En annan grej jag tänker på apropå det jag skrev om att känna sig som en fuskare är vad det innebär att må bra. Under mitt liv har jag mått mer eller mindre dåligt i långa perioder. Jag har haft mycket ångest, stress, självskadebeteende och så vidare. Trots detta har jag inte gått omkring och varit ledsen hela tiden, utan jag har gjort saker som jag tycker om också. Jag har umgåtts med vänner, skrattat och så vidare. Många människor tror att bara för att en gör detta så mår en bra, mig själv inräknad. Jag har tänkt väldigt mycket så att om jag har haft en bra dag så mår jag bra generellt, om jag har haft en dålig dag så mår jag dåligt generellt.
Ibland kan det kännas som om en måste bevisa för sig själv och sin omgivning att en mår dåligt. Om en ska göra anspråk på att vara deprimerad då ska en fan inte njuta av någonting i livet. Men egentligen handlar det ju om en generellt nedsatt sinnesstämning, inte om att en är jätteledsen precis hela tiden. Under mina depressiva perioder har jag ofta upplevt att omgivningen bemöter de stunder jag är glad som om jag vore ”frisk” i just den stunden. Det har varit jobbigt, för då har jag känt mig tvungen att påminna dem om att jag faktiskt är sjuk. ”Du har ju varit glad flera gånger på sista tiden”, kanske någon säger. Ja, jag har skrattat, men jag har gjort det mer sällan.
Under de perioder jag mått som sämst har jag också haft mina absolut roligaste upplevelser, mina bästa dagar. Detta eftersom jag haft en slags maniska tillstånd. Jag har kastats mellan extrem svartsynthet och extrem optimism, för jag har inte haft någon reell kontakt med mina känslor. Under de perioder jag var som mest ätstörd så kunde jag till exempel älska min kropp, mig själv, mitt liv vissa dagar men det försvann snabbt igen. Jag förväxlade ofta detta med att jag ”mådde bra”, fast det var ju egentligen tillfälliga kickar. Jag hade ingen känslomässig närvaro eller kontroll, jag styrdes helt av tillfälliga infall.
Under vissa perioder då jag varit deprimerad har jag också ägnat mig mer åt olika slags ”nöjen” än jag gjort när jag varit frisk. Detta handlar om att det vid en depression är svårare att koncentrera sig på mer givande aktiviteter. När jag upplevt detta har jag flytt in i olika sätt att underhålla mig själv, för att hålla ångesten borta. När jag mår bättre ägnar jag mig mindre åt att ”ha kul” och mer åt saker jag uppfattar som givande, till exempel att skriva. Ett sant friskhetstecken för mig är att jag orkar skriva och uppfattar det som givande, även om det inte är kul. Sedan har jag också haft perioder där jag inte orkat med något av det också. Min poäng är att en depression kan ta sig väldigt olika uttryck, och att det på intet sätt innebär att någon är frisk bara för att hen orkar ta sig utanför dörren, för att hen skrattar eller liknande.
Detta kommer också med en generellt syn på att den som mår dåligt ska ”botas” och bli ”frisk”. Visst är det bra om en kan bli frisk, men jag tror att det är problematiskt att se på tillståndet så binärt. Antingen är en sjuk och livet är total misär, eller så är en frisk och allting är som det ska vara. Jag ser mig som ”frisk” från min depression nu, men jag har fortfarande kvar grundläggande problem med bland annat stresshantering som jag måste ta tag i för att undvika framtida depressioner. Jag har fortfarande kvar vissa problem som fört mig in i depressioner, men just tillståndet som sådant är inte aktuellt just nu.
Jag vill inte må skitbra hela tiden. Jag försöker eftersträva någon slags balans och känslomässig kontakt. Att kunna må dåligt och ha dåliga dagar utan att känna att det är döden, eller att kunna ha bra dagar utan att tänka att en klarar allt. Livet blir enklare då, för en slipper kastas runt av sina egna känslotillstånd utan kan se mer klart på sin tillvaro oavsett om en har bra eller dåliga dagar. Att må bra för mig handlar inte om att gå omkring och ha kul hela tiden, det handlar om att ha känslomässiga resurser att kunna leva sitt liv, ta tag i det som är jobbigt, fokusera på givande aktiviteter och så vidare.