Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Relationer

Cynism och misstro är den enda rimliga inställningen i patriarkatet

Lyssnade på en av mina favoritartister Cornelis Vreeswijk. Han sjunger såhär:

Fullmånen, jag undrar, vad lyser den för,
nån mening ska det väl vara?
Den hänger i luften bara.
Men inte för att den stör
men inte gör den mig glad,
så Ann-Katrin Rosenblad.

För tänker man efter så är det ett lik
som lyser på oss om natten.
Där finns varken luft eller vatten.
Visst speglas den i vår vik,
men den ligger på Lit De Parade,
sa Ann-Katrin Rosenblad.

Du håller min hand, sa Ann-Katrin
berätta varför du gör det.
Tror du att du får nånting för det?
Nej, karlar är ena svin
som svamlar om kärleks glöd.
Men månen är kall och död.

Cornelis vill ha det lite mysigt med Ann-Katrin men allt han får är cynism och misstro! Det är detta som gör Ann-Katrin så attraktiv! Hon har en mur omkring sig om Cornelis vill tränga igenom. Full av kvinnlig klokskap är hon och den vill Cornelis lägga beslag på. Problemet för honom är att han inte är jämställd med Ann-Katrin. Han kan inte nå fram för hon släpper inte in honom. Hon köper inte hans romantiska babbel, utan ser att det bara är dött och stelnat prat om döda stela ting. Visst är månen vacker, men det duger absolut inte för att förlåta manlighetens synder.

Det får mig att tänka på denna text jag skrev för ett tag sedan:

Samma tema finns i åtskilliga romantiska berättelser. Män som övertalar cyniska, manshatiska kvinnor om att ingå i kärleksrelationer med dem. Män som trots upprepade avvisanden ändå tränger sig på, som lockar med löften om evig lycka och trygghet, och som i slutänden får lön för mödan genom att få inleda relationer med dessa kvinnor.

Verona i 10 things I hate about you och Christian i Moulin Rouge har något gemensamt. De vill bryta sig igenom det här lagret av cynism som kvinnor som hatar män har, de vill erövra dessa kvinnor och få in dem i den heterosexuella praktiken igen. Men cynismen finns ju där av en anledning, den kommer sig ur erfarenheten att ha blivit sviken av män en litat på. När en man ger sig på att bryta ner detta lager av cynism så är det en våldshandling. Kvinnan får själv inte välja om eller när hon vill syssla med heterosexuell praktik, hon ska bli övertalad till det av en man. Själva denna övertalningsprocess anses vara romantisk och ett uttryck för kärlek. Att mannen är villig att kämpa sig igenom kvinnans cynism, att han är villig att försöka igen och igen trots att han blir avvisad, är i sig ett tecken på hans stora kärlek inför henne.

Kortfattat: mycket romantik handlar om att män ska övertala kvinnor till att ingå romantiska relationer. Filmen tar sluta när mannen lyckats övertala kvinnan. Detta framställs som någonting gott,, och vi ser inte vad som händer efteråt, men en glömmer att cynismen har ett syfte; att inte bli sårad:

Cynismen är en skyddsmekanism för kvinnor i patriarkatet. Att vara cynisk inför män och mäns löften är ett skydd mot att bli sviken, vilket en ju lätt blir om en råkar få för sig att en man kan ge en något, till exempel ”kärlek”. Män som utsätter kvinnor för detta lägger en enorm börda på sina axlar. Att få en människa som har byggt upp en cynism att börja lita på en innebär också att en förpliktigar sig till att behandla denna med respekt. Bara det att med påtryckningar bryta ner cynismen är ett respektlöst och gränslöst beteende, det faktum att många män sedan sviker de anspråk med vilka de brutit ner cynismen gör det hela etter värre. När mannen väl har brutit sig igenom kvinnans cynism är äventyret slut för honom, han har erövrat henne, men för hennes del har det precis börjat. Hon blir känslomässigt bunden till honom genom att lita på honom, att släppa garden. Om han sviker henne blir sveket desto större om han först har brutit sig igenom ett lager av cynism, för då är anspråken desto högre. På vägen så har han inte bara bedyrat sin kärlek inför henne, utan också sökt motbevisa den cynism hon känner inför mannens löften.

Om en släpper cynismen blir det lätt såhär:

botasCynism är en av de bästa inställningarna vi kvinnor har. Det övergår mitt förstånd hur vi skulle kunna vara ocyniska i denna värld där vi ständigt utnyttjas. Den man som vill vara feminist och behandla kvinnor bra bör börja med att acceptera cynismen och låta kvinnor närma sig i den mån de har lust istället. Hela projektet att försöka ”bevisa” för en kvinna att en inte är ett svin är patriarkalt i sig.

Vad är egentligen det lesbiska lidandet

Jag har en grej för mig som är att kalla allting ont som sker för det lesbiska lidandet. Tappar något på foten? Lesbiskt lidande! Bussen sen? lesbiskt lidande och så vidare. Poängen med detta är ironisera över hur heteros gärna tror att ens smärta i relationer har att göra med det faktum att en är lesbisk och inte med det faktum att en är människa.

