Etikett: kamp

Den kvinnliga essensen finns inte.

Ibland får jag frågan vem jag anser vara kvinna/man och ibland blir jag rentav ”ställd mot väggen” med invändningar i stil med typ ”men vem är du att avgöra vem som är kvinna/man”, när jag inte ens försökt säga något om det på en individuell nivå.

Mitt svar på detta är att det inte är särskilt intressant ur ett feministiskt perspektiv att definiera vem som ”är” kvinna eller man. Jag tror inte att vi har några könade ”essenser” på det sättet, och i den mån vi har det så tycker jag inte att det är intressant att utforska exakt hur dessa ter sig. Det som är relevant för mig som feminist är att kunna göra något slags överslag på vem som är relevant för feministisk kamp, och i detta räknar jag in människor som utsätts för förtryck som kvinnor.

Problemet som många invänder här är att en i så fall låter patriarkatet definiera vem som är kvinna. Det är delvis sant. En köper inte den patriarkala bilden av vad en kvinna ska vara, däremot utgår en från vilka personer som av patriarkatet utsätts för dessa krav. När jag säger att den som är kvinna är den som drabbas av förtryck som kvinna så utgår jag ju även ifrån de som inte anses leva upp till att vara ”riktiga” kvinnor i patriarkatet, då dessa i precis samma utsträckning åläggs de krav och förväntningar som är förenade med att vara kvinna.

Att försöka göra en exakt definition tycker jag inte är särskilt meningsfullt, och ställer till en rad problem. En sådan definition kommer alltid att vara exkluderande på ett eller annat sätt, och jag tror inte heller att kategorin ”kvinna” är något självklart relevant bortom patriarkatet. Även om så nu vore fallet så kan vi inte veta vad denna kategori skulle innebära i ett postpatriarkalt samhälle nu.

Varför någon ingår i gruppen ”kvinna” är inte särskilt intressant för mig. Om jag kan konstatera att någon drabbas av förtryck som kvinna så är hon relevant för feminismen. Det är inte min uppgift att gräva i hur hon upplever sitt kön på en personlig nivå, det är på den politiska nivån vi har anledning att vara solidariska och det är således den jag tittar på. Vad vi drabbas av som könade varelser i detta samhälle.

Att könas är en process som sker oavsett om en vill det eller inte och oavsett hur en definierar sig, och hur människor könar en spelar roll på en politisk nivå. Detta innebär inte att en har någon slags ”essens”. Idén om en essens som gör en till det kön en är är i sig patriarkal, och diskurser som upprätthåller denna idé är patriarkala. Att ålägga feminister krav på att gräva efter denna kvinnliga essens och definiera den är att tvinga in dem i att anpassa sig efter ett patriarkalt sätt att prata om kön.

Vi behöver inte klistra på oss själva någon essens, vi behöver inte tillskriva oss mer än vad patriarkatet redan gjort. Vad vi kan se är att det finns en kategori människor som på grund av sina kroppar drabbas av ett specifikt könat förtryck, och feminismen är kampen för dessa människors frigörelse. Att avgöra i varje enskild individs fall om den platsar eller inte platsar i denna kategori är irrelevant, speciellt när en håller sig på en strukturell nivå i sina resonemang.

Att avbryta konversationer om detta förtryck genom att gå in i diskussioner om exakt vem som är kvinna/man blir att skifta fokus till något som egentligen inte är så relevant. Vi behöver inte veta exakta gränser i varje enskilt fall för att kunna diskutera detta på en strukturell nivå. Vi behöver inte ålägga enskilda individer med något krav på att göra ”kvinna” på något särskilt vis för att kunna konstatera att hon är relevant för kampen.

Relationer med kvinnor och ickemän som politisk kamp.

