Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Relationer

Till Daddys girl på instagram

IMG_20160330_173249Jag har ju en flashbacktråd som är 183 sidor lång! Mycket stolt över att ha lyckats vara såhär provokativ.

I denna flashbacktråd finns det ett gäng kvinnor som är mycket provocerade över att vissa av männen i tråden tycker att jag är, hör och häpna, attraktiv.

Med anledning av detta skrev jag en liten dikt på min instagram:

Daddys girl på instagram
Blev det jobbigt när jag lockade din man
Att med mig ligga
Jag denna arma arbigga
Kan också få till det
Fast hon inte vill det

Av någon anledning är det oerhört provocerande att det finns personer som tycker att jag ser bra ut. Jag gör ju liksom ingenting för att män ska tycka jag är sexig, och sen tycker de att jag är sexig ändå! Detta är ett så oerhört intressant fenomen.

Jag tror att det provocerar för att dessa kvinnor går omkring och anstränger sig varje dag för att män ska se dem, och så kommer det en kvinna som inte anstränger sig och tar all uppmärksamhet ifrån dem. Genast måste de bevisa att de är mer värdiga uppmärksamheten, och så drar de igång hatkarusellen.

Men Daddys girls kan vara lugns! Jag är lesbisk och kommer således inte att visa något intresse för deras pojkvänner.

Mer om Daddys Girls kan du läsa här.

Heteropsykosen och det heterosexuella statusproblemet

Jag fick en kommentar på mitt inlägg om misslyckat heterosexuella:

Jättebra skrivet! Jag lever i ett monogamt heterosexuellt förhållande och ser mig själv som genusmedveten och feminist. För mig handlar det om ett övervägande kring hur alternativen ser ut, där för och nackdelar vägs in. Att ha familj och man innebär en plats i samhället och därmed social acceptans från omgivningen, kan tyckas vara skitlöjligt och svagt. Men jag har många gånger levt under ofrivilligt utanförskap i mitt liv och tycker därför att företeselen känns värdefull. Jag har haft förhållanden med kvinnor oxå och det är en annan typ av gemenskap med mer förståelse, det går i princip inte att uppnå samma förståelse från en man så det är en nackdel förståss, dock försöker jag vårda relationerna jag har till väninnor och medsystrar för att få utlopp för det behovet. Jag tillhör oxå en av de som haft ”turen” att träffa en man som inte är ett kräk utan han är solidarisk och överlägset mer vettig än alla män jag träffat. Självklart lider jag av den underordnade position jag har inför honom, hans ekonomiska makt, mitt behov att vara honom till lags på min egen bekostnad och så vidare. Jag tror inte heller det är möjligt med jämställda heterosexuella relationer. Jag lever väl på hoppet om att det en dag inte kommer vara så, och jag kan inte heller föreställa mig hur det skulle kunna vara bättre. Min största glädje i livet är mina barn, utan min man hade jag aldrig fått dem (tillhör inte de fantastiska högpresterande kvinnor som skaffar barn ensam) vilket oxå för mig är en enorm fördel. Om jag levde med en kvinna skulle jag behöva stå ut med andra aspekter, utanförskap, kamp om att ständigt hävda min familjs rätt att existera (dessutom har jag ju insett att det inte fungerar sexuellt för mig).

Jag tror att det som står i den här kommentaren är väldigt sant. Att ha en man innebär automatiskt en plats i samhället, ett slags frikort. Systemet är såklart ”designat” för att fungera precis så, det är liksom meningen att vi ska söka en mans beskydd och skaffa barn tillsammans med honom. Mot detta tunga arbete får vi inte alls någon skälig ersättning, det vi får är statusen i att vara en kvinna som är på ”sin” plats. Att ha lyckats skaffa en ”bra” man och ett förhållande en är förhållandevis nöjd med ska liksom

Det får mig att tänka på min upplevelse i Marrakech. Jag började ju dejta en kille där och plötsligt fick jag en social status jag inte haft innan. Denna sociala status steg mig snabbt åt huvudet, och jag började försumma de relationer med kvinnor jag var i, både där i Marrakech och på hemmaplan. Att få vara lyckat heterosexuell var på många sätt underbart, speciellt med den status som det innebar att vara vit och, i förhållande till lokalbefolkningen, rik turist i ett land där det råder någon slags apartheidregim (mer om detta en annan gång). Därav kallar jag psykosen stundtals för heteropsykos.