IMG_20151017_170254

Men vad är egentligen det lesbiska lidandet? Vad är det för lidande som drabbar lesbiska specifikt, eller snarare kvinnor som älskar kvinnor. Förutom det självklara, nämligen öppen misogyni och lesbofobi, så tänker jag att allting kretsar kring förluster, antingen av det som funnits eller av det som skulle kunna finnas.

Jag tänker först och främst att det är sorgen över det oberarbetade, det olevda, det ointräffade. Jag har haft många kvinnor i mitt liv som jag hade kunnat älska, men aldrig fick chansen att älska. Dessa kvinnor kan jag sörja på ett annat sätt än vad jag sörjer män; de fattas mig, det finns en brist där de skulle ha krokat i min livslinje. Det finns däremot inte en enda man jag sörjer att jag inte haft en relation med. Jag sörjer att jag haft relationer med vissa män, och i avslutandet, i uppbrottet så har det varit just detta faktum jag sörjt och inte det faktum att relationen tagit slut, och det var jag medveten om redan då. Det finns ingen tragik i att en relation som i bästa fall tråkar ut en avslutas. Men en kvinna är en faktisk förlust. och det är en etter värre förlust, även om den inte känns lika intensivt, när en inte ens prövat och det som hindrat en är ens egen förbannade feghet och internaliserade misogyni. Jag tror att lesbiska mer än andra har den här typen av sorger; erfarenheten av att vilja men inte våga, av att känna något som brinner starkt men inte inse var ens begär riktar sig, mot vilka handlingar.

Men det lesbiska lidandet finns också i sorgen över det som levts men avslutats, och det följer delvis samma mönster som det oavslutade. Att förlora en kvinna är en faktisk och mycket mycket påtaglig förlust. Det är att förlora en kompanjon, en livspartner, en like. Från den ultimata föreningen av kvinnokroppar, kvinnoöden, så ska vi återigen delas och bli främlingar för varandra. Det är så smärtsamt. Med män är en aldrig inte en främling, heterorelationen som sådan bygger på främlingskap. Främlingskap är heterorelationens själva fundament, och detta främlingskap kan aldrig någonsin överbryggas eftersom hela syftet med relationen är just att ”komplettera” varandra, alltså ”mötas” i sin olikhet, i sin uppenbarelse som könsvarelser.

heterosingentingsorg

 

Sedan är det den där tiden innan en inser att en är lesbisk, som ju också är ett lesbiskt lidande på det sättet att det relaterar direkt till lesbiskheten (jag anser inte att en är lesbisk innan en lever lesbiskt, det vill säga begär kvinnor). Utan lesbiskheten hade lidandet inte funnits, och det är i skärningspunkten mellan heterolivet och lesbiskheten som det skaver som mest. I insikten om att livet skulle kunna vara så mycket mer, men att en inte vågar sträcka fram handen och fånga det som dansar så retfullt mitt framför ens ögon. Detta är ett stort lidande.jagkanintevaralesbisk

hinderlesbisk

Det är dock inte bara lidandet över ens egen situation, utan också lidandet för andra kvinnor vars sorg vi måste bära medan de ägnar sig åt att förneka sina lesbiska begär, och skjuta vår frigörelse i sank av bara farten.

störintemigsomheterolesbisk omduvaritlesbiskhadejduvetat

Vi lesbiska bär många sorger, för vi står i kontakt med det som skaver i heterosexualiteten. Vi bär dels sorger rent konkret, som i att vi lyssnar på andra kvinnors berättelser, något vi har kapacitet till eftersom vi slipper lyssna på männens. Men också i den insikten om skillnaden mellan det som skulle kunna vara och det som är.

Och i den skillnaden så bär vi också hela samhällets sorg och lidande. Och att bära detta, det är tungt. Det är en stor sorg, men också ett ansvar. Ett ansvar för förändring och frigörelse, vår egen och andras, som vi måste axla.

Men allt detta lidande har en sak gemensamt och det är att det egentligen är lidandet som uppstår när en står nära lyckan, eller står mitt i lyckan. För att kunna vara lycklig måste en också ha kontakt med sorgen, annars blick lyckan bara tom och platt, falsk och genomskinlig. Att älska är att sörja, att sörja för allt det som hade kunnat vara men inte är, för diskrepansen mellan det vi begär och det vi kan få. Om vi inte kan sörja för detta kan vi inte heller älska, för att älska är att acceptera förlust.

Topp tio vidriga saker män gjort

Jaha idag är det internationella förtryckardagen och därför tänkte jag skriva en lista på topp tio  vidriga saker män gjort. Fyll hemskt gärna på listan.