Eftersom denna blogg primärt är en manshatarblogg så tänker jag att det lätt framstår som om jag tycker att relationer med kvinnor och ickemän är guld och gröna skogar, vilket inte är så konstigt. Jag tänkte på detta igår när jag läste SCUM-manifestet:

Kärlek är varken beroende eller sex, kärlek är vänskap och därför kan kärlek inte existera mellan två män eller mellan en man och en kvinna. Kärlek kan inte existera där en eller båda är en själlös, osäker och insmickrande man. Liksom konversation kan kärlek bara existera mellan två säkra, frifräsande, oberoende, coola kvinnor. Detta eftersom vänskap baseras på respekt, inte förakt. Men även bland coola kvinnor är djup vänskap ovanligt i vuxen ålder, då nästan alla kvinnor antingen är fjättrade vid män för att överleva ekonomiskt eller har kört fast när de försökt hugga sig en väg genom djungeln och hålla sina huvuden ovanför den oformliga massan.

Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete; kärlek kräver fullständig ekonomisk och personlig frihet, fri tid och möjlighet att engagera sig i intensiva, fängslande och känslomässigt tillfredsställande aktiviteter som när de delas med människor du respekterar leder till djup vänskap. I vårt »samhälle« lämnas praktiskt taget inga möjligheter att engagera sig i sådana aktiviteter.

Och jag tänker på de ickemän jag älskat, och hur oerhört svårt det har varit att våga. Att våga värdera relationen, att våga lägga tid och känslomässigt engagemang i relationen, och hur mycket jag har sårat människor och blivit sårad. Först och främst av vänner som prioriterat bort mig för män de har haft relationer med, ett misstag jag själv gjort många många gånger. Både genom att ge dem mindre tid, men också genom att använda vänskapen som en avlastningsyta för att prata om mina relationer med män eller genom att bli såpass trasig av relationer med män att jag inte kan ta ansvar för hur jag beter mig mot mina vänner. Detta är stora sorger i mitt liv.

Jag tänker att en i ett patriarkat internaliserar en väldigt sjuk syn på relationer. Eftersom kärleksrelationer snarare handlar om makt och underkastelse än trygghet, närhet och kärlek så skapar detta en slags norm i hur vi ska förhålla oss till andra människor. Jag tänker också att vi är alienerade inför oss själva och våra verkliga behov, och att detta inte är något som kan stängas på och av.

Feministisk analys av relationer har för mig gjort väldigt mycket mer än att komma fram till att män är värdelösa att ha relationer med. Det har också fått mig att tänka väldigt mycket på överordning och underkastelse, integritet, makt och ansvar. För att kunna ha bra relationer, oavsett med vem, så krävs det att en är i kontakt med sig själv och sina behov. Att en har insikt om vad en behöver i relationer och integritet nog att upprätthålla detta. Att en inte ingår i relationer en inte har förmågan att ta ansvar för och så vidare.

Integritet är grundläggande. Integritet i sina relationer kan en få om en inte hänger upp sin känsla av egenvärde på relationer, om en inte känner att en behöver ha en relation för att känna sig värdefull. Om en har denna integritet så kan en vara mer medveten kring vilka relationer en ingår i, vilket både hindrar en från att bli utnyttjad och att utnyttja andra. Jag har många gånger gått in i relationer som jag egentligen inte fått ut särskilt mycket utav, eller ingått i relationer på premisser som inte passar mig, för att jag saknat den här medvetenheten. Detta har lett till att jag använt relationen på sätt som varit destruktiva både för mig själv och andra, till exempel för att få bekräftelse. Nu upplever jag mig som att jag har betydligt bättre koll på mina behov, jag kan lättare sortera ut vilka begär och drifter som är positiva att tillfredsställa och vilka som skulle vara destruktiva. Jag kan längta efter och fantisera om något, men ändå veta att det egentligen skulle skada mig om jag gav efter.

Jag tänker också på underkastelse: ofta i relationer underkastar jag mig, helt enkelt för att jag tycker att det är så jävla jobbigt att ta ansvar för mig egen existens och mina behov. Jag tycker att det är så förbannat svårt att stå upp för dem, ofta vet jag inte ens vad det är för behov, eftersom jag aldrig utforskat dem. Jag har ju lärt mig att jag ska leva mitt liv för och genom andra. Grejen är att det är väldigt svårt för motparten att göra något åt att en person underkastar sig. En kan såklart undvika att utnyttja maktövertaget det ger en, men om någon ständigt anpassar sig efter vad en vill (eller vad de tror att en vill) så är det svårt att komma ur. Jag tänker att det är ett ansvar jag har både gentemot mig själv och i relationer att inte underkasta mig på det här sättet, och det hänger ihop med att bygga upp min känsla av egenvärde.