Hur gör vi för att forma ett systraskap starkt nog att stå emot denna status? Jag tror starkt på att försöka få lesbiskhet att öka i status. Vad tror ni?

Denna plats

1. denna plats. när var jag här senast. det var när vi fortfarande var tillsammans. de där sista dagarna, så ödesmättade. jag visste vad som komma skulle men jag ville inte acceptera det. jag ville hålla kvar vid det sista som var vi. de sista små halmstråna. men jag kramade dem så hårt att de bröts i handen på mig.

2. platser har aldrig känts i mig. när jag står här tänker jag; vi var här tillsammans en gång. men jag känner det inte. jag känner
ingenting.

3. jag känner; tomhet. ensamhet. övergivenhet.

4. jag tar tillbaka; jag känner visst. jag känner; bristen på känslor.

5. att känna men samtidigt inte känna. att veta; jag borde känna. att veta vad en borde känna men att inte förmå sig. det är för stora känslor. det är för mycket för att en ska orka. en skjuter dem ifrån sig. bort bort. bort från mig. rör inte vid min hud.

6. samtidigt; viljan att tränga in. tränga bort eller tränga in. det är en stor fråga. en viktig fråga.

7. fly eller flyga. så skulle den också kunna formuleras, den där frågan.

8. jag vill flyga, men jag vill flyga bort. och jag vill flyga in. jag vill flyga in i solen likt Ikaros. men mina vingar ska inte smälta. eller ska de det? jag vet inte. jag längtar till döden. eller nej. jag längtar till vilan. just det, så är det. vila. kommer jag kunna finna vila i något annat än döden? kommer jag att kunna ligga lugnt och stilla någon annan gång? jag vet inte. det har inte skett hittills.

9. jag tänker på de där vaxvingarna. jag tänker att de smälter om mig, att de innesluter mig, att de blir en andra hud. och jag tänker; vad är det här för hud. så mjuk och formbar. jag skulle kunna vila då. jag skulle kunna dö då.

10. jag prövade att läsa. jag prövade att meditera. jag prövade att låta gudstron fylla min kropp. men någon vila fick jag inte. vad jag fick var; mer bekymmer. mer tankar. åh baby, kommer de någonsin att sina?

Att misslyckas med den heterosexuella jämställdheten

finnasigiattdustårövermigJag skrev ju i mitt förra inlägg om att det är patriarkatet som gjort mig lesbisk. Vad är det som gör heterorelationer så förbannat svåra då? Jag tror det handlar om den över- och underordning en förväntas upprätthålla inom dessa.

När jag var hetero ville jag leva jämställt i mina relationer, och har sökt upp en massa information om hur en kan leva jämställt med män. Det är lite av en statusgrej inom feministiska kretsar, att lyckas med en jämställd relation. Därför är det många feminister som håller upp en fasad om att de är lyckat heterosexuella. Som ett svar på detta skrev jag tidigare om min egen relationskarriär som misslyckat heterosexuell:

Ibland funderar jag på om jag skulle kunna bli en heterosexuellt framgångsrik person. Jag tror att nyckeln ligger i att ha lite högre acceptans för att män beter sig illa, kanske ha lite lägre krav på att en eventuell partner ska vara en person jag faktiskt har ett intresse av, kanske vara lite mer åtråvärd i största allmänhet så att de tycker det är värt att anstränga sig. Men till vilken nytta?

Jag vet inte vad det krävs för en slags personlighet att klara av att leva heteromonogamt, men jag har stora tvivel kring att detta är något som alla eller ens en majoritet skulle kunna göra. Jag tror också att det handlar väldigt mycket om tur, i alla fall som kvinna. Att träffa någon en dels blir kär i men som också lyssnar på en, respekterar en, har ett intresse av att eftersträva en relation som är bra och utvecklande för båda. Om en som kvinna vill leva heterosexuellt är en ju ganska utelämnad till män, då de har högre status, större handlingsutrymme och så vidare. Män beter sig som kräk i relationer för att de kan och/eller för att de inte vet bättre, och för att gå omkring detta måste en hitta någon som både har intresse av att inte vara ett kräk och som vet hur en ska gå till väga för att lyckas med detta.