    1. Förhindrandet av sann kärlek. Det värsta män gör är att sabba kvinnors känslomässiga band med varandra. Detta gör dem genom att konstant nedvärdera kvinnor, att sprida lögner som att ”kvinnor kan inte leka fler än två” (män kan fan inte ens leka en så vad är ens problemet???). Anledningen till att jag sätter detta som topp är att det dels drabbar alla kvinnor, men också att det utesluter alla möjligheter till motstånd för många kvinnor. Motstånd kräver alltid kollektiv handling och mannen omöjliggör detta. Men det är också vidrigt för att det tvingar kvinnor att slösa sin fantastiska kraft på en massa män som inte har vett att varken uppskatta det eller ge tillbaka. Det är också hemskt att män tvingar oss att hata varandra, och således också oss själva. Vi skulle kunna ha det så fett men detta står i vägen. Det är och kommer alltid vara det vidrigaste män någonsin gjort.En sak som hänger ihop med punkten ovan är när män gör en känslomässigt beroende av dem. Detta gör de ju delvis genom att isolera en från andra människor och då framförallt andra kvinnor. Om de inte gjorde detta så skulle kvinnor såklart inte ha relationer med dem, vilket de är medvetna om på något slags primalt plan. Detta gör att kvinnor också måste leva något slags halvliv, vilket såklart står mycket långt under såväl vår värdighet som vår förmåga.kvinnligvänskap
    2. Gör oss till kvinnor. Män gör oss till kvinnor genom sitt språk, sina blickar, sina handlingar. Om vi inte gjordes till kvinnor skulle patriarkatet inte kunna existera. Det krävs särskillnad. Därför är ett av mannens värsta brott att skilja oss från honom, och att dessutom inbilla sig själv och oss att vi är underlägsna. Så absurt.genussystem
    3. Exploatera oss känslomässigt. Män exploaterar kvinnor känslomässigt i relationer och detta innebär att vi inte får kraft över till oss själva eller varandra. Denna praktik lägger grunden för hela patriarkatet och därför är den också ett av mannens värsta brott. Och inte bara det, de får oss att göra det frivilligt. Eftersom vi är beroende av hans bekräftelse för att kunna vara hela (eller så hela som det går) människor i detta samhälle så underkastar vi oss. Vi rentav begär förtrycket.beroendeavbekräftelsedetvarfrivilligrelationmindreutsugningskam
    4. Få oss att tro att vi älskar dem. Detta gäller både våra pojkvänner, våra fäder men också ”mannen på gatan”, experten, läraren, läkaren, konstnären och så vidare. De får oss att tro att dessa halvmänniskor är bättre än kvinnor, och att vi borde älska dem. Att älska är en väldigt självuppoffrande och krävande praktik, och med tanke på att en inte får någonting tillbaka av män så blir det utarmande.älskarvarann
    5. Tvinga oss att ständigt förhålla oss till dem. Även om en aktivt väljer bort relationer med män så måste en ständigt förhålla sig till dem, om inte annat indirekt genom kvinnor som har relationer med män eller kvinnor som har relationer med kvinnor som har relationer med män och så vidare. De styr allt; ekonomin, sexualiteten, politiken, religionen. En kommer fan aldrig undan. Även det som de inte styr styr de i kraft av sitt ickebekräftande. Som kvinna kan en bara ta plats som antingen mannens underkastade eller det som inte får nämnas.skadetvarasåattmittlivkretsarkringdig
    6. Inte uppskatta oss. Trots att de lägger beslag på hela vår existens så uppskattar de inte vad de får. Detta är så oerhört ignorant och vidrigt. Ni kan väl fan åtminstone uppskatta patriarkatet om ni nu tvungen ska hålla halva jordens befolkning i förtryck? Det är väl fan det minsta en kan begära? Gud, om jag hade varit man hade jag njutit som bara fan, men istället går de omkring i ett diffust moln av tomhet. Sån jävla waste.nedvärderadigtrots
    7. Utsätta kvinnor för sexuellt våld. Ja, det behöver väl inte presenteras egentligen. Sexuellt våld, både i form av våldtäkt, trakasserier och objektifiering utan beröring är ett av de främsta sätten på vilka sätt män begränsar kvinnor. Jag tänkte ta mig an det här ämnet senare så jag nöjer mig med lite kort om det nu. Men det finns oerhört många variationer på just sexuellt våld och alla ingår i samma praktik, samma förtryck; allting från att skrika efter en kvinna på gatan till vanligt slentrianmässigt heterosex till grovt sexuella våld. Det är såklart inte lika illa, men det är en del av samma praktik; av rädslans politik.  Och, precis som med den känslomässiga exploateringen, får de oss att tro att det är det vi vill ha.varförblirhanaldrigklarsex jagkanintelevautansexvärde
    8. Att inte kunna hantera känslor. Att säga att allt är bra fast det absolut inte är det. eller att inte trösta en fast en gråter för att en är ”för gammal för det”. Eller att försöka göra sina egna tillkortakommanden till kvinnans genom att säga att hon inte ska ”gråta som ett barn”. Eller bara alla andra sätt män inte kan hantera sina egna eller andras känslor på. Fy fan vad det suger. Jag är så trött på att dalta med män som INTE FATTAR eller inte vill fatta! Och som tur är behöver jag ju inte göra det längre, någonting som varje dag fyller mig med glädje. Det är så skönt att slippa ta hand om mäns efterblivna och skittråkiga känsloliv. Det finns liksom aldrig någon rörelse? Det är bara ett evigt malande.mänhanterarkänslor2
    9. Att få oss att tvivla på oss själva och varandra. De ingjuter en känsla av att vi inte kan lita på oss själva, våra relationer med varandra eller tankar. Helt enkelt; vi tvingas internalisera deras hat mot oss i oss. Det är hemskt eftersom det gör att vi hatar både oss själva och varandra. Detta internaliserade kvinnohat är så svårt att sluta med och det fylls alltid på, för vi har ju män omkring oss.varförhatarjagmigsjälv
    10. Att begränsa vår kreativa och intellektuella förmåga. Genom exploateringen av kvinnor så begränsar de också vår livskraft och därmed vår förmåga att skapa. Vi kan inte skapa all den fantastiska konst, alla de uppfinningar, alla vackra tankar och relationer, som vi skulle kunna göra utan mannen i vår närhet.jagärettfröorkarintemerserie

