Om att svara på frågor.

Ganska ofta tycker folk att de ska ”ställa mig till svars” och uppmanar mig till att svara på frågor om den könslösa samhället, om jag vill ha det som i Sovjet eller liknande. Ganska ofta så vägrar jag också svara på dessa frågor. Då kan en få höra att en har ”skygglappar” och vägrar ”stå till svars” för sina ställningstaganden. ”Du måste kunna svara på frågor” kan folk bräka ur sig.

En fråga är aldrig neutral. En fråga innehåller alltid värderingar. Och ibland är det som rent grammatiskt låter som en fråga snarare ett påstående eller en anklagelse.

Jag vägrar av princip svara på frågor som ställs offensivt, där jag ska ”försvara mig”. Dessa frågor ställs alltid utifrån en utgångspunkt om att jag har en plikt att försvara något, utan att det nödvändigtvis framgår vad eller varför. Detta är otroligt vanligt när det kommer till detta att jag kallar mig kommunist. Folk tycker att jag ska försvara mitt ställningstagande, ofta med hänvisning till Sovjet, trots att jag aldrig uttryckt mig positivt om Sovjet!

När jag sedan inte svarar, eller svarar oseriöst på frågan, så heter det att jag vill ”undvika samtalsämnet” och inte är beredd att ”stå för mina åsikter” eller att jag inte kan ”ta kritik” och bla bla bla. Som om att kunna ”ta kritik” eller ”stå för sin åsikt” vore detsamma som att svara på varenda jävla fråga som ställs!

Om någon frågat ”vad menar du med att du är kommunist?/vad innebär kommunism för dig?” eller något liknande hade jag inte haft några problem med att svara (förutsatt att jag har tid såklart). Det hade varit en trevligt ställd fråga, uppenbarligen med syfte att utforska mina åsikter och mitt sätt att tänka. Men när frågan är ställd ”vill du ha det som i Sovjet eller?” är det inte riktigt lika inbjudande. Det är för att den senare frågan knappast är öppensinnad, utan aggressiv och fylld av fördomar om mina ståndpunkter. Visst, alla har fördomar, men vissa försöker faktiskt utforska andra åsikter relativt förutsättningslöst medan andra sätter upp sina fördomar som en självklar premiss för själva diskussionen. Den som ställer en sådan fråga är nog inte särskilt intresserad av en diskussion kring kommunismens idé, utan vill mest bara att jag ska försvara mig inför den personens fördomar, något jag är brutalt ointresserad av.

För att svara på en sådan fråga måste jag dissekera den för att få någon rätsida på vad personen egentligen menar. Jag kan ju inte svara på en fråga som är ställd på grunder jag över huvud taget inte delar. Troligen kommer personen som ställde frågan inte att förstå, eller i alla fall inte erkänna, problemet med formuleringen utan hålla fast vid sin offensiva attityd. Sådant tar otroligt mycket tid och ork att hantera. Därför har jag gjort ett val att inte svara på den typen av frågor.

Den som är på riktigt intresserad av en tankeströmning ställer inte frågor på det viset, utan närmar sig ämnet ödmjukare än så. Att ställa någon till svars är långt ifrån samma sak som att föra en diskussion med någon. När någon ställs till svars hamnar den redan från början i försvarsposition, och detta omöjliggör diskussion på lika villkor. Är det konstigt att en inte vill diskutera på de premisserna?

24 reaktioner till “Om att svara på frågor.”

  1. Det är inte alls konstigt att vägra svara på såna frågor. Får ofta liknande fast gällande feminism.

    Men jag blev nyfiken nu på att fråga: vad betyder kommunism för dig? Vilka ställningstaganden är kommunistiska, enligt dig? Och en fråga jag ofta får höra men aldrig har nåt bra svar på: jamen hur ska vi få samhället att fungera utan kapitalism? (Jag vet ju att det går bara att jag själv inte fattat hur, men vill dit)

  2. Jag har faktiskt länge tänkt fråga dig om dina tankar kring kommunism, det har bara inte blivit av. Men nu när du ändå tar upp det så måste jag fråga! Skulle vara väldigt intressant att läsa vad du tänker kring det, speciellt eftersom du för övrigt har så vettiga värderingar.

    Trist att fler inte kan fråga på det sättet jag tänkt fråga och nu frågar. Det är ju super spännande!

    1. Tänkte blogga om detta mer utförligt snart. Kräver lite tid att sammanfatta såklart.

  3. Jag känner likadant när jag får frågor om varför jag inte har barn. Det är liksom ”okej” i samhället att ifrågasätta en tjej och hennes barnlöshet. Jag blir galen på det. Folk ska faktiskt skita i varför jag är barnlös. Eller så får de, som sagt, fråga snällt och ödmjukt. Däremot kan jag tycka att om en person väljer att skriva publikt och blir ifrågasatt kan det höra till god ton att svara så mycket en kan. Men att bemöta folk som är rent otrevliga i sina frågeställningar, det är det inte värt att ge sig i kast med, dessutom är det som du säger, upp till var och en huruvida de vill svara eller inte.

  4. Hm. Tack för ett mycket tankeväckande inlägg. Du sätter ord på något som jag ofta har problem med i samtal/diskussioner med min partner… Så många gånger som de konversationer som jag initierat urartat i rena utfrågningar som jag upplevt som ganska aggressiva. Ofta känner jag mig trängd in i ett hörn där jag får stå till svars för saker som jag har sagt som jag vid den givna tidpunkten absolut inte kan ”bevisa” sanningshalten i. I slutändan vet jag inte om det är jag som är usel på att framföra mina åsikter eller presentera teorier, kritik och andra människors meningar eller om det är min partner som är en okänslig, om än skicklig debattör som ganska enkelt slår hål på min verklighetsuppfattning. Jag misstänker att det är en kombination men att min partner också har ett ansvar i HUR hen ställer sina frågor.