Detta har varit nödvändigt för att kunna bygga bra relationer även med kvinnor och ickemän. Det handlar alltså inte bara om könet på de som ingår i relationen, utan om i vilken grad en lyckats hantera de destruktiva relationsmönster som patriarkatet präntat in i en. Detta är en process som tar tid, jag har gjort en massa misstag och kommer troligen göra en massa fler. Men det blir bättre, det blir det verkligen. En lär sig väldigt mycket av att försöka bygga kärleksfulla, ärliga relationer. En lär sig mycket om sig själv och andra, om sina begränsningar och behov.

Men då kärlek inte kan blomstra i detta samhälle finns det såklart begränsningar för ens relationer, hur mycket en än försöker. Det går helt enkelt inte att leva för och genom varandra, att finnas där för varandra, på det sätt en skulle vilja. Det är inte möjligt, för om en gör det så går en själv under. Det finns för lite skydd i samhället för att en ska kunna ge sig hän. Det är därför feministisk kamp är nödvändig, och det är därför vi måste försöka leva för och genom varandra redan nu. Även om det är svårt att ha ärliga relationer med kvinnor och ickemän så måste vi försöka, eftersom det i sig utgör en kamp. Det är en kamp mot patriarkatet inom oss och mot vårt beroende av män. För trots att vi såklart kan skada varandra, så är det männen som är vår motpart i patriarkatet. Det är männens herravälde som måste störtas. Det är upp till oss att strukturera våra relationer på ett sätt som möjliggör detta. Det är upp till oss att försöka göra något vackert trots de oerhört dåliga förutsättningar vi har i detta samhälle.

Jag drömmer om att leva för och genom mina systrar. Jag drömmer om ett samhälle där kärlek kan få blomstra fritt. Ett samhälle där relationer inte struktureras efter makt, överordning och underkastelse. Ett samhälle där vi kan ge varandra allt, utan att för den sakens skull gå under. Ett samhälle där vi slipper vara så små och ensamma, där vi har gemensam styrka.

Idén om en ”enig” feminism är absurd.

Ställde en fråga till ett konto som utger sig för att vara feministiskt, men ägnar sig åt att hänga ut feminister som de anser vara för hatiska:
femhatcirkelnSymptomatiskt för så kallade ”feminister” som motarbetar manshat, att de inte gör något annat. Sorry, men det spelar ingen roll hur mycket du ”definierar” dig som feminist, bedriver du inte kamp mot patriarkatet kan du inte uttala dig om hur andra ska göra detta. Internkritik är någonting som bedrivs just internt, och den som inte agerar feministiskt kan inte göra anspråk på att bedriva sådan. Ens feministiska engagemang kan inte enbart bestå av internkritik.

Projektet är för övrigt meningslöst; det kommer alltid att finnas feminister som hatar män. De feminister som vänder sig emot detta kan antingen lägga sitt fokus på att försöka slå ner något som aldrig kommer att försvinna eller kämpa mot patriarkatet med metoder de själva finner konstruktiva.

Idén om en ”enig” feminism är absurd. Den som har problem med metoderna som används borde fokusera på att ta fram och använda egna, inte klaga. Men troligen är de bakom kontot inte särskilt intresserade av någon kamp mot patriarkatet alls.

Peppighet i feminismen.

Twittrade lite om feminism och ”peppighet”:

Tycker det är stor jävla skillnad på att känna glädje i kampen och ”peppighet” inom feminismen. Glädje känner jag när jag upplever systraskap, när jag gör framsteg, när ja får livsavgörande insikter. Det är en glädje tyngd av allvar. Däremot att vara ”peppig”, det ser jag som en fråga om att ignorera problem och att få saker att framstå som enklare än de är.

