppstår när man är van vid att saker fungerar relativt friktionsfritt som det faktiskt gör i Sverige, i alla fall om man jämför med Belgien (jag har även hört det ryktas att det är en ganska vanlig insikt som utlandssvenskar når).

Däremot tycker jag att vi är väldigt osäkra inför vår kultur. Vi är stolta över våra värderingar och vårt samhälle och är inte sena att pracka detta på andra, däremot tycker vi att det är skämmigt att vi är stela och att vi har den så kallade ”jantelagen” (som ju egentligen bara är det enkla uppfattningen att det är jävligt ocharmigt med skrytiga människor).

Jag menar liksom inte att vi skulle vara överlägsna på något vis, jag är inte särskilt mycket för patriotism även om den är mer harmlös. Däremot tycker jag att det är tråkigt att man alltid antas vara något slags offer för sin kultur, uppväxt eller dåliga självförtroende för att man är ”stel”. Det slår inte folk att man kanske helt enkelt vill vara så, att man liksom trivs med det.

Jag blir så trött på att man alltid ska vara så förbannat utåtriktad, härlig, glad och typ ”ta för sig”. Jag vill faktiskt helst vara stel, skaka hand och hålla främlingar på behörigt avstånd. Jag har absolut inget emot folk som är härliga och glada men jag vill inte vara sådan själv. Det är inte jag. Det kan väl visserligen ha en del med min nationstillhörighet att göra men det betyder inte att det är något som jag mår dåligt av, jag är helt enkelt sådan och det är inget jag vill ändra på. Speciellt inte för att uppfylla omvärldens värderingar på hur man bör vara.