    Jag är såklart helt och hållet för att människor, även sådana i emotionella förhållanden med varandra, måste kunna ifrågasättas och ifrågasätta varandra men att det är viktigt att tänka på hur detta görs och i vilket syfte frågorna ställs. Jaja. Tycker iaf att det du sa om försvarsställning var intressant, för där hamnar jag var och varannan diskussion. Kanske är det inte bara jag som behöver träna diskussionsfärdigheter?

    1. Detta låter jobbigt. Det är extra viktigt att respektera varandra inom en relation, eftersom det lätt skapas en situation där den ena har övertaget i diskussioner.

    2. Om din partner kan visa att dina teorier inte håller så gör han dig en stor tjänst. Du kan lätt ta bort dom dåliga känslorna som detta uppbringar genom att byta åsikt till en som går att försvara med fakta och logik.

      Jag upprepar: han gör dig en stor tjänst.

      1. Varför utgår du från att partnern är en man? Det tår ingenstans i kommentaren. Respektlöst av dig.

        Vidare så är det inte samma sak att överbevisa någon att ha en aggressiv debatteknik som gör att den andra inte pallar. Det är bara respektlöst.

    3. Du ser ju. May håller med din kille, så då vet du att killen har fel. Ta inga härskartekniker. Man skall inte behöva debattera som en toppolitiker för att kunna föra ett respektabelt samtal i ett förhållande.

  5. Det finns ingen som helst anledning att gå i polemik med en människa vars grundtes är att man är dumihuvet; Uttalanden och frågor som beskriver ens idé-värld som sammankopplad med hemska fenomen syftar just till att förolämpa snarare än att väcka debatt. Paraleller till sovjet, homosexualitet eller helt enkelt: Pegging i kulturmarxisternas feminazistiska Eurabien är just endast ett uttryck för en vilja att förlöjliga och skaffa sig ett moraliskt övertag.
    Nej gå aldrig in i en diskussion som grundas på en förolämpning, slå runt. Slå tillbaka med grundläggande vetenskaplig metod, med motfrågor som syftar till att slå hål på resonemangen.

    Vill du ha det som i Sovjet?
    Nej varför skulle jag vilja det? Tror du att den praktiska omsättningen av teorier är deterministisk?
    Oavsett svar kan ens genmäle alltid vara: Dåså.
    Ge dem en återvändsgränd, häll upp en Christer Petterson och prutta för att ge eftertryck.

    (råkade ramla in här då jag sökte på: ”bara analsex” fann det nödvändigt i en nonsensdiskussion där jag anammade rollen som Hardline agitator för att få fart på det hela, diskussioner utifrån olika perspektiv stärker den retoriska känslan, man vänjer sig vid skiten.)

    1. Ska nog försöka ställa sådana motfrågor nästa gång, speciellt den om determinism tyckte jag lät bra. Brukar generellt inte orka köra på det pga blir så jävla matt.

    1. Vill varna för att det som langar vulgärkritik av kommunismen här blir blockad, och du är farligt nära.

    2. USA har extrem misär på väldigt många platser och de är mer rädda för kommunism än fan själv. så att det beror på kommunism att det finns misär är väl magstarkt va

        1. Alltså, nu blir det ju sådär igen. Bara för att en ser vissa fördelar med ett system innebär det INTE att en vill se död! Jag ser vissa fördelar med kapitalism men det betyder inte att jag tycker det är ok att människor i tredje världen dör under tillverkningen av starka medel i våra billiga kläder eller att 100 000 människor svälter ihjäl pga oss varje dag. Det är liksom inget hållbart argument. Jag tycker att alla skulle må bra av (obs obs, ej tvinga) att vara vegetarianer =jag är inte nazist eller Hitler.

  6. Det är länge sedan som jag var i Halle, DDR, för första gången. Jag hälsade på hos kompisar till min svenska flickvän. Andra dagen på förmiddagen gick jag ut själv på stan för att titta mig omkring. Det var en alldeles vanlig medelstor europeisk småstad, inget märkligt med det. Men efter ett tag började jag fundera över något. Att det var folk lite här och var som gick omkring alkoholpåverkade på en vardagsförmiddag. ”Jasså det är så här det är,” tänkte jag. Och någon kvart senare fattade jag. Dessa välklädda, välnärda och hyfsat utvilade fullisar var A-laget.
    De bodde i ett land där maten var billig. Där basutbudet av kläder var billigt. Där hyrorna till lägenheterna alla var garanterade var billiga. Där sjukvården var gratis. De hade ett regelbundet penningtillskott från staten. Och som ett extra plus i läget var också ölen och nubben billiga.
    Gå nu ut en vardagsförmiddag i en svensk stad och se hur A-laget har det. Andelen alkoholister är ungefär lika stor, men deras skillnad i livskvalitet mellan nu här och då där ger en uppfattning om det enorma avståndet mellan de båda samhällssystemens värdegrund.
    De som läser detta och är alkoholister skulle kanske önska sig en resa i tiden och geografin.
    Sedan har det sett annorlunda ut i andra socialistiska länder, men detta var i Halle på den tiden och det var möjligt och det skedde i verkligheten.

    1. Intressant! Har inte så mycket att tillföra, men tack för att du delade med dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *