Äktenskapet kokar ytterst ihop till iden om evig kärlek. Man gifter sig inte med intentionen att sedan skilja sig, man gifter sig för att man tänker försöka vara ihop tills döden skiljer en åt. Det är något de flesta människor tar på allvar, helt enkelt ett löfte om att förska satsa. Försöka leva ihop hela livet. Äktenskapet förutsätter även monoamori. Även om det säkert finns dem som har sexuellt och känslomässigt öppna förhållanden även som gifta så är det helt enkelt en omöjlighet att vara gift med flera enligt svensk lag. När man gifter sig så säger man; jag vill att du ska vara min livspartner, detta är också något som är exklusivt.
Ett vanligt argument för äktenskap är att det är så mycket mer komplicerat och därmed tvingar fram mer eftertanke att skilja sig än att lämna en vanlig samborelation. Med andra ord sätter man i och med äktenskapet upp komplikationer för att fatta ett eventuellt beslut som man tänker sig att man kommer överväga i framtiden. Lite som att lägga godiset på översta hyllan som man måste ha en stol för att nå till; man försvårar för vissa infall att få styra. Jag tycker att det är ett ärligt argument; man inser att monogamin och ”tills döden skiljer oss åt” kan komma att innefatta problem och skapar därför ett ramverk för sig själv.
Men egentligen så är ju förekomsten av barn ett mycket större problem när det kommer till att separera. Även saker som att ha gemensam egendom eller registrera sitt partnerskap skapar svårigheter vid en separation. Det är nog inte bara just det juridiska och det praktiska som gör att vi upplever att äktenskapet försvårar separation, utan även det rituella.
Äktenskapet har två dimensioner, den rituella och den juridiska. Man kan ju gifta sig utan att göra någon ritual, men det vi förknippar med att gifta sig är ju ändå vita klänningar, blommor, kanske en kyrka och så vidare. Den juridiska biten är ju det som egentligen utgör själva äktenskapet, men det är ju inte det som bilden av äktenskapet fokuserar kring. Jag tänker att det är det där rituella som är det viktiga, för det ger makarna en manifestation av sin kärlek att tänka tillbaka på och referera till när skilsmässa kommer på tal. Det blir extra svårt att separera när alla dessa känslor och förhoppningar finns kvar i ens minne, samlat till en enda dag. I en relation utan giftermål så finns oftast inte denna manifestation. Äktenskapet som konstruktion är inte bara en juridisk överenskommelse utan en manifestation för kärlek.
Jag tror absolut att denna manifestation kan göra att vissa människor tänker några vändor till när de överväger att separera, men jag tror också att äktenskapet på grund av detta gör samlevnaden mer komplicerad. Det finns ju en ide om att relationen går åt helvete när man gifter sig, så enkelt tror jag förvisso inte att det är men jag tror absolut att man i och med äktenskapet skapar en laddning kring sin relation som kan leda till känslomässiga komplikationer. Man genomgår denna ritual och lovar varandra evig kärlek, om det sedan inte fungerar precis som man har tänkt sig så blir det automatiskt ett misslyckande. Man sätter upp ett väldigt tydligt ideal kring hur man vill ordna sin relation vilket gör det himla svårt att sedan ta tillbaka utan att riva upp precis allt. Det finns inget utrymme för att revidera premisserna för relationen efteråt, då är det redan försent.
Innan så har jag problematiserat detta med att man måste välja mellan att antingen vara ihop eller inte vara det, att det inte finns några gråskalor. Att man måste bestämma sig. Äktenskapet är ännu mer extremt på den här punkten eftersom det inte bara handlar om hur man titulerar sig utan även om ett kontrakt. Det funkar inte att gifta sig och skilja sig i omgångar, man är antingen gift eller så är man det inte.
Äktenskapet är även ett slags statligt moraliskt subventionerande av tvåsamheten som samlevnadsform. Äktenskapet innebär en mängd fördelar. Det gör till exempel att man utgår ifrån att mannen till en kvinna som föder är far till barnet, att man delar tillgångar på vissa sätt vid separation, att en partner som ger upp sin karriär för den andra har rätt till ekonomisk kompensation och så vidare. Jag har även hört det ryktas att man får vissa fördelar om man söker vissa bidrag. Motsvarande juridiska ramverk och fördelar finns inte för människor som lever i andra typer av konstellationer; tvåsamheten är alltjämt den enda statligt subventionerade samlevnadsformen. Men utgår från att det bara är tvåsamma par som på det sättet bygger sina liv utifrån varandra att det krävs ett juridiskt ramverk.
