Det snackas om bevis. Det snackas om att jag ska ”bevisa mitt patriarkat”. Det vänds ut och in på varje utsaga, varje inlägg, för att hitta någon felaktighet, något som en kan invända mot och därmed säga; allt du säger är lögn. Det sägs gång på gång att det minsann inte alls har något med kön att göra, att kön är irrelevant, att även kvinnor kan vara dumma, att även män kan känna ångest. Det sägs att det är okej att kvinnor utsätts för förtryck eftersom vi får ligga. Det sägs att män och kvinnor helt enkelt bara är så, är på det sättet som gör att kvinnor misshandlas i hemmet, att kvinnor våldtas, att kvinnor får lägre lön. Att det liksom bara är så det är, så vi är skapta.
Nu ska jag säga något kontroversiellt: jag bryr mig inte om bevis. Jag tänker inte lägga fram några bevis. Den som vill ha bevis kan gå in på SCB och söka själv. Då kan en hitta statistik som stödjer det här med att kvinnor löper så mycket större risk att dödas i hemmet, det här med att kvinnor utför en så mycket större del av det obetalda hushållsarbetet, det här med att kvinnodominerade branscher har så mycket lägre löner, det här med att kvinnor tar ut så mycket mer föräldraledighet, det här med att så få kvinnor sitter på samhälleliga maktpositioner, att så mycket egendom tillfaller män. Jag orkar liksom inte rabbla samma gamla siffror igen och igen, och jag tänker inte göra det.
Jag tänker inte lägga fram bevis, för jag vet. Jag vet att du inte frågar för att du vill veta utan för att du desperat vill fly undan insikten om hur vårt samhälle är konstruerat. Jag vet att ingen statistik i världen kommer få dig att ändra uppfattning. Jag vet att inget bevis kommer vara nog för dig för att känna patriarkatet.
Men jag känner det, jag känner patriarkatet. Ingen har behövt bevisa patriarkatet för mig, för jag vet att det finns där. Jag har alltid vetat att det funnits där. Jag känner det i bröstet, jag känner det i magen, jag känner det i mina rädda snabba andetag när jag går ensam hem på kvällen. Jag känner det när jag ser den trettionde bilden på en kvinna som står uppställd som vore hon en möbel eller en tavla på samma dag. Jag känner det när männen i min närhet dominerar hela rummet med sina samtal om saker som är helt ovidkommande för den kvinnliga delen av sällskapet. Jag känner det när jag hör kvinnor tipsa varandra om hur de ska göra folk att inte bli våldtagna, när jag hör människor spekulera i om den där tjejen ändå inte sade nej med en lite lite för tyst stämma för att det skulle höras riktigt riktigt tydligt.
Patriarkatet är närvarande varje gång en man tycker att han har rätt till sex från en kvinna för att han har köpt en drink åt henne eller gett henne en komplimang. Patriarkatet är närvarande varje gång en man tar sig rätten att kommentera en kvinnas kropp. Patriarkatet är närvarande varje gång en kvinna behöver påminna sin manliga partner om att han ska ta disken, för att därefter bli anklagad för att vara tjatig. Patriarkatet är närvarande varje gång en kvinna blir skuldbelagd för att hon är känslosam eller irrationell. Patriarkatet är närvarande varje gång en kvinna ligger och funderar på hur hon ska få sin partner att vilja lösa problemen i deras gemensamma relation. Patriarkatet är närvarande varje gång en kvinna står och hulkar över en toalettstol i ångest över att ha ätit för mycket.
Hur bevisar en en känsla? Hur bevisar en det förtryck som ständigt ligger som en tung tung matta över bröstet? Hur bevisar en den tryckande känslan av att dagligen få sina livsmöjligheter begränsade på grund av sitt kön? Hur bevisar en det ständiga hotet om våld som finns omkring en, hur bevisar en den desperata känslan av att bara ge och ge i varje relation med en man en befinner sig i utan att få något tillbaka? Hur bevisar en det där ständiga tvånget på att vara fin, vara duktig, passa in?
Patriarkatet finns. Jag vet det, för jag känner det i varje cell. Jag har alltid vetat det, men jag har saknat orden för det innan. Feminismen har inte berättat något nytt för mig, den har bara lärt mig att verbalisera den där känslan, känslan av förtryck och ofrihet. Feminismen har bara öppnat mina ögon inför det som alltid funnit omkring mig. Och om mitt och många andra kvinnors vittnen om denna känsla, om detta förtryck, inte är nog för dig, ja då vet jag tyvärr inte vad jag kan göra för att få dig att förstå.
Men en sak vet jag, och det är att jag inte tänker lägga en sekund på att bevisa något jävla patriarkat. För det är så absurt, tanken att jag ska behöva bevisa det som format hela mitt liv, som jag känt och känner närvaron av varje jävla dag, bara för att någon jävla man inte kan ”ta mig på allvar” annars. Jag bryr mig inte, alltså jag bryr mig verkligen inte, om du ”tar mig på allvar” eller inte. Jag ger blanka fan i om du känner till patriarkatets existens eller om du desperat kommer trycka insikten ifrån dig. För grejen är, att jag behöver inte bevisa ett jävla skit för dig. Det enda jag behöver är att veta i mitt hjärta, att känna i hela min kropp, att patriarkatet finns. Och den insikten, den kan inga skeptiska invändningar i världen ta ifrån mig.