Men det finns utvägar! Snart kommer ett inlägg om det.

Passion och desperation eller trygghet och tristess

Det finns en händelse i mitt liv som var väldigt formande för mig. Detta var när mitt och min sista seriösa pojkvänds förhållande hade börjat knaka i fogarna. Den sommaren träffade jag en kvinna som pratade mycket om passion. Att vara passionerad i relationer, inför människor, i det en gör. För mig var detta en helt ny tanke; tanken att jag skulle vara passionerad och liksom omfamna detta var så märklig för mig. Passion, vad var det? Då var min erfarenhet av passion dels vänskap som jag inte hade värderat så högt som jag värderat min partners, dels ”kärlek” med män som hade varit passionerad eftersom jag hade haft ett starkt emotionellt beroende av dem. Det var desperation snarare än passion. detsomkallaskärlek

Mina andra erfarenheter av män, de som inte varit desperata, var snarare en fråga om relativt trygga med tråkiga förhållanden. Jag tänkte att det var så livet såg ut, att en var tvungen att välja mellan passion och trygghet, med följderna desperation och tristess. Inte visste jag då att en kan ha båda passion och trygghet. Det hela föreföll absurt, som en avlägsen utopi, och så fanns det hela tiden runt hörnet.detärnogbarajagsomärkräsen

Efter att det tog slut med min sista pojkvän dejtade jag en annan man under en tid och det var verkligen just det; tristess, passionslöst. Jag aktade mig väldigt noga för att bli beroende av honom vilket ju var bra, men det gjorde också förhållandet tråkigt. Jag pallade inte och jag lämnade det också frivilligt. Det var första gången jag lämnat ett förhållande utan att ha ett annat (hade två partners under en period, men var mer emotionellt beroende av den andra), och det var en stärkande upplevelse för mig. Att veta att jag faktiskt kunde lämna en relation, det var stort. Men det var också en sorg i att inse, även om det var en flask insikt, att jag var dömd till tristess eller desperation, och att tristessen var såpass själamördande.IMG_20151118_213335

Men när jag sedan började dejta kvinnor så var saken så annorlunda. Plötsligt kunde jag ha både trygghet och passion. Givetvis är det inte alltid enkelt med kvinnor, och en känner sig inte alltid trygg, men jag har i alla relationer jag har haft med kvinnor, såväl längre relationer, dejter, rebounds och engångsligg, känt mig trygg i det att jag inte kommer bli utnyttjad, förnedrad, gjord till en obefläckad madonna och sedan en använd hora i deras blick. Inte för att de är så bra människor utan för att de inte kan. De har inte den makten.

Visst har kvinnor sårat mig, svikit mig, betett sig illa, men de har inte gjort det på samma själadödande sätt. De har inte exploaterat mig. De har inte förstört allt som var jag. Skadan har snarare kommit från att jag älskat och respekterat dem, det har handlat om sorg snarare än att bli skadad i någon enkel mening. Vi har skadat varandra när vi inte har kunnat ge varandra det vi behöver, och den skadan har uppstått i diskrepansen mellan kärlekens anspråk och det en kan förmå sig till att praktisera. Det har inte varit utsugning, försummelse, det har varit pur oförmåga som visserligen har gjort ont som fan men inte lämnat samma djupa känsla av att vara en mindre värdig människa.

Jag är ändå glad att jag vågade älska, även om det gjorde ont när det inte gick. Men jag är inte glad att jag älskade män. Det var bara destruktivt.IMG_20151118_220407