Jag kan känna tillfredsställelse över framsteg utan att behöva omfamna F!:s ”det händer nu”-retorik. Min feministisk övertygelse bygger inte på att ”ha kul” utan på en genuin önskan om om och tro på ett bättre samhälle. Jag tror inte att feminismen tjänar på att människor skyr allvaret i politisk kamp, de uppoffringar det innebär.

För mig är en av de mest stärkande tankarna just att jag gör val, att jag offrar någon för övertygelse och kamp. Att jag är ett subjekt. Jag tror inte på självspäkande, men jag tror inte heller på att få saker att framstå som enklare än vad de faktiskt är. Jag tror på att glädjas åt varje litet steg, att se varje insikt, varje systraskaplig handling som ett värde i sig men också ett steg framåt.

För mig är det självklart att kamp och glädje hör ihop. Jag känner glädje när jag knyter vänskapsband i kampen för frigörelse, när jag själv arbetar aktivt för att förändra mitt liv och världen omkring mig, när jag tillsammans med andra får och delar med mig av livsavgörande insikter, när jag själv tar steg mot frigörelsen som jag aldrig hade tagit utan feminismen.

Jag ser dock stor skillnad på denna glädje och det där ytliga, peppiga, glättiga ”det händer nu”, ”det feministiska genombrottet är här” och så vidare. Ungefär som om vi behövde ljuga för att glädjas. Det finns gott om saker att glädjas åt när det kommer till feministisk kamp utan att behöva blåsa upp det till dessa enorma proportioner.

Många verkar resonera utifrån att folk kan bli ”bortskrämda” från feminismen om det framstår som svårt, men jag tror att motsatsen sker också. Många känner sig alienerade när framsteg de själva inte märker någonting av firas som om det vore en stor omvälvning av sakernas tillstånd.

Politisk kamp handlar mycket om att streta på i det lilla, och en måste hitta någon slags glädje i det för att orka. Men den glädjen behöver inte innebära förljugenhet, för det får nog snarare motsatt effekt. När lögnen uppdagas så går luften ur helt och hållet.

Feminismen är inte en rörelse för privilegierade.

Det finns en tendens bland borgare att lyfta fram feminismen som en rörelse för privilegierade kvinnor. För det första är detta helt enkelt inte sant, liberalfeminism är en rörelse för privilegierade (borgerliga) kvinnor, men som tur är finns det gott om annan feminism.

Ofta görs det en poäng av att ställa ”kvinnor i innerstaden” mot ”arbetslösa på landet”, och dessa ”arbetslösa på landet” antas alltid vara… män. Det kanske kommer som en överraskning, men det bor faktiskt kvinnor på landet också och även kvinnor är arbetslösa. Dessa kvinnor blir, precis som kvinnorna i innerstan, utsatta för patriarkalt förtryck och mäns våld. Dessa kvinnor tjänar också på feminismen.

Sen är det givetvis så inom feminismen som i alla andra politiska rörelser att de som lyckas slå sig fram och bli talespersoner ofta är privilegierade. På samma sätt så hamnar ofta fokus på de mest privilegierade inom gruppen en vill representera. Detta är emellertid inte ett specifikt feministisk problem, utan finns inom alla politiska kamper. Det är såklart ett problem som ska lyftas fram och tas tag i, men det är inte någon borgerlig ledarskribents sak att sköta denna uppgift utan det är någonting som måste göras internt.

Att feminismen tampas med samma problem som alla andra rörelser och samhället i stort är inte ett skäl för att förkasta feminismen som sådan, det är ett skäl att utveckla den feministiska analysen så att den i högre grad fokuserar på de mest utsatta kvinnorna.

Det finns en idé inom borgerligheten om att den som är vänster eller feminist bara får fokusera på de absolut mest utsatta grupperna. Detta bygger på ett gigantiskt missförstånd om vad politisk kamp handlar om. Politiskt kamp är inte ett välgörenhetsprojekt som privilegierade ägnar sig åt för att ”hjälpa” utsatta, utan det handlar om att förbättra sin egen situation genom att kämpa solidariskt för det kollektiv en ingår i. Borgerligheten försöker omdefiniera feminismen till en välgörenhetsinstitution, där vi ska ”hjälpa” de mest utsatta kvinnorna. Detta är förvisso en viktig del i det feministiska projektet, men det är inte allt. Jag fokuserar både på min egen frigörelse och på frigörelsen av kvinnor som grupp. Det handlar inte om att ”förbättra” situationen för enskilda utsatta utan om att krossa den struktur som gör att såväl jag som mer utsatta kvinnor är just utsatta.

