Först som tragedi, sen som fars.

Jag följer fallet Thomas Quick med stort intresse. Jag brukar sällan vara intresserad av ”nyheter” på det här sättet, alltså typ människor som begått brott, någon som dött eller liknande. Men detta med Quick är ju mer än en nyhet, det är ju en helt fantastisk rättsröta som nystas upp mitt framför våra ögon. Jag tror att det kommer vara en sån grej som folk kommer ihåg och refererar till även i framtiden, och tycker att det får märkligt lite uppmärksamhet nu. Dessutom har jag så otroligt djup sympati för honom. Jag känner så jävla mycket för den människan, och jag må så jävla dåligt när jag tänker på de vidrigheter han blivit utsatt för.

Nåja. Jag lyssnade i alla fall på Studio ett från gårdagen, radioprogram för fördjupat nyhetsrapportering som kan rekommenderas. Där talades det i alla fall om just Thomas Quick, eller Sture Bergwall som han nu heter. I programmet talade journalisten Jenny Kuttim som varit medverkande i att göra de dokumentärer om fallet som jag tipsade om här. Hon var extremt inläst om kompetent samt kritiserade utredningen på ett väldigt bra sätt. Mot henne så argumenterade en annan journalist som visst tyckte att domen var rätt. Man får väl anta att ha själv har varit med och piskat upp stämningen kring Quick.

Lyssna på inslaget, ty när man hör snubben snacka så fattar man hur otroligt fel ute han är. Han har absolut ingenting att stötta sin slutsats i och Kuttim kunde argumentera emot honom på samtliga punkter, och det med bravur.

Vad snubben hette? Jo, han hette Gubb-Jan Stigsson. Är det bara jag som tycker att detta börjar likna en fars mer och mer?

Jag tycker i alla fall att detta är en av de viktigaste sakerna som sker i Sverige just nu och tycker att alla ska försöka sätta sig in lite i det hela. Det rör sig alltså om en man som dömts för åtta mord och fått skulden för långt fler, där enda bevisningen har varit hans egen utsaga som han har gjort under en tid där han varit psykiskt sjuk och dessutom under påverkan av tunga mediciner. Han har dessutom blivit vägledd i sina erkännanden på ett väldigt utstuderat sätt, hans utsagor har sakta bearbetats tills han har gett en som stämmer överens med vad som har skett och så vidare.

Nej gud. Jag blir så illa berörd när jag tänker på alla de år han suttit inne, på all den skuld han fått på sina axlar och på det hänsynslösa utnyttjandet av en väldigt trasig människa för att hitta en syndabock som detta handlar om. Jag hoppas för guds skull att ingen av de som bidragit till att han blivit orättvist dömd någonsin mer kommer att få sätta sin fot i en rättssal. Jag hoppas för guds skull att folk verkligen inser vidden av detta, vidden av att en person blivit oskyldigt dömd för åtta mord samtidigt som de riktiga mördarna kunnat gå fria. Det är en skam.