Sanningen att säga; jag har verkligen verkligen försökt. Detta har inte handlat om att jag träffat ”fel” män, de män jag varit tillsammans med har verkligen försökt, de också. Men det har helt enkelt inte gått. Jag har velat ha mer än de någonsin har kunnat ge mig. Kanske handlar detta om att jag i deras sällskap alltid har varit kvinna i samhällets ögon. Detta till skillnad från hur jag betraktas i lesbiska kretsar; där är jag först och främst en människa. Det finns ingen man som jag kan ställas bredvid och bli kvinna gentemot.

Jag ser ett stort problem i hur kvinnor formulerar sig kring jämställda heterorelationer; det verka som om det handlar om att roffa åt sig så mycket av kakan som möjligt. Relationen blir ett krig istället för att bygga på kärlek. Detta är en av anledningarna till att jag har så svårt för snack om jämställdhet i heterorelationer; det blir bara ett evigt räknande och vägande av arbetsinsatser som jag tror är jävligt farligt att hamna i. Att en diskar lika många gånger gör inte automatiskt en relation jämställd, även om det såklart också är en viktig fråga.

Istället för att tala om jämställdhet borde vi tala om att älska på likställd grund. Alla människor är olika och relationer bli därför aldrig helt jämna i uppdelandet av arbetsinsatser eller vad en nu vill räkna i. Däremot kan de bli givande för båda parter. Istället för att tala om rätten till jämställdhet borde vi tala om rätten att växa i en relation.

För vad spelar det för roll om din pojkvän diskar om du ligger vaken på natten och undrar om han egentligen vill ha dig? Eller om ni skadar varandra ömsesidigt? Jämställdhet gör inte automatiskt en relation sund, en sund relation handlar om att kunna växa tillsammans. Detta är få förunnat. Det kanske är dags att vi börjar prata om skiten bakom den där lyckade fasaden.

Dela gärna med er av era egna erfarenheter kring att försöka leva jämställt med män!

Att stanna på botten för att det är tryggast där

Fick en kommentar på inlägget om att fuska tills det funkar:

För mig är det väldigt mycket av ett skydd att hålla mig på ”botten” hela tiden. Om en börjar klättra uppåt blir ju fallet mycket längre och landningen hårdare (eftersom allt kommer gå åt skogen förr eller senare right?). Är väldigt snabb på att ersätta de flesta av mina känslor med någon slags allmän ”ångest”. För den känslan är jag så van vid.
Så himla trött på detta nu bara. För jag förstår ju att jag iom det endast lever halva livet på något sätt. Behöver hitta nån metod för att bryta de gamla vanorna och flykten. Vill försöka tro på att klättringen uppåt och det på vägen dit är värt alla eventuella fall nedåt igen. Tro.. hur fasen gör en?

Detta har varit min metod tidigare. Jag vet knappt själv hur jag tog mig ur det men jag vet att jag en dag fick nog och började aktivera mig och träffa folk. Jag var då inne i en djup depression efter att min första flickvän gjorde slut, vilket även rörde upp en massa annan skit. Jag kände mig totalt identitetslös och ville bara ha något nytt. Jag började gå på dejter och träffa folk fast jag egentligen inte ville. Hela sommaren spenderade jag tillsammans med en då ny bekantskap, som nu är en bästa vän, något jag skrivit om här under rubriken effektiv sorg:

Jag åkte till Stockholm över sommaren och gick på en dejt med Emma och kunde inte prata om något annat än Henne, men vi fortsatte umgås trots detta och det är nog en av de viktigaste händelserna i mitt liv. Jag har aldrig känt ett så omedelbart stöd från en annan människa, ett stöd som verkligen kom från första början, så direkt från hjärtat. Det var så viktigt. Jag låg i Emmas säng medan hon var på jobbet och läste Harry Potter. Jag träffade Ida och Karin och hade på ett sätt en magisk sommar, trots att jag inget orkade. Jag sov tolv timmar om dygnet, inte för att jag behövde utan för att jag inte ville vara vaken.
Och sen åkte jag tillbaka hem till Örebro och det var verkligen som att jag fick lära känna mitt nya jag, den som var jag efter denna sommar när jag inte hade Emma Karin Ida omkring mig. Och jag kom på att jag tyckte om mig själv. Och sedan blev jag kär på nytt och allt kändes bara så jävla rätt. Men jag vet att jag en dag kan behöva sörja även henne och det gör ont i mig redan nu.