Dessutom är det oerhört arrogant att låtsas som att ”feminismen” skulle vara den lilla klick ”mediepersonligheter” och politiker som gjort sig ett namn inom rörelsen. Feminismen är et bred och diversifierad rörelse, bland annat kvinnojoursrörelsen är en av landets största folkrörelser och finns representerad såväl inne i stan som i mindre städer. Att snacka om att feminismen är en ”privilegierad” rörelse är att helt osynliggöra dessa kvinnor som jobbar med dessa frågor på andra platser. Bara för att de inte syns på samma sätt så betyder inte det att de inte finns. Den som på riktigt har ett intresse i att göra feminismen mindre privilegierad borde istället fokusera på att lyfta fram dessa kvinnors kamp.

Revolutionära praktiker.

Ibland får jag frågan ”men vad gör du då” när jag diskuterar politik med människor. Tja, bland annat driver jag den här bloggen som jag vet får många människor att tänka om kring sina politiska värderingar eller finna styrka att fortsätta kämpa, jag demonstrerar så ofta jag har tillfälle och ork, jag försöker att relatera till människor på ett vis som är kamratligt och systerligt istället för som varor och så vidare. Men framförallt så försöker jag att inte lägga alltför stor vikt vid exakt vad jag gör eller vad jag väljer, eftersom jag anser att en sådan individfixering i grund och botten är ganska borgerlig.

Det finns någon slags idé hos vissa människor att om en inte tror på parlamentarism så måste varje handling en utför vara direkt samhällsomstörtande. Detta bygger på idén om att en som radikal vill se en revolution i varje givet ögonblick, och därför borde den personen också utföra en massa direkt revolutionära handlingar alldeles oavsett om det är läge för det eller inte. Typ spränga en byggnad eller något, jag vet inte. Ungefär som en radikal person var någon som mest bara vill se världen brinna och detta samhälle förstöras, som inte har något intresse av att det blir bra efteråt.

En stor del av att vara radikal för mig handlar om att få in andra på samma tankar, om att bygga gemenskap och uppmuntra andra som delar ens världsbild att vara mer aktiva politiskt. Feministiskt handlar detta till exempel om att utöva systraskap, skapa grunder för att utöva systraskap och inspirera andra till att utöva systraskap, något jag ser som en revolutionär praktik. Det handlar om att skapa trygghet inom den förtryckta gruppen, något som förhoppningsvis gör det emotionella och materiella beroendet av män mindre. Jag vet inte exakt vad jag förväntar mig att det ska leda, men jag vet att det är en praktik som leder fram mot det samhälle jag vill ha. Jag vet inte vad nästa steg är, men jag vet att i detta skede så är det en rimlig grej att göra för den som vill störta patriarkatet.

När jag tänker på min egen politiska aktivitet ser jag mig som en del av en grupp. Även om jag ofta agerar ensam så agerar jag inom ramarna för tanketraditioner och rörelser, jag för vidare saker och ting som andra har tänkt och sagt innan mig, och jag är helt beroende av att de som läser det jag skriver på olika sätt interagerar och delar med sig, diskuterar i kommentarsfält och så vidare. Jag skulle inte drömma om att tro att jag som enskild individ skulle kunna göra någon slags ”revolutionär handling” som skulle kunna förändra samhället i grunden, att tänka så är mest borgerlig individualism och idealism som inte har någonting med att skapa möjligheter för en verklig revolution att göra. Men av någon anledning så tycker borgerliga personer ofta att varje enskild person som på något vis tänker systemkritisk ska inta positionen som revolutionsledare.