Jag vill ha relationer jag kan växa i och för att kunna göra det krävs både trygghet och passion, eller som Jonasdottir skulle ha formulerat det; omsorg och extas. Båda delarna krävs för att leva ut som människa och växa. Sorger är både större men en kan växa i den, till skillnad från det eviga nedbrytande malandet i heterosexualitetens grottekvarn som inte ger det minsta lilla näring att gro av. jagärettfröorkarintemerserie

stöta bort

Och jag sade; jag saknar dig nu jag saknar dig redan
och du sade; men jag är ju här nu du kan sakna mig sedanoch du förstår vad jag menar baby jag vet och ditt svar dödar den låga som gjorde mig het jag saknar din hud och jag saknar vår samljud som blir när vi älskar när du stöter ini mig och jag saknar att på stan hålla handen med dig och jag saknar att älska bli älskad av dig och jag saknar allt det som du väckt inne i mig men som nu har dött ut slocknat som har vissnat ihop och jag saknar allt det som var vi som var vårat och jag saknar att plocka bort det som katten hårat på dina kläder på den hud som var ditt läder och jag saknar att lyssna på allt som du gjort och jag känner mest bara att nu är det avgjort att när jag saknar dig när du ligger intill när jag inte får det som jag vackrast vill då kommer det sluta det är redan slut och baby jag sörjer var vaken minut det som vi hade det som var vi att denna tid nu är förbi och jag vill stanna kvar i detta
ingen
mans
land
men jag vill också att du ska stöta mig bort från din hand vars fingrar en gång rört mig så lätt denna kropp som jag strövat runt på som en slätt
jag
vill
stöta
bort

jag vill

 

att du ska

 

stöta

 

 

bort

 

 

mig

IMG_20151111_141059

Olika ingångar i lesbiskheten

Jag har tänkt och pratat mycket om det här med olika ingångar till lesbiskhet på sista tiden, eller de senaste månaderna. En av mina bästa vänner, Emma, har alltid varit lesbisk, medan jag blev lesbisk på politisk väg. En kan säga att jag ”valde” att bli lesbisk, inte i någon enkel mening, för jag valde inte den situation vilken tvingade mig in i lesbiskheten, men jag gjorde ett aktivt val att styra mina begär i en viss riktning, att ge efter för vissa impulser och ignorera andra, precis som jag innan gjort med heterosexualiteten. Till slut, ganska snabbt, så kom det till punkten där jag inte begär men men däremot begär kvinnor i överflöd. Emma har aldrig känt sig tvungen att trycka bort det heterosexuella, utan snarare inte kunna känna det begäret. Idag kan jag inte känna heterosexuella begär och upplever inte heller att jag skulle kunna välja att gå tillbaka, för det en sett kan inte bli osett, men insikten om att detta är någonting jag själv styrt in mig på ger mig ändå en annan upplevelse av min lesbiskhet.

Detta gör att vi har ganska olika ingångar i lesbiskheten samtidigt som vi är väldigt synkade i våra åsikter kring det. Ingen av oss tycker att sexualitet är ”medfött” i någon enkelt bemärkelse, och hon är helt med på att en kan ”välja” att ”bli” lesbisk. Våra olika erfarenhet kompletterar snarare än står i motsats till varandra, vi är båda lesbiska med olika erfarenheter och i och med det visar en på att detta är möjligt, att alla lesbiska inte behöver vara samma, känna samma, ha samma historia eller begär. Jag tror att det är väldigt viktigt att visa på det och ser det som en form av lesbisk aktivism, och såklart feministisk (det är egentligen samma sak). Ju fler vägar en visar på, ju fler ingångar till lesbiskheten en öppnar, desto fler kan bli lesbiska och vi kan röra oss mot kvinnornas samhälle, mot Solanaland.

Eftersom lesbiskheten var ett val för mig blev det omedelbart en politisk fråga. Det var en politisk fråga innan jag var lesbisk, praktiserade lesbiskhet. Jag har aldrig skämts för lesbiskheten som sådan, däremot för att jag ”valde” den. Jag har skämts för att jag inte är lesbisk snarare än för att jag är det, även om de två såklart är relaterade; hade jag inte varit lesbisk så hade jag inte kunnat känna mig som en falsk lesbian. Emmas erfarenhet är helt annorlunda, eftersom hon länge har känt sig lesbisk och inte upplevt sig ha ett val så har hon under uppväxten skämts för själva lesbiskheten. Hon antogs vara lesbisk av omgivningen, och detta var fyllt med skam. Mitt problem var alltid att jag inte antog vara lesbisk, och fortfarande av många inte anses vara lesbisk (även om jag nog antas vara det vid första anblick nuförtiden). Jag är såklart glad över att ha sluppit växa upp med den här typen av lesbofobi riktad direkt mot mig, även om jag såklart ändå sett den, samtidigt ser jag att jag utsätts för andra former av lesbofobi som Emma slipper. Jag har aldrig känt mig sjuk eller fel på grund av min lesbiskhet, för jag har vetat att jag även kan begära heterosexuellt. Eftersom jag har sett hur sjuk heterosexualiteten är har jag aldrig känt att lesbiskhet är sjukt, det har varit så uppenbart redan från början, redan innan jag blev lesbisk, att lesbiskhet är ett friskt och sunt begär, långt från heterosexualitetens sjuka gren.

bornthisway

Jag menar att essensen i lesbofobi inte är hatet mot lesbiska som sådana utan snarare viljan att skydda sin självbild. Eftersom heteros inte vill få sina begär ifrågasatta så måste vi andra göra oss begripliga och acceptabla i deras samhälle. Detta begripliggörande av lesbiskhet är det som understödjer det heterosexuella begäret, vi blir undantaget som bekräftar regeln, och det är just det vi inte vill vara.