För att kunna komma över det gamla måste en släppa in nytt liv, om en inte gör det är det omöjligt att släppa taget. Men att släppa in nytt liv kan vara oerhört läskigt just för att en måste släppa taget. Efter att en släppt in nytt liv finns det inte längre någon återvändo, då är en dömd att leva fritt. Detta skrev jag lite om här:

jag kunde sörja dig först när jag släppte in nytt liv. när jag startade en ny bana. när det verkligen blev uppenbart att jag var en annan än den jag var när jag släppte in dig i mitt liv.

innan dess levde jag kvar i vårt gemensamma liv. levde kvar i den tid då vi var ett enda helt. jag hade fortfarande plats för dig i mitt inre. i skohyllan var alltid en lucka ledig. jag läste ditt horoskop, köpte din favoritpasta, städade inte bort dina trosor ur lådan.

när jag sakta släppte in nytt liv insåg jag att jag inte behövde ha rum för dig kvar. jag kunde inte ha rum för dig kvar. att jag behövde det där rummet till något annat, någon annan, det som var nuet. så jag städade bort dig. och med denna handling; insikten om att du aldrig någonsin skulle få plats hos mig igen.

närskajagfåtidattsörja

Ett stort problem i samhället idag är att vi inte får tid att sörja. Vi kastas ständigt in i nya relationer, situationer. Och de som måste sörja för att kunna bli fungerande igen sjukskrivs och utesluts ofta från samhällsgemenskapen. Därför är det radikalt att ta hand om varandra även fast det är svårt och jobbigt, det vill säga precis det hela samhället försöker få oss att låta bli. Solidaritet, det vill säga vänskap, är så oerhört underskattat. Jag har haft tur och har haft ett stort socialt skyddsnät omkring mig, mycket för att jag är orädd och utåtriktad.

Men jag tycker själv att detta är ett oerhört svårt ämne. Hur gör en egentligen för att komma vidare när allt kört fast, och speciellt om en är rädd för att ta kontakt med andra människor.

Anon briljerar på våldtäktsfronten

Fick en kommentar på detta gamla inlägg:

Jag tycker att det är riktigt skrämmande att såpass många människor helt och hållet struntar i att deras partner är helt passiv under ett samlag, att de rentav skuldbelägger denna för att hen inte deltar, när frågan de egentligen borde ställa sig är; vill hen verkligen ha sex med mig. En tycker ju att det vore det rimliga att tänka när någon inte deltar i en aktivitet som ska föreställa vara gemensam, att det kan vara så att den andra helt enkelt inte har någon lust att utföra den aktiviteten på det sättet. Och än mer skrämmande är att folk på största allvar bekymrar sig över att de kanske varit passiva vid sex och skuldbelägger sig själva för det, när de egentligen borde bekymra sig över att de har haft sex med en person som inte bryr sig om deras deltagande, vilket ju i förlängningen är deras samtycke. Den som ska ha panik i situationen som beskrivs i krönikan är ju mannen, som kan ha gjort sig skyldig till ett jävla övergrepp! Ändå är det kvinnan han utsatt för detta som beskrivs som problemet i situationen. Är det inte absurt?

Kommentaren kommer från en Anon och lyder:

Jag har aldrig upplevt att någon skulle vara en ‘död fisk’ – tror snarare att det är en överdrift för att poängtera passivitet. Mina erfarenheter säger mig att unga kvinnor ofta är ‘dåliga i sängen’. De ger inte tillbaka njutning utan tar bara emot, de är dåliga på att ta initiativ och kommunicera. Jag tror det ofta bottnar i någon sorts osäkerhet eller övertygelse om att killar ska vara aktiva och tjejer passiva eller ”bli tagna”.