Jag tror inte på konceptet att folk sitter ensamma och skissar på planer för revolutionen, jag tror att det är något som måste växa fram med tiden. Jag tror inte att vi behöver eller ska ha en plan från början till slut, jag tror det räcker med att vi kommer fram till vilka praktiker vi kan betrakta som revolutionära idag och ägna oss åt dem. Jag tror att saker och ting måste växa fram ur handlandet.

Du är en del av motståndet mot detta skitsamhälle, glöm inte det.

Här kommer svar på en jättegammal läsarfråga. Förlåt för dröjsmålet.

Hej.
Här kommer en fråga du kanske inte har svar på.
Men jag funderar så mycket över det här, och av den enda anledningen att jag tycker att du verkar klok, så frågar jag dig.
När en person har insett hur eländig och vidrig världen är, och att den förmodligen aldrig kommer bli bra, under ens livstid iallafall, hur ska en då orka leva i den, och varför ska en orka leva i den?
Jag kan väl i princip se två anledningar till att orka,
den första: vänner
den andra: förmågan att kunna tala med/åt andra människor om problemen och därmed känna att man kanske gör en liten skillnad, till det bättre.
Jag vet att du har båda, men jag undrar nu om du har någon tanke om hur/varför vi (jag) som har total avsaknad av dessa två ska orka?

Detta är en fråga jag får ganska ofta, och som jag inte riktigt vet hur jag ska besvara, så jag tänker att jag skriver lite hur jag gör för att orka. Jag tänker att det här är en jättesvår grej, och jag drabbas själv ofta av orkeslöshet och känner att det jag gör är otillräckligt. Jag får jättemycket tillbaks från mitt politiska engagemang, men ändå känns det ofta som att orken inte räcker till.

Rörande det här med att känna att en gör en liten skillnad: jag tror tyvärr att det där är ett ändlöst jävla hål att gräva runt i. Världen är så stor, lidandet är så stort, och en kamp kommer alltid att mötas av bakslag. Jag tror att hur mycket en än gör så kommer en aldrig känna att en gör nog. Jag tänker att det är bättre att se sig själv som en del av något. Jag ser mig själv som en del av ett motstånd, en rörelse som jag bidrar till men som också skulle klara sig utan mig. Detta gör att jag kan känna stolthet över mitt bidrag, men också ett lugn i att saker och ting inte står och faller med mig personligen. Jag tänker att alla som har en samhällskritik analys är en del av den här rörelsen, oavsett om en orkar engagera sig eller inte. Bara att gå omkring i den här världen och ha den analysen är en viktig och stor grej.

Det är viktigt att ha människor omkring sig som förstår en. För vissa är det inte möjligt, men jag tänker att det är något en kan sträva efter. Det behöver inte alltid vara någon en träffar fysiskt, utan det kan vara vänner på internet och så vidare. För mig är människor som kommenterar på bloggen, som jag har kontakt med på twitter och så vidare viktiga för att jag ska orka. Sedan har jag också vänner som jag känner förstår mig ”irl”, men de är inte många.

Jag tror att det ändå är bra att försöka göra något konstruktivt av sina känslor och sin analys. Det behöver inte vara att en engagerar sig i en organisation eller något, det kan också vara att typ delta i diskussioner och så vidare på internet. För mig ger det väldigt mycket styrka att till exempel twittra, eftersom jag kommer i kontakt med likasinnade som ger mig pepp. Det behöver inte alltid vara personliga relationer, det kan räcka med att läsa att de delar min ilska. Tjejjouren har också varit viktig, inte för att alla tycker som jag där men för att jag känner att vi samarbetar mot ett gemensamt mål. Då känns det som att min analys gör någon nytta.

