Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

fråga

Om att svara på frågor.

Ganska ofta tycker folk att de ska ”ställa mig till svars” och uppmanar mig till att svara på frågor om den könslösa samhället, om jag vill ha det som i Sovjet eller liknande. Ganska ofta så vägrar jag också svara på dessa frågor. Då kan en få höra att en har ”skygglappar” och vägrar ”stå till svars” för sina ställningstaganden. ”Du måste kunna svara på frågor” kan folk bräka ur sig.

En fråga är aldrig neutral. En fråga innehåller alltid värderingar. Och ibland är det som rent grammatiskt låter som en fråga snarare ett påstående eller en anklagelse.

Jag vägrar av princip svara på frågor som ställs offensivt, där jag ska ”försvara mig”. Dessa frågor ställs alltid utifrån en utgångspunkt om att jag har en plikt att försvara något, utan att det nödvändigtvis framgår vad eller varför. Detta är otroligt vanligt när det kommer till detta att jag kallar mig kommunist. Folk tycker att jag ska försvara mitt ställningstagande, ofta med hänvisning till Sovjet, trots att jag aldrig uttryckt mig positivt om Sovjet!

När jag sedan inte svarar, eller svarar oseriöst på frågan, så heter det att jag vill ”undvika samtalsämnet” och inte är beredd att ”stå för mina åsikter” eller att jag inte kan ”ta kritik” och bla bla bla. Som om att kunna ”ta kritik” eller ”stå för sin åsikt” vore detsamma som att svara på varenda jävla fråga som ställs!

Om någon frågat ”vad menar du med att du är kommunist?/vad innebär kommunism för dig?” eller något liknande hade jag inte haft några problem med att svara (förutsatt att jag har tid såklart). Det hade varit en trevligt ställd fråga, uppenbarligen med syfte att utforska mina åsikter och mitt sätt att tänka. Men när frågan är ställd ”vill du ha det som i Sovjet eller?” är det inte riktigt lika inbjudande. Det är för att den senare frågan knappast är öppensinnad, utan aggressiv och fylld av fördomar om mina ståndpunkter. Visst, alla har fördomar, men vissa försöker faktiskt utforska andra åsikter relativt förutsättningslöst medan andra sätter upp sina fördomar som en självklar premiss för själva diskussionen. Den som ställer en sådan fråga är nog inte särskilt intresserad av en diskussion kring kommunismens idé, utan vill mest bara att jag ska försvara mig inför den personens fördomar, något jag är brutalt ointresserad av.

För att svara på en sådan fråga måste jag dissekera den för att få någon rätsida på vad personen egentligen menar. Jag kan ju inte svara på en fråga som är ställd på grunder jag över huvud taget inte delar. Troligen kommer personen som ställde frågan inte att förstå, eller i alla fall inte erkänna, problemet med formuleringen utan hålla fast vid sin offensiva attityd. Sådant tar otroligt mycket tid och ork att hantera. Därför har jag gjort ett val att inte svara på den typen av frågor.

Den som är på riktigt intresserad av en tankeströmning ställer inte frågor på det viset, utan närmar sig ämnet ödmjukare än så. Att ställa någon till svars är långt ifrån samma sak som att föra en diskussion med någon. När någon ställs till svars hamnar den redan från början i försvarsposition, och detta omöjliggör diskussion på lika villkor. Är det konstigt att en inte vill diskutera på de premisserna?

Varför bryr sig feminister om småsaker?

Fick en fråga om varför feminister fokusera så mycket på småsaker (ej frågeställarens formulering) som rakning, sminkning och så vidare istället för att till exempel ta upp det faktum att kvinnor har lägre lön än män.

Jag har en fråga. Varför allt detta prat om utseende? Typ rakade/orakade ben, att kvinnor i allmänhet tänker mer på sitt utseende osv. Jag tycker det läggs väldigt mycket fokus på det. Är det inte viktigare att ta upp frågor som att kvinnor inte har lika hög lön som män till exempel?