Jag förstår att det finns ett behov av äktenskapet som koncept. Om man lever sitt liv med en annan människa på det sättet så finns det ett behov av att juridiskt betraktas som en enhet. Däremot borde vi börja tala om vilka andra samlevnadsformer utöver tvåsamhet som kan behöva ett behov av liknande ramverk. Jag tycker också att vi ska börja ifrågasätta behovet av den delen av äktenskapet som jag kallar rituell, varför är det så viktigt för att att på det viset manifestera tvåsamheten och förhoppningen om livslång kärlek? Och framförallt, är det nyttigt för oss att göra så? Skapar det egentligen förutsättningar för att människor kan leva sina liv tillsammans på ett bättre och mer hållbart sätt, eller skapar det mest bara känslomässiga laddningar som gör det svårare att förhålla oss till de gråskalor som finns i precis alla relationer?
Jag lade inte ner så mycket tanke bakom äktenskapet, mer än att vi helt enkelt bara älskar varandra väldigt mycket..
Så gör nog de flesta. Oavsett vad din uttalade tanke var så finns det ju en anledning till att äktenskapet är ett såpass stort kulturellt inslag.
För att ge lite perspektiv kan jag berätta att det var först under 1700-talet i och med en framväxande europeisk medelklass som äktenskapet började kopplas samman med kärlek. Tidigare gifte man sig av ekonomiska eller social skäl. Ser man på resonemangen kring svensk lagstiftning var det först på 1980-talet som ordet kärlek börjar nämnas. Än idag är lagstiftningens huvudsakliga syfte att underlätta familjebildning och därmed garantera nationens fortlevnad. Det är därför som heterosexuell tvåsamhet så länge var den enda konstellation som gynnades av lagen.
I och med att mamma-pappa-barn nu inte längre är den vanligaste sortens familj finns också en trend i lagstiftningen mot att reglera familjen snarare än tvåsamheten. Personligen tycker jag att även det är hopplöst förlegat. I det postmoderna Sverige är det individen snarare än familjen som är subjekt – vi funderar inte på vad som är bäst för familjen, utan vad familjen kan ge oss – och kärleken är i det sammanhanget ett sätt att tillfredsställa sociala behov och att förverkliga oss själva.
Samtidigt lever vi fortfarande med den föråldrade föreställningen om att kärlek är samma sak som romantisk tvåsamhet. Där tror jag finns en krock – det sätt som vi resonerar kring individer går inte ihop med det sätt som vi resonerar kring relationer – något som jag tror många kämpar med i dagens samhälle. Personligen tror jag att det bara är en tidsfråga innan vi blir tvungna att hitta nya sätt att tänka på relationer. Dina avslutande funderingar kring äktenskapets rituella funktion är nog i allra högsta grad relevanta!
Jag tycker det är konstigt att ritualen är det viktigaste när man gifter sig. För min del har det räckt att vi vet att vi älskar varandra. Vi behöver ingen stor fest eller en dyr smekmånad för det. Nackdelen är att vår handläggare på Migrationsverket som har hand om vårt anhöriginvandringsärende inte verkar tro att vi är gifta på riktigt. Giftermål ska tydligen vara ”traditionellt” för att vara giltigt.
Jag gifte mig med min man för att vi älskar varandra och för att vi ville inför Gud och våra vänner visa den kärleken. Vi är troende och vi ville att Gud skulle välsigna vårt äktenskap. Vår relation har inte förändrats annat än att vi nu känt varandra längre och då kommer förändringar, dessa har inget med att vi gifte oss att göra. Jag är lika galet kär nu som jag var för tre år sedan (då vi blev ihop) och lika mycket som för ca ett år sedan (då vi gifte oss). Varför skall äktenskapet kritiseras så? Jag kritiserar inte andra samlevnadsformer. Var och en borde göra så som den tycker är bäst.
Problemet blir såklart när samhället (staten) försvårar för dem som inte är gifta på ett traditionellt sätt.