Jag jobbar också mycket med att sålla bort saker och ting jag tycker är för jobbiga. Jag läser till exempel inte borgerliga ledarsidor och debattartiklar, skildringar av våldtäkt, fattigdom och andra hemskheter och så vidare. Jag har valt bort detta eftersom det får mig att må alldeles för dåligt, och det orkar jag inte. Detta innebär inte att jag går omkring med skygglappar, däremot behöver jag inte läsa detaljerad beskrivningar om hur pissigt allt är eller vidrig argumentation om varför det är bra att det är som det är hela tiden. Att rensa ut detta gör att jag istället kan få mer energi att fokusera på saker

För mig är det viktigt att ta strider, men också viktigt att kunna strunta i vissa strider när jag inte orkar. Jag brukar tänka att jag ska ”agera istället för att reagera”, vilket för mig innebär att jag låter väldigt mycket passera med gott samvete och istället lägger mycket energi på de strider jag väljer att ta. Detta kan tyckas cyniskt men det är vad som fungerar för mig. När jag gör såhär kan jag känna stolthet över de gånger jag orkar, och då känns det mer okej att jag inte alltid orkar. För mig är det en mer hållbar strategi än att reagera på all sexism en stöter på, det är liksom för mycket för att jag ska palla, och då blir det bara halvdant och så mår jag dåligt över det.

Sedan tror jag inte att en ska underskatta hur viktigt det är att vila upp sig ibland. Ibland kan jag få dåligt samvete när jag gör ”okonstruktiva” saker, men jag försöker tänka att det är något jag behöver göra för att orka kämpa vidare. Det är bättre om en ser till att inte bränna ut sig i sitt engagemang. Alla gör vad de kan, och minsta lilla bidrag är viktigt. Du är viktig, och du är en del av motståndet mot detta skitsamhälle oavsett. Glöm inte det.

Jag väljer mina fiender själv.

Ofta stöter jag på män som berättar för mig att de inte är mina ”fiender”, för det mesta är den verkliga fienden män som ligger långt borta från dem själv. Tack, men jag bestämmer bäst själv vilka som är mina fiender och inte. Män som inte jobbar för att sluta utöva förtryck är helt enkelt mina fiender, eftersom de jobbar för ett system som förtrycket mig. Någon mer rimlig definition av fiende kan en väl inte ha?

Dessa män vill att jag ska rikta blicken någon annanstans, mot de så kallade riktiga förtryckarna, mot de där personerna som inte är dem själva. De vill kunna hålla på och leva sitt softa liv utan att jag ska hålla på och be dem sluta förtrycka mig. Ledsen, men det fungerar inte så. Alla män är förtryckare i patriarkatet och det gäller även dig, du är min fiende om du inte ser och kämpar emot detta.

Det talas också om att en inte ska ”göra sig till fiende” med män som ändå är ”bra”. Jag gör mig inte till fiende med någon, jag bara påpekar en existerande konflikt som faktiskt finns i detta samhälle. Jag pekar ut mina fiender, alltså de som envisas med att fortsätta förtrycka mig.

Jag tycker det är intressant hur dessa män anser sig sitta i en position där de kan berätta för mig vem som är och inte är min fiende. Hur kommer det sig att de anser sig ha rätten att definiera detta åt mig? De kan väl inte avgöra i vilka situationer jag bör känna mig förtryckt, vad jag bör reagera på? Det är ju trots allt jag som är kvinnan här, alltså den som blir drabbad av det patriarkala förtrycket först och främst.

Jo, du är min fiende, speciellt om du försöker ta tolkningsföreträde och berätta för mig vilka mina fiender är. Det är inte din sak att göra, det är inte din kamp att definiera. Om du försöker slippa undan kritiken så är du min fiende i kampen, för då är du en av alla de män som vägrar förstå sin egen position i det förtryck kvinnor drabbas av.

Om livsval och feministisk kamp.

Barnafödande väcker alltid starka reaktioner. Till exempel så blir vissa kvinnor, ofta de som själva har barn, upprörda över att jag dikterar vad de ska göra med sina liv, något jag såklart kan förstå eftersom det är ett stort och viktigt livsval som de upplever att jag kritiserar. Mitt syfte är verkligen inte att diktera om någon ska skaffa barn eller inte, däremot vill jag redogöra för mitt eget beslut och mina skäl till det samt försöka bidra till en diskussion om barnafödande, familjebildning och så vidare.

