Förtrycket finns även här.

Mitt bestämda intryck är att det de senaste två åren har demonstrerats som aldrig förr. Det har föregått flera emancipatoriska uppror på många olika ställen runt om i världen. Dels den arabiska våren, dels demonstrationerna i Moskva, men också i västvärlden så har den senaste tiden präglats av protester. Kravallerna i London, demonstrationer mot Eu:s krispolitik i såväl Aten som i Frankfurt, vilka har dragit till sig aktivister från hela Europa, demonstrationer för ett fritt internet och 99 %-rörelsen. Man kan vara för eller emot det system som det demonstreras emot, men faktum är att det även här har visats ett enormt folkligt missnöje med en politik som förts.

Vissa är upprörda över att man ens nämner dessa saker i samma andetag, att man på vänstervridna kultursidor har mage att jämföra de protester som skett här i civiliserade och demokratiska väst med den frigörelsekamp som skett under till exempel arabiska våren. ”Vi är ju för demokrati”, resonerar man, och således finns det här ingen anledning till protest. Den ska man sköta inom den parlamentariska demokratins ramverk.

Adam Cwejman menar att man genom denna jämförelse ”tunnar ut” den viktiga demokratikampen i mellanöstern, att man förlöjligar den genom att jämställa den med några giriga slynglars demonstrationer. Men av vad jag har sett så är de som varit snabbast på att förklara sitt stöd till demokratikampen i mellanöstern, de som varit mest pådrivande med att vi ska hjälpa till och så vidare ofta samma personer som även engagerar sig i de rörelser som skett på hemmaplan. Det finns inte ett visst antal sympatipoäng men kan dela ut, det går alldeles utmärkt att se att det finns förtryck både där och här, och att båda måste störtas. Det är inte så att kampen mot förtrycket här skadar kampen mot förtrycket på andra ställen i världen.

Ingen som har jämfört emancipatoriska kamper i västvärlden med de i mellanöstern eller Ryssland har försökt få de senare samhällenas övergrepp att framstå som mindre allvarliga, snarare vill man visa på allvaret i vår egen situation. Tanken har aldrig slagit mig att de som sker där skulle vara mer okej bara för att jag kan se paralleller till situationen i min egen del av världen, det har snarare stärkt min övertygelse om att vi globalt måste kämpa emot förtryck oavsett om det sker innanför ramarna av en parlamentarisk demokrati eller under en regelrätt diktatur.

Givetvis har det skett hemskheter i de västliga upprorens spår, på samma sätt som det med största sannolikhet gjort det även i mellanöstern. Ingen tror väl på allvar att de har flutit förbi utan att människor har behövt sätta livet till och saker förstörts? Ingen tror väl på allvar att det inte även i Egypten, Tunisien och Libyen har funnits personer som utnyttjat det allmänna kaoset till att berika sig genom plundring? Ändå accepterar man detta, eftersom det är en resning mot en diktatur som sker. Man ser att våld är oundvikligt i situationen och accepterar det. Poängen är inte att allting är acceptabelt så länge det handlar om folklig resning, inte alls. Det är fel att skada människor, alltid. Om situationen blir tillräckligt prekär är det dock vad som kommer ske, och en situation kan vara prekär på fler sätt än att en ondsint envåldshärskare dikterar allt. Vissa människor kan inte se att det kan komma förtryck från andra håll än statliga.

Jag menar inte att vi på något vis har det lika illa som i mellanöstern eller Ryssland, men bara för att det finns sämre blir inte dåligt bra. Vi har det bättre här, jag skulle aldrig vilja byta ut mitt samhälle mot det Ryska, det har jag inga problem med att säga. Här har jag i alla fall någon slags frihet, något slags inflytande. Men ändå: man måste kunna se att trots att vi har flera olika partier att välja mellan så betyder inte det att vi har några större reella valmöjligheter kring hur vi vill att vårt samhälle ska vara format, man måste kunna se att trots att vi på papperet har yttrandefrihet, föreningsfrihet och så vidare så är många människor i situationer där möjligheten att nyttja dessa i praktiken är små, man måste kunna se att det är ett problem när människor hindras från att demonstrera även här i fina demokratiska Europa, även när det motiveras med ”säkerhet”.

Adam Cwejman må sympatisera med det samhälle vi har idag, men det betyder inte att det är befriat från verkligt förtryck eller att resningarna är oberättigade, bara att han inte sympatiserar med agendan. För Cwejman utgör enpartistaten det yttersta onda, och även (verkar det som) det enda man är berättigad att ta till handgripligheter och gå utanför lagen för att protestera emot. Men protesterna talar sitt tydliga språk, och tusentals människor håller uppenbarligen inte med. Och dessa röster trycks ner, av undantagstillstånd och hårdare tag, överdrivet stränga straff och så vidare. Förtryck existerar uppenbarligen även inom de liberala demokratins ramar, och så länge ingen förespråkare av detta system höjer sig röst emot detta så kommer jag inte att ta deras tal om frihetskamp på allvar.