Vad bra Anon att du poängterar att det är en överdrift! Det förstod inte min lilla tjejhjärna alls att det var frågan om. Nej! Tvärtom trodde jag att killar bokstavligt pratade om döda fiskar – jag utgick från att alla killar har prövat att knulla ett fisklik, helt i enlighet med psykologiforskarens Valerie Solanas tes om att män är obotligt perverterade:

Då mannen är uppäten av skuldkänslor, skam, rädsla och osäkerhet uppnår han, om han har tur, en knappt förnimbar fysisk känsla. Mannen är icke desto mindre besatt av att knulla; han simmar genom en flod av snor, vadar till näsan i mil av spyor, om han tror att det finns en vänlig fitta som väntar på honom. Han knullar kvinnor han föraktar, vilken snedtandad hagga som helst, och dessutom betalar han för möjligheten. Varför? Lätta på det fysiska trycket är inte svaret, till det duger onani. Inte heller är det för att tillfredsställa egot. Det förklarar nämligen inte att han knullar barn och lik.

Vad bra att du har lyckats bortförklara de kvinnor du har våldtagits ickeinteraktion med att det är osäkra! Då behöver du inte känna någon skuld över att du har haft sex med kvinnor som är ickeresponsiva! Riktigt praktiskt när en vill lägga skulden på ett ställe, var som helst, som inte är en själv. Denna metod kommer säkert göra dig till en riktig alfahane! Tomheten på insidan kommer du emellertid inte ifrån :(

dödfisk dödfisk

Det är en biologisk försvarsmekanism att tonåringar är fula

Jag var ett ganska snyggt barn. Jag hade stora bröst och var inte alls särskilt tjock fast jag trodde det. Jag hade så kallad felfri hy; inga finnar. Såhär i efterhand kan jag tycka att det var synd. Synd att det kom sig som så att jag började känna så mycket skam över denna kropp.

Minne; jag var ute på mitt landställe och en i släkten ropade att jag var välutvecklad men att jag var lite väl tjock. Jag minns att jag pekade finger åt gubbfan. Jag var redan då medveten om att sådär får en inte säga, men orden brände sig fast ändå. Det var obevekligt. Jag var tvungen att böja mig under dem, precis som jag senare fick böja mig under guds hand.

Jag tror att det är en biologisk försvarsmekanism att tonåringar är fula. De ska inte hålla på med sex, speciellt inte ha sex med äldre. Varför var jag tvungen att vara sexuellt intressant som tonåring? Det var ju kul då, en statusmarkering, men det blev desto tråkigare sen när de sexuella traumana kom ikapp mig. Män och idel män i mina drömmar, fastetsade på min hornhinna. Händer och idel händer som ville ta på mig. Det gick inte att få bort dem för jag trodde ju att det var dessa händer som gav mig rätt att existera.

händer

På samma sätt är det en försvarsmekanism att de flesta män drar sig för att ha sexuellt umgänge med alltför trasiga och desperata kvinnor; det är inte en särskilt bra ide, för någon inblandad. Tyvärr finns det ett gäng perverterade män som dras till trasiga kvinnor som förstör hela skiten. Den sunda delen av mänskligheten, SCUM och SCUMs manliga hjälptrupper, blir tyvärr också tvungna att kräla i kloakerna på grund av dessa män. Istället för att hugga åt oss lite kul för egen del måste vi gång på gång rädda våra medsystrar.

Jag ville gå i barndom igen så jag blev ätstörd. Hulkade över toaletten. Men inte ens detta hjälpte. Uppmärksamheten blev bara mer och mer.

Nu har jag klippt håret och börjat ha ihop det med tjejer istället. Det funkar hjälpligt. Män är fortfarande intresserade av mig men jag kan avvisa dem nu. Jag behöver dem inte.

Cynism och misstro är den enda rimliga inställningen i patriarkatet

Lyssnade på en av mina favoritartister Cornelis Vreeswijk. Han sjunger såhär:

Fullmånen, jag undrar, vad lyser den för,
nån mening ska det väl vara?
Den hänger i luften bara.
Men inte för att den stör
men inte gör den mig glad,
så Ann-Katrin Rosenblad.

För tänker man efter så är det ett lik
som lyser på oss om natten.
Där finns varken luft eller vatten.
Visst speglas den i vår vik,
men den ligger på Lit De Parade,
sa Ann-Katrin Rosenblad.