Givetvis är inte Problemet i patriarkatet att kvinnor föder barn, lika lite som att de rakar benen eller inte är med i/röstar på F!. Problemet i patriarkatet är såklart, precis som alltid, mäns förtryck av kvinnor. Ingen kvinna förtjänar att bli utsatt för förtryck, oavsett om hon föder barn eller ej. Däremot så är det i praktiken så i detta samhälle att barnafödande är en ingång till kvinnoförtryck, och detta vill jag slippa undan, på samma sätt som jag vill undvika förtryckande relationer även om det inte är mitt eget om jag hamnar i en. Det är en strategi.

Jag instämmer i att det inte är kvinnors livsval som är det egentliga problemet här, däremot så tror jag tyvärr att det är där den meningsfulla feministiska kampen kommer att kunna drivas. Visst är det männen som borde förändra sig och sluta förtrycka, men detta kommer inte ske om kvinnor inte kämpar. Jag säger inte att det är rätt att det är så, men det är så det är och det är den verkligheten jag utgår från när jag själv bedriver feministiskt arbete. Givetvis tycker jag inte att det ska behöva finnas till exempel kvinnojourer eftersom män inte alls borde slå kvinnor, men nu är det inte så och det är den verkligheten en måste utgå från. I detta ingår att göra livsval, och i mitt intresse ligger att göra de livsval som jag tror gynnar den feministiska kampen bäst och som gör mig mest fri från patriarkalt förtryck. Att inte föda barn är ett av dessa val.

Jag kommer tyvärr inte att sluta prata om de val jag gör i livet för att någon uppfattar det som dömande, jag tror inte att det vore konstruktivt att censurera mig själv på det viset och jag tycker att det är ganska märkligt att folk blir så upprörda över att jag argumenterar för de skäl jag har för att välja som jag har valt. Det betyder inte att de val du har gjort är fel, det betyder bara att jag har gjort andra prioriteringar i mitt liv och jag har full förståelse för den som inte gör det.

Den som vill skaffa barn ska såklart göra det, men jag tycker att det är viktigt att diskutera vilka konsekvenser barnafödande ofta har inom ramen för detta samhälle. Barnafödandet är upphöjt i ett romantiskt skimmer, och jag tycker att det är viktigt att dra ner det på jorden igen och påvisa att det faktiskt är extremt mycket förtryck som sker i samband med detta. Även om en sedan väljer att skaffa barn så är detta något en kan vara medveten om, precis som det kan vara nyttigt att vara medveten om att heterorelationer är förtryckande även om en väljer att ingå i en.

Kvinnoseparatismen behövs för att orka kämpa.

Gud jag är så trött på den här grejen med att feminister aldrig någonsin får lägga tid på varandra utan ska hålla på och utbilda ointresserade män dagarna i ändå. Som när folk kritiserar kvinnoseparatism för att män faktiskt behöver få lära sig mer om feminism eller whatever.

De kivnnoseparatistiska sammanhang jag befinner mig i fyller en otroligt viktigt funktion, dels för att det är en effektiv kampmetod men också för att det ger mig energi och styrka att orka vara feminist. Jag är alltid glad när jag har hängt med tjejjouren eller kvinnojouren. Och grejen är att det faktiskt är jävligt viktigt, mina behov är jävligt viktiga för att jag ska orka driva feministisk kamp och (bland annat) utbilda män. Jag hade aldrig orkat skriva så mycket och framförallt inte pedagogiska texter riktade till män om det inte var för att systraskapet gav mig så jävla mycket styrka.

Vi kan liksom inte återigen lägga all energi på männen, vi måste fan tänka på oss själva också, vi måste ta hand om oss själva för att orka. Jag hade aldrig orkat bemöta stödsökande tjejer om det hade suttit några jävla män på våra möten och bresat och tagit tolkningsföreträde, om jag hade behövt förhålla mig till mäns makt även där.

Vi kvinnor är inga ändlösa jävla behållare av ork att förklara saker för män, vi behöver också vila upp oss och i detta har kvinnoseparatismen en oerhört viktig roll. Det är där vi hämtar kraft och styrka, det är där vi känner att vi får vara som vi är och tala ostört, utan att bli ifrågasatta. I alla fall är det så det ska vara. Den styrka en hämtar där, det är en styrka en behöver för att orka kämpa.