störintemigsomheterolesbisk Vi måste alla göra oss begripliga i patriarkatet och som lesbisk kan en göra det genom att säga att en är born this way. Det innebär kort och gott att en menar att en har någon slags inre kärna, en essens, av lesbiskhet eller vad det nu kan röra sig om. En har ”alltid vetat” att en är lesbisk. Jag kan inte säga att jag ”alltid vetat” att jag är lesbisk, och jag tänker inte ljuga för att heteror ska känna sig trygga. Visst har heterosexualiteten alltid skavt. Genom att säga så så markerar en både lesbiskheten men främst heterosexualiteten som ett naturligt tillstånd. Jag tror att alla är födda lesbiska; vi har ett begär att älska fritt och jämlikt vilket vi i detta samhälle bara uppnår i samkönade relationer. Därför propagerar jag också för lesbiskhet, för mig är det viktigt att berätta för andra att de inte behöver leva i utsugande och tråkiga relationer utan kan ha det gött. Det är et ansvar en har som lesbisk, helt enkelt, och att hänfalla åt born this way-retorik är att inte ta detta ansvar. Jag ser lesbiskheten som en gåva från mig själv och jag vill ge även andra möjlighet till detta. Något annat vore egoistiskt, att sätta mitt eget behov av att legitimeras i patriarkatet över andra kvinnors välmående. Och dessutom lesbofobt, att bidra till att lesbiskhet endast legitimeras under förutsättningen att det är någonting sjukt och avvikande och inte, som det verkligen är, det enda moraliska.

hbtwlesbisklesbofob

Så varför är olika ingångar till lesbiskhet olika värda i heterosamhällets ögon? Jag tänker att det beror på att de på olika sätt underbygger eller undergräver heterosexuellas idéer om sina egna och andra begär. Helt enkelt, vissa förklaringar av lesbiskhet bekräftar idén om heterosexualiteten som det rätta och friska, och andra förklaringar (eller snarare ickeförklaringar, vilket jag kommer komma till) gör raka motsatsen. Det förstnämnda accepteras såklart eftersom det stödjer heterosexuella agenda, och därmed patriarkatets agenda, och deras självbild, vilket ju är väldigt viktigt för människor i allmänhet och heterosexuella i synnerhet.

goldstarmändubbelbestraffninglesbiskliggaAtt vägra göra sig begriplig ser jag som en form av lesbisk aktivism, och jag menar att jag i mitt sätt att prata om lesbiskhet rör mig mot detta. Genom att vägra acceptera iden om att en kan vara born this way, men också skjuta ifrån mig idén om val i en enkel bemärkelse, placerar jag mig emellan två olika idéer om hur en kan bli lesbisk som var och en är associerade med två olika lesbofoba traditioner, den första med idén om lesbiskheten som en sjukdom och den andra med idén om lesbiskheten som den hysteriska ratade kvinnans enda räddning. Genom att placera sig emellan dessa två gör en sig obegriplig och det gör heterosexuella människor förvirrade inför sina egna begär. När en annan människa avvisar deras lesbofoba myter så kan de inte placera in dem i ett tryggt fack, de blir tvungna att tänka på sina egna begär och eventuellt förkasta idén om heterosexualiteten som det enda naturliga tillståndet. Detta är såklart precis det en vill uppnå som lesbisk aktivist.

Denna förvirring brukar inom heterosamhället hanteras med ett gäng halmgubbar, där de desperat försöker placera in en i endera facket, i mitt fall är det generellt idén om att jag är politiskt lesbisk som används, men inte bara, vilket jag kommer komma till snart. De försöker placera mig och jag sparkar och skriker och vägrar placera mig där, och det provocerar. Jag får skit för det, främst från heterosexuella men också andra lesbiska, som aldrig har begärt något annat än kvinnor. I den lesbiska aktivismen, när den fungerar optimalt, så skapar vi utrymme för att vara lesbisk på många olika sätt.

När jag hör heterosexuella kvinnor tala om sina erfarenheter av män så är det enda jag kan tänka att det var det där som gjorde mig lesbisk. Men de vill inte höra på för det mesta, det skrämmer dem att en lesbisk kvinna kan ha samma erfarenhet som dem. Vad innebär det för dem och deras begär? Då kommer born this way-retoriken fram, idén om att jag ändå hela tiden hade någon inuti mig som gjorde att jag blev, eller snarare hela tiden var, lesbisk, medan deras känslor såklart inte är samma alls. De är ju heterosexuella. Det som skaver i mig är inte samma som skaver i dem. Det begär som bränner i mig är inte samma som bränner i dem.