Du håller min hand, sa Ann-Katrin
berätta varför du gör det.
Tror du att du får nånting för det?
Nej, karlar är ena svin
som svamlar om kärleks glöd.
Men månen är kall och död.

Cornelis vill ha det lite mysigt med Ann-Katrin men allt han får är cynism och misstro! Det är detta som gör Ann-Katrin så attraktiv! Hon har en mur omkring sig om Cornelis vill tränga igenom. Full av kvinnlig klokskap är hon och den vill Cornelis lägga beslag på. Problemet för honom är att han inte är jämställd med Ann-Katrin. Han kan inte nå fram för hon släpper inte in honom. Hon köper inte hans romantiska babbel, utan ser att det bara är dött och stelnat prat om döda stela ting. Visst är månen vacker, men det duger absolut inte för att förlåta manlighetens synder.

Det får mig att tänka på denna text jag skrev för ett tag sedan:

Samma tema finns i åtskilliga romantiska berättelser. Män som övertalar cyniska, manshatiska kvinnor om att ingå i kärleksrelationer med dem. Män som trots upprepade avvisanden ändå tränger sig på, som lockar med löften om evig lycka och trygghet, och som i slutänden får lön för mödan genom att få inleda relationer med dessa kvinnor.

Verona i 10 things I hate about you och Christian i Moulin Rouge har något gemensamt. De vill bryta sig igenom det här lagret av cynism som kvinnor som hatar män har, de vill erövra dessa kvinnor och få in dem i den heterosexuella praktiken igen. Men cynismen finns ju där av en anledning, den kommer sig ur erfarenheten att ha blivit sviken av män en litat på. När en man ger sig på att bryta ner detta lager av cynism så är det en våldshandling. Kvinnan får själv inte välja om eller när hon vill syssla med heterosexuell praktik, hon ska bli övertalad till det av en man. Själva denna övertalningsprocess anses vara romantisk och ett uttryck för kärlek. Att mannen är villig att kämpa sig igenom kvinnans cynism, att han är villig att försöka igen och igen trots att han blir avvisad, är i sig ett tecken på hans stora kärlek inför henne.

Kortfattat: mycket romantik handlar om att män ska övertala kvinnor till att ingå romantiska relationer. Filmen tar sluta när mannen lyckats övertala kvinnan. Detta framställs som någonting gott,, och vi ser inte vad som händer efteråt, men en glömmer att cynismen har ett syfte; att inte bli sårad:

Cynismen är en skyddsmekanism för kvinnor i patriarkatet. Att vara cynisk inför män och mäns löften är ett skydd mot att bli sviken, vilket en ju lätt blir om en råkar få för sig att en man kan ge en något, till exempel ”kärlek”. Män som utsätter kvinnor för detta lägger en enorm börda på sina axlar. Att få en människa som har byggt upp en cynism att börja lita på en innebär också att en förpliktigar sig till att behandla denna med respekt. Bara det att med påtryckningar bryta ner cynismen är ett respektlöst och gränslöst beteende, det faktum att många män sedan sviker de anspråk med vilka de brutit ner cynismen gör det hela etter värre. När mannen väl har brutit sig igenom kvinnans cynism är äventyret slut för honom, han har erövrat henne, men för hennes del har det precis börjat. Hon blir känslomässigt bunden till honom genom att lita på honom, att släppa garden. Om han sviker henne blir sveket desto större om han först har brutit sig igenom ett lager av cynism, för då är anspråken desto högre. På vägen så har han inte bara bedyrat sin kärlek inför henne, utan också sökt motbevisa den cynism hon känner inför mannens löften.

Om en släpper cynismen blir det lätt såhär:

botasCynism är en av de bästa inställningarna vi kvinnor har. Det övergår mitt förstånd hur vi skulle kunna vara ocyniska i denna värld där vi ständigt utnyttjas. Den man som vill vara feminist och behandla kvinnor bra bör börja med att acceptera cynismen och låta kvinnor närma sig i den mån de har lust istället. Hela projektet att försöka ”bevisa” för en kvinna att en inte är ett svin är patriarkalt i sig.

Heterotristessen

belönamän

Jag har en teori om den sista pojkvännen.