Väldigt ofta så lyfts just löneskillnaderna fram som det ”stora” kvinnoförtrycket. Jag skriver ganska lite om den typen av jämställdhet, utan skriver desto mer om privatlivet. Det är absolut inte för att jag tycker att löneskillnader är oviktiga. Jag håller såklart med om att det är ett stort problem att kvinnor och män har olika materiella förutsättningar, men jag tycker också att det är väldigt viktigt att diskutera det kvinnoförtryck som sker i det privata.

Det är ofta i det privata som kvinnoförtrycket börjar, och det är även där som många män skördar vinsterna av kvinnoförtrycket, till exempel i ojämställda relationer (som jag skulle säga att den absoluta majoritet av alla relationer faktiskt är). Det ingår i kvinnoidealet att vara omvårdande, hänsynstagande, anpassningsbar, ”moderlig” och så vidare, och det är utifrån detta som relationer män och kvinnor emellan konstrueras. Klart som fan det skapar vissa maktstrukturer!

Skönhetsideal kan upplevas som en obetydlig fråga, men det är faktiskt en otroligt viktig komponent i många kvinnors liv. Här kan en inflika att det finns en massa personer som inte följer idealen, men även den som inte följer idealen förhåller sig på ett eller annat sätt till idealen och blir definierade utifrån idealen. Till exempel den som väljer att inte banta, raka sig eller sminka sig väljer bort något, står emot ett tryck som finns vilket i sig kräver integritet, analys och viljestyrka för att palla.

Att förhålla sig till idealbilden av Kvinnan™ kräver otroligt mycket kraft, och detta gäller alla aspekter av henne: utseendemässiga såväl som personlighetsmässiga. Det begränsar att leva i ett samhälle som hela tiden försöker pressa in en i en roll av ljuvhet, skönhet och så vidare. Denna kraft skulle för de flesta kunna användas på så otroligt mycket bättre sätt, till exempel kämpa för sina rättigheter.

Jag tror att det är helt och hållet nödvändigt att vara medveten om detta för att kunna föra någon slags meningsfull kvinnokamp. Att bara ställa kravet ”lika löner” utan att analysera vad i kvinnors liv det är som kräver och kväver, vad det är som får dessa mönster att upprepas om och om igen, så tror jag inte att vi kan få särskilt mycket uträttat. Kampen kan inte bara föras i det offentliga, utan måste föras i det privata också. Helt enkelt för att det personliga är politiskt.

Man behöver inte veta allt.

När man säger till någon att sluta glo på typ en prostituerad, hår på fel ställen på en person eller tycker att någon är oförskämd när den frågar någon om hen är homosexuell så får man ofta svaret att man ju måste förstå varför det är spännande, varför man vill veta eller varför man tittar eller frågar. Och ja, jag förstår. Jag hamnar också i situationer där jag verkligen knappt kan hålla ögonen borta från någon eller där jag känner att jag håller på att förgås av nyfikenhet.

Men grejen är att om man är en vuxen person så ska man fan i mig kunna behärska sig i sådana situationer. Det är ett jävla barnbeteende att peka, glo och fråga om precis allt bara för att man känner någon liten nyck. Herregud människa, du behöver fan inte veta allt, du behöver inte kolla på allt som är annorlunda.

Barn kan inte hålla sig från att peka och glo och ställa frågor för sådana är barn. Omogna och dåliga på att behärska sig. Och de flesta blir tillsagda av sina föräldrar att man inte gör så, det är en del av normal uppfostran. Tyvärr verkar många glömma denna elementära kunskap om hur man beter sig inför andra människor när de blir äldre och tar sig återigen friheten att gräva i människors privatliv bara de tycker att det är tillräckligt smaskigt och intressant.

Många mänskliga svagheter kan jag ursäkta med att man kan ha personliga skäl till att bete sig som man gör men detta har jag svårt att se förlåtande drag för. Skärp er! Sköt dig själv och skit i andra, så att säga.

Även den som alltid säger ja måste frågas först.

När man ska hälsa på någon så är det brukligt att ringa eller knacka på dörren även om den står olåst och personen kan förväntas vilja ha besök. Även om dörren står på vid gavel brukar man meddela sin ankomst på något vis innan man går in, speciellt om det är en person man har en ganska ytlig bekantskap med. Det hör så att säga till god sed, och det anses väldigt oartigt att inte fråga först innan man går in. Även om personen skulle ha sagt ja på frågan om du fick komma in så kan hen anse det oartigt att stövla in utan tillstånd, och avvisa dig bara därför.