Jag tror att det provocerar att jag är helt öppen med att jag haft relationer med, begärt och älskat män. jag hade kunnat säga; ja, jag var tillsammans med honom med jag var inte kär. Så säger många lesbiska, och det är säkert också helt sant i många fall. Samtidigt finns det en markant skillnad i vad en väljer att lyfta fram. Ibland skriver jag om skillnaderna i att vara med kvinnor och att vara med män, och detta kan tangera den här typen av ursäktande. Jag försöker dock vara tydlig med att detta begär också var äkta, även om det inte var likadant. Det är viktigt för mig att inte förneka min heterosexuella historia, både personligt men också politiskt. Att vara heterosexuell var, paradoxalt nog, det som gjorde mig lesbisk. Jag tror att om jag inte varit så aggressivt heterosexuell (alltså att verkligen trycka ner alla lesbiska begär) hade skiftet inte blivit lika markant, jag hade inte på samma sätt behövt kasta omkull mina idéer om mina begär. Troligen hade jag varit bisexuell och inte lesbisk. Många lesbiska döljer sina tidigare relationer med män viket jag tycker är sorgligt. Jag tycker att det är viktigt att vi har ett samtal om heterosexualitetens fasor, och vilka är bättre lämpade för det än lesbiska? Det är ju vi som kan se exakt hur fel och förnuftsvidrigt, perverst och förvridet, det är att ha relationer med män, för vi har något att jämföra med. Även lesbiska som aldrig varit med män har ändå kunskap om det, eftersom heteros och framförallt manliga heteros är precis överallt. Vi har lyssnat på alla era tråkiga monologer om era killar. Men heterosexuella har inte kunskap om den lesbiska existensen. Vi har på detta sätt en privilegierad kunskapsposition, vi har sett saker, begärt saker, vi vet saker som ni inte vet. Vi vet hur det är och, viktigast, hur det skulle kunna vara. Vi vet vad ni i kroppochsjäl begär, men inte har orden för att be om. Och vi kommer befria er, vare sig ni vill eller inte.

 

Tre punkter om förening

1. och vi förenades i degeln under oss brann evighetens eld och vi vi smälte samman våra armar ben våra fingertoppar kartor smälte samman och jag jag tappade mig själv jag glömde mig själv och jag jag ville aldrig mera vara delad

2. och tillsammans
med
din
hand
i
min
tog vi oss an världen

3. och vi var stolta raka trygga vi skulle aldrig för någonting mera skygga vi var inte rädda vi var tillsammans och vi skulle aldrig vara små och rädda mer och snälla snälla baby jag ber lämna mig inte låt mig inte
leva
ensam
låt mig för evigt stanna i känslan av att vara
välsignad
med din kärlek

IMG_20151115_073940

Dikt och bild

Jag vill bestjäla dig
Låta dig besjäla mig
Med allt som var ditt
Som en tjuv om natten ska jag stjäla
Alla dina ord
Jag ska döda dem konservera dem
Noggrant värma upp glasburkar i vattenbad
Så vakuumet skapas när luften krymper
I dem
Det vakuum som ska skydda dina ord
Mot förändring
Jag vill frysa detta ögonblick
Jag vill stanna havets vågor
Förneka rörelsen
Livet
Bara jag slipper förlora
Dina
OrdIMG_20151113_191753

IMG_20151114_020832 IMG_20151114_030751

Och allt vi aldrig hade med varandra
Ska du ha med henne istället
Och alla platser jag inte hann utforska
I ditt inre
Ska hon få se istället
Och alla dina gåtor
Jag inte hann finna svaret på
Ska hon finna istället
Och hon ska ta min plats vara
I
Stället
För
Mig och allt det vi varit allt vi levt allt vi erfarit
Och alla dagar jag inte hann älska dig
Ska hon älska dig istället

IMG_20151114_094953 IMG_20151114_100430 IMG_20151115_082431

Effektiv sorg

I och med att jag är i ett nytt förhållande så har jag tänkt mycket på gamla förhållanden, sorger och uppbrott, såsom sig bör (människor som inte reflekterar över sådant är inte mogna för relationer. Det handlar om att kunna se sig själv på ett sakligt sätt och förstå hur händelser har påverkat en men också hur en själv påverkat skeendet). Jag har kommit på mig själv med att sörja det förhållande jag är i redan innan det är över, och det är en intressant upplevelse att vara mitt uppe i euforin av att älska någon men samtidigt också sörja på ett sätt.

Jag tänker att det handlar om att när en älskar så borgar en också för sorg. Det säger väl sig självt, att ju mer en älskar desto större kan sorgen av förlusten också komma att bli, och jag förbereder mig helt enkelt på en eventuell förlust. Inte för att jag vill, utan för att jag måste.

att veta
att
om du lämnar mig
måste jag hata allt du rört vid allt jag en gång älskat avgudat
jag måste
hata varje text du skrivit varje känsla du i mig upprivit varje kyss du givit varje bok du läst varje dikt du väst fram med ljuv röst i mitt öra varje sång du låtit mig höra varje liten del av din hud som jag rörde gjorde till min skrud mina kläder mitt yttre läder mitt hölje mitt skal alla ditt hjärtas kval och varje litet ord du sagt av kärlek som innan varit
förtrollade
var
nu
förbannade
förhäxade
någonting jag måste stöta bort som olja stöter vatten ifrån sig som eld förångar vatten som katten går kring heta grötar som alla dina fingrars stötar djupt ini mig stöta bort stöta bort
stöta bort
stöta
bort
det av dig som varit i mig låta dig försvinna från mig lämna mig överge mig

Jag vill samtidigt fly och tränga längre in i känslan. Jag vill vara där, totalt, och inte vara det. Det enda jag inte vill ha är måttfullhet, jag vill inte ha henne lite grann, det vore olidligt, omoraliskt, en skymf mot henne och mig. I vissa saker måste en helt enkelt gå in helt och fullt, och kärlek är en av dem.