Det kommer en dag i alla heterokvinnors liv där de är lessa på mäns förtryck och svinerier. Då ger de sig ut å jakt efter den sista pojkvännen. Den sista pojkvännen är en helt vanlig tråkigt snubbe. Han slår inte sin flickvän och det är ju bra! Många nöjer sig tyvärr med detta, vilket leder till olika slags tråkiga familjekonstruktioner som i sin tur upprätthåller patriarkatet.

Jag hade en liknande erfarenhet. Vi var aldrig ihop, men vi dejtade och han var generellt väldigt snäll. Jag backade dock när han började se oss som ett par, för det var inte det jag ville. Jag kan dock verkligen se framför mig ett scenario där jag helt enkelt hade nöjt mig med att vara ihop med honom bara för att det var bekvämt. Alla dessa bekväma med tråkiga familjer utgör någon slags bas i samhället vi lever i idag. Detta får mig att tro att det inte framförallt är våldet som driver patriarkatet framåt utan framförallt tristessen. Vi vänjer oss vid att ett så kallat skittråkigt liv är det bästa vi kan få. Det vi måste börja göra är att begära något bättre, inte bara att hålla huvudet över vattenytan utan att faktiskt ha roligt och må bra.

Jag sårade honom när jag dumpade honom men jag tror verkligen att det var för det bästa. Jag hade inte stått ut med tristessen. Och jag hade alltid velat fly. Jag tror att detta gäller väldigt många kvinnor i heterorelationer, de mår inte aktivt dåligt av det men de har inte roligt, för de har lärt sig att vardagstristessen är det bästa de kan få.

Samtyckeskultur är en slags våldtäktskultur

Ofta talar feminister om att de vill ha en samtyckeskultur kring sex. Vad är egentligen en samtyckeskultur och hur uppnår vi den?

För ett tag sedan fick jag denna kommentar som jag tycker säger mycket om synen på sexuellt våld:

våltäktskultur

Så länge det är någons flickvän är det okej! Detta innebär alltså att flickvännen ses som en slags egendom; hon har samtyckt till att gå med på lite vad som helst. Denna attityd är förvånansvärt vanlig bland unga män, jag har sett den flera gånger tyvärr.

Men även om vi inför något slags krav på samtycke vid varje enskilt samlag så försvinner inte problemet. Här kommer min definition av samtyckeskultur:

samtyckeskultur

Jag tycker att ordet samtyckeskultur i sig är problematiskt. Vad är det en som kvinna ska ”samtycka” till; mannens handlingar. Jag tänker att det fortfarande är mannen som är aktiv i den här typen av sexuella situationer. Simone de Beauvoir ansåg att den första penetrationen alltid är en slags våldtäkt, och jag tror det kan förlängas till att heterosex i princip är våldtäkt; mannen ska alltid på något sätt dominera kvinnan. Sedan kan det såklart finnas andra aspekter av det, men såsom heterosex är konstruerat i dagens samhälle innehåller det alltid en patriarkal logik.

Hur kommer en runt detta? Jag tror att det behövs en samtyckeslagstiftning för att lägga mer av ansvaret på mannen, men framförallt behöver vi en förändring av kulturen kring sex, vilket också måste innebära en förändring av de ekonomiska villkoren för kvinnor. Det sociala systemet behöver byggas upp så kvinnor i destruktiva relationer kan få hjälp från det sociala på ett bättre sätt. Detta är emellertid inte allt, det finns även känslomässiga krafter som ligger bakom de sexuella strukturerna. Kvinnor inbillar sig att de behöver mäns kärlek för att överleva. Detta är delvis sant; människor

Kvinnor måste börja leva för och genom varandra; detta är vad som kallas lesbisk feminism. Män måste skärpa till sig på egen hand. Jag ser att många unga kvinnor idag väljer bort män ur sitt liv och tror det är väldigt bra. Vi behöver inte smickra mäns egon hela tiden för att överleva. I och med detta tror jag att vi kan nå ett samhälle där faktiskt samtycke kan äga rum, det vill säga där det inte finns någon generell underordning av kvinnor. Innan dess kommer samtycke bara vara en chimär.

jagkanintelevautansexvärde

Arkiv