Och lita samma sak gäller för beröring och sex. Det kan finnas många personer som vill ha samlag, som inte har något emot en klapp på rumpan på scen på mello. Man kan till och med anta att att en person vill. Men det hör ändå till god sed att fråga innan, antingen med ord eller handlingar, och kan ses som en kränkning att inte göra det. Även om personen skulle ha svarat ja på frågan betyder det inte att hen uppskattar att du tar för dig fritt utan att fråga innan, precis som du kanske inte uppskattar att någon klampar in i ditt hem utan att fråga om lov.

Det handlar om känslan att det är en själv som sätter gränserna, som bestämmer när någon ska komma in, och inte andra personer. För även om du var sugen just då, vad garanterar att du är det alla gånger efter det? Det ger en känsla av obehag när folk tar det för givet att de har tillståndet att klampa in. Det skänker en känsla av otrygghet, att ens hem inte är ens eget att förfoga över.

Det spelar ingen roll om jag vill eller inte vill, fråga ska man göra ändå. För oavsett vad jag kommer svara är det viktigt för mig att veta att du är intresserad av svaret, av min åsikt. Det är viktigt för mig att veta att du inte bara klampar in, utan frågar innan. Även i framtiden. Varje gång. Det spelar ingen roll hur många gånger jag sagt ja innan, fråga ska man göra ändå.

Om du inte förstår så försök tänka på situationer där du mer än gärna delar med dig, nästan alltid säger ja, men ändå uppskattar om folk frågar innan, blir stött om de inte gör det. Kanske när någon ber att få smaka av din dryck eller din mat? Visst kan de få smaka, men du uppskattar väl om de frågar först? Eller om en vän vill låna pengar till fikan. Klart man kan låna ut, men man vill inte att de bar börjar gräva i plånboken. Och visst pratar du gärna med dina vänner om deras problem på telefon, men visst är det trevligt om de frågar om du har tid innan? Ingen vill att deras ägodelar, deras hem eller de själva ska ses som allmän egendom. Även den som gärna delar med sig vill bli frågad först. Detsamma måste även gälla vid sex och beröring. Även den som knullar gärna och ofta, även den som älskar kroppskontakt, måste få möjligheten att välja innan. Även om personen alltid säger ja så måste möjligheten att säga nej finnas där. Något annat är vad vi i folkmun kallar tvång.

Vaddå, är du feminist eller?

Det värsta, det är när folk frågar en: ”vaddå, är du feminist eller?”. Den frågan innehåller i sig så många värderingar, så mycket förutfattade meningar, och jag är så jävla trött på att behöva svara ”ja” och få den där menande blicken. Den där som säger ”jaha, där har vi förklaringen”. Jag är så trött på att man aldrig får den om man säger att man är moderat eller miljöpartist, socialist eller liberal, trots att dessa ideologier kan vara minst lika rabiata. Möjligen får man samma reaktion om man säger att man är kommunist eller nazist, men det får väl ändå anses vara motiverat med tanke på att dessa ideologier är extrema. Det är inte feminism. Vissa feminister och falanger inom feminismen är extrema, men absolut inte alla.

Ja, jag är feminist och det är jag glad för. Det är nog den enskilda ide i mitt liv som gjort mig mest gott, ärligt talat. Den har fört mig bort från en massa känslor av skuld och skam, den har fått mig att sluta ägna tid åt onödiga saker, den har fått mig att sätta ett större värde på mig själv och lättare kunna se igenom skitstövlar som bara vill trycka ner mig. Tack för det, feminismen!

Det borde i alla fall diskuteras.

Detta var en intressant och vettig debattartikel som jag tycker att alla ska läsa om medborgarlön. Ingångspunkten är en granskning som Sr gjort där det visade sig att socialbidragssystemet liknade ett lotteri; samma fall fick helt olika svar beroende på handläggare, hälften avslag och hälften godkänt.