Nå, dit jag tänkte komma med detta var egentligen in på ämnet effektiv sorg. De senaste åren har jag lärt mig att sörja; jag har gått igenom många stora sorger, såväl personliga som politiska, och också sett människor omkring mig göra detta. Jag har behövt hantera dessa sorger och eftersom jag inte gillar måttfullhet och halvmesyrer så kör jag allting samtidigt. Jag sörjer som bara fan, jag vill bara få ur mig allt och gå vidare. Efter min senaste pojkvän grät jag flera månader, låg i sängen och åt inte skrev inte skrattade inte gjorde
ingenting
alls
och sedan flyttade jag till Stockholm och umgicks med folk mest bara för att jag var tvungen att komma loss och så en dag var jag ute och sprang och allting blommade och jag lyssnade på vårens första dag av Laleh och allting blommade och jag tänkte
jag
blommar
också
och det var väldigt häftigt att inse att den sorg som varit så tung över bröstet att jag inte kunde andas nu bodde inne i mig utan att ställa till något större lidande, inte vara en begränsningar i mitt liv utan ett minne, ett bleknat ärr, en påminnelse om det som varit och där jag inte tänkte vara igen.

Efter mitt senaste förhöllande så var det annorlunda. Jag grät inte. Jag har fortfarande inte gråtit över henne. Jag var en mur, ogenomtränglig. Jag var

passiv
Jag åkte till Stockholm över sommaren och gick på en dejt med Emma och kunde inte prata om något annat än Henne, men vi fortsatte umgås trots detta och det är nog en av de viktigaste händelserna i mitt liv. Jag har aldrig känt ett så omedelbart stöd från en annan människa, ett stöd som verkligen kom från första början, så direkt från hjärtat. Det var så viktigt. Jag låg i Emmas säng medan hon var på jobbet och läste Harry Potter. Jag träffade Ida och Karin och hade på ett sätt en magisk sommar, trots att jag inget orkade. Jag sov tolv timmar om dygnet, inte för att jag behövde utan för att jag inte ville vara vaken.
Och sen åkte jag tillbaka hem till Örebro och det var verkligen som att jag fick lära känna mitt nya jag, den som var jag efter denna sommar när jag inte hade Emma Karin Ida omkring mig. Och jag kom på att jag tyckte om mig själv. Och sedan blev jag kär på nytt och allt kändes bara så jävla rätt. Men jag vet att jag en dag kan behöva sörja även henne och det gör ont i mig redan nu.

Vissa sorger måste tas långsamt, och människor sörjer också på olika sätt. Jag gillar överdrifter, det extrema. Men sorgen över min senaste var jag tvungen att ta i små portioner, och det var nog därför jag var så känslomässigt avstängd. Det var en stor sorg, större än de andra, för jag upplevde att jag förlorade något som verkligen hade ett värde. Med männen var jag alltid medveten om att de skadade mig, förstörde mig, bröt ner mig. Med henne var jag lycklig under en lång tid och jag blev större och starkare av henne, och därför heterosingentingsorgblev sorgen också så stor. Men det var samtidigt en vacker sorg, just därför. Hellre sörja någonting en faktiskt har mått bra av och älskat än ett kontinuum av tristess och övergrepp. När sorgen är avklarad känner en att en lärt sig något, skapats på nytt istället för att brytas ner, och det är stort.

Jag har kommit till ett stadie där jag inte behöver förneka sorgen, inte ens i glädjen över det nya. Jag kan ha allting samtidigt och det är befriande. Ibland är en i så nära kontakt med både sorg och glädje, livet och döden och så vidare. Att inte rädas känslorna, att låta sorgen ta den tid och plats den tar men inte heller stanna kvar i den gamla sorgen av rädsla för nya sorger. Att låta nytt liv flytta in i ens hus och städa bort det gamla, så när som på några ord skrivna på väggen med en permanent marker. Ett kärt minne av det som var och det som klarats av.

närskajagfåtidattsörja

Kärleksdikter

att göra
– skriva in mig själv i din hud
– låta dina fingertoppar vid rör min hud
så lätt

lätt
– låta dig vara inne i mig låta dig känna min varje slemhinna varje veck
– låta dina fingertoppar elektricitet stråla genom mitt kön mitt kött mitt öde bindas samman med mig
– binda ihop mig mig dig tråckla ihop mig med dig
– brodera in ditt namn i mig med silvertrådar silkestrådar ödestrådar trådar vävda av kvinnohänder
– låta dig älska mig
(för det vill du väl min älskade min älskande)

-älskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadig
älska dig
älska                                      dig
älska

 

dig

 

dig

Arkiv