Jag tror att det ligger mycket i att den fulla sysselsättningens tid är förbi och jag tror att två lösningar på detta problem är dels införandet av medborgarlön så att arbetslösa kan göra något vettigt av sig tid istället för att slava för socialen och ha någon slags kontinuitet i sina liv. Fördelen med medborgarlön är även att man fortfarande kan tjäna pengar när man arbetar om man har den, vilket du knappt kan med socialbidrag (500 kr nu, som jag fattat det). Detta gör att det lönar sig även att arbeta lite, vilket det självklart ska göra för personer som ofta inte orkar ta en heltid men ändå, liksom alla andra, mår bra av att aktivera sig. Den andra åtgärden tycker jag borde vara att sänka arbetstiden. Vi lever i ett samhälle där färre har jobb samtidigt som allt fler jobbar övertid och inte har tid med familj och intressen.

Dessa två grejer går ganska bra ihop eftersom folk, om de har en trygg grundinkomst, kommer kunna vara mer flexibla på arbetsmarknaden och söka sig till tider och arbeten som passar dem bra. Det är också en effektiv vaccination emot skräpföretag som utnyttjar folk eftersom de flesta helt enkelt inte kommer vara lika desperata efter jobb och kommer kunna byta lättare. Dessutom ger det stora vinster eftersom en massa administrativa poster skulle kunna tas bort och ge pengar över till att satsa mer på sjukvård och psykiatri eller något annat viktigt.

Jag skulle vilja se en ekonom uttala sig om hur detta skulle fungera i praktiken för när jag tänker på det så verkar det ju skitsmart. Ökad rörlighet, ökad trygghet, ökad möjlighet att börja jobba i sin egen takt, mindre administration och så vidare. Ett perfekt system. Det kan ju vara möjligt att det inte fungerar alls i praktiken men jag tycker åtminstone att frågan bör diskuteras seriöst.

Anställningstrygghetsfrågan måste fan redas ut.

Den här artikeln borde läsas tycker jag. Den handlar om bemanningsföretag.

Ofta motiveras förekomsten av bemanningsföretag med att det är bra för flexibiliteten på arbetsmarknaden och att det är en ”fot in” i yrkeslivet. Detta i sig kan absolut vara goda argument om det nu var så det funkade, men det råder det ganska delade meningar om.

Jag skulle vara helt okej med provanställning och bemanningsföretag om det ledde till trygga anställningar för en majoritet. Så ser det tyvärr inte ut idag utan många stannar i otrygga arbetsförhållanden under en väldigt lång tid.

Det måste vara så otroligt tärande på psyket att jobba på samma arbetsplats i flera år och ändå inte ha någon anställningstrygghet eller några möjligheter till utveckling och avancemang. Ingen person mår ju bra av att trampa på samma ställe år ut och år in.

Frågan med anställningstrygghet måste lösas, för såhär kan vi faktiskt inte ha det. Vi kan inte ha ett samhälle där människor som uppenbarligen behövs på en arbetsplats fortfarande efter flera års tid inte blir betraktade som ”riktiga” anställda. Jag förstår att det kan finnas ett behov av flexibilitet på arbetsmarknaden, men när bemanningsföretag används som en mellanhand i vad vi annars skulle kalla en vanlig heltidstjänst för att företaget ska slippa från ansvar så är det ju uppenbarligen något som inte riktigt funkar som det ska.

Bloggen följer såklart med.

Lisa undrade om jag tar med mig bloggen när jag flyttar till Bryssel.

Givetvis gör jag det, jag kommer säkert blogga mer och bättre än nu till och med. Jag tror att bloggen kommer vara ett stort stöd när jag kommer dit faktiskt, eftersom det är en såndär grej som är en del av mitt ”vanliga” liv som kommer finnas kvar även där.

Responsen och bekräftelsen jag får här har kommit att bli en viktig del i mitt liv, likaså att ha en anledning till att skriva och framförallt till att tänka. Det kommer nog bli ännu viktigare när jag inte pratar med mina vänner på samma sätt som nu.

Kameran kommer nog också att vara en viktigt grej. Kanske kan jag döva saknaden efter mina vänner och familj en aning genom att strosa omkring på långa fototurer.

Nu är det två månader minus en dag kvar till jag åker. Åh, vad jag kommer tjata om det här men jag är så himla himla pepp. Ni förstår inte.

Ge mig pengar!
Arkiv