Ätstörningar och fetma.

När folk skriver ”fetman är faktiskt ett mycket större problem” när en skriver om ätstörningar så undrar jag över ett par saker. Dels vad fan de baserar sitt uttalande på. Det känns som en sån grej som sägs gång på gång, helt utan grund, så att människor till slut bara *antar* att det är sanning. Men jag har i alla fall inte sett någon av dessa människor som envist hävdar detta hänvisa till en studie som jämför dessa tu.

Dessutom: hur definierar dessa personer ett ”problem”? Som i att många dör av det, som i att många lider av det? Det känns som att det är en väldigt flytande skala. Sedan undrar jag varför en känner att en måste ta upp människors vikt när en diskuterar ätstörningar. Är detta relevant? När jag talar om ätstörningar pratar jag främst om psykiska aspekter, inte vad som händer med din kropp. När jag led av ätstörningar så gick jag varken upp eller ner särskilt mycket i vikt, men jag led verkligen av det. Led av att ständigt tänka på mat och vikt, led av att stå ovanför toaletten och hulka och så vidare. Inte heller hamnade jag i något tillstånd som blev farligt för min fysiska överlevnad. Det betyder inte att det inte var ett problem.

Oavsett vad folk väger så är ätstörningar ett problem, och det måste faktiskt inte sättas i relation till hur många som är överviktiga för det är liksom inte samma sak, inte samma problem. Skulle du dra in överviktiga om en snackade om människor med depressioner? Troligen inte.

Dessutom så är övervikt ofta ett resultat av just ätstörningar. Ätstörningar är inte bara anorexi vettni. Men jag antar att folk hellre känner sympati med späda smala små människor än tjocka eller ”normal”stora personer. Det är liksom bara de som räknas som ”riktiga” ätstörda. Rimligt att helt borträkna alla människor som har ett bmi över 17 som personer som omöjligt kan vara ätstörda.

Vissa verkar tro att det på något sätt skulle motverka fetma att sprida idéer om att en istället ska vara smal/vältränad/hälsosam. Bara det faktum att den ökade exponeringen inför dessa ideal har kommit parallellt med ökande fetma borde ju tala emot detta påstående. Men egentligen tror jag inte att folk seriöst tror att människor blir smalare av att smalhetsas, jag tror mest bara det är någon skit en häver ur sig.

Om ni nu skiter i ätstörningar, må så vara, jag försöker inte tvinga någon att bry sig. Frågan är varför det är så viktigt att alltid sätta det i kontrast till övervikt. Har ni funderat på att bara skita i att yttra er alls i frågan, och bekämpa fetman på er egen front?

12 reaktioner till “Ätstörningar och fetma.”

  1. !!!!! Har tänkt på det här så mycket. Har bullimi, hetsäter och svälter mig sen men folk kan inte fatta att man kan ha bullimi utan att kräkas. Inte heller att man kan ha ätstörningar utan att gå ner i vikt. Går inte upp heller och skulle gissa att den här sortens ätstörning är en av de ”bästa” för kroppen om man kan säga så men den är ju det PSYKISKA som är det viktiga. Supermånga har ätstörningar och går ner men inte så mycket att de är i riskzonen, det betyder inte att allt är frid och fröjd liksom.

  2. Vi hade besök från Anorexicentrum (eller vad de exakt heter) på jobbet för ett tag sedan och de sa bestämt att undervikt är betydligt farligare för kroppen än övervikt (ja, nu snackar vi inte 200 kilo, men det fattar nog alla). Inte för att det var din poäng i detta inlägg, men jag tycker ändå det är viktigt att lyfta. Folk tycks tro – i dessa hälso- och träningshetsiga tider – att fett på kroppen per automatik är direkt livshotande, men så är förstås inte fallet. Föreläsaren sa just att undervikt kan göra att ditt hjärta stannar på ett kick, övervikt kan ge andra problem i längden – men du dör inte knall fall. ”Jomen vadå, jag känner en man som var jättetjock och fick en hjärtinfarkt och dog”, säger någon alltid i försvar – men då visar det sig ofta att personen hade en massa andra hälsoproblem med alkohol, nikotin, stress osv osv.

    Nåväl.

    Du har verkligen rätt i detta inlägg att ätstörningar inte behöver kopplas ihop med vikt, men däremot kan förstås vikten i vissa fall vara en indikation på att något inte står rätt till – om någon plötsligt tappar eller lägger på sig vikt. Överlag tycker jag bara att det är så förbannat jobbigt med denna fixering kring kroppen och vikten… gör verkligen att det är svårt att förhålla sig neutralt till den egna kroppen.

    1. Sjunker tillgången till energi tillräckligt mycket kan förstås inte kroppen fungera. Men det står nog också ganska ganska klart att tillstånd nära korrelerade med övervikt medför ökad frevkens av plötslig död. Det finns en metaanalys från 2009 av samband mellan bmi och orsaksspecifik dödlighet: ökat bmi är kopplat till förhöjd mortalitet i framför allt ischemisk hjärtsjukdom, även bland personer med bmi under 25 (vilket inte behöver innebära att alla individer med högt bmi eller mycket kroppsfett löper ökad risk). Lågt bmi är av oklar anledning kopplat till ökad dödlighet i rökrelaterade sjukdomar.

      Sedan håller jag med Fanny att det är inte speciellt meningsfullt att sätta ätstörningar som folkhälsoproblem i ”kontrast” till övervikt som hen beskriver.

  3. Ätstörning är ett svårt problem i sig, med sina problem och skall inte förringas.
    MEN, det är inte så många.
    Fetma anses drabbat 10% av jordens befolkning och WHO klassificerar fetma som en global epedemi. Det stora problemet är inte att hitta klädstorlekar, utan att fetma leder till en rad földj sjukdomar som hjärt-kärl, cancer, menstruationsrubbningar, infertilitet mm. Det leder till lidande för individen och enorma kostnader för samhället.

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Fetma

    1. Hurdå ”inte så många”. vad grundar du det på? Hur definierar du ätstörningar? De flesta med ätstörningar kommer nog inte till någons kännedom.

      1. Det är inte 10% av jordensbefolkning, överviktiga är helt enkelt fler. Jag är inte intresserad av att förminska problemen med ätstörningar, det är alldeles för många (1-4% av unga kvinnor i USA , 10% av alla drabbade är män).
        Det är en då trots allt en mycket mindre siffra än 10% av jodens befolkning.
        Inte så många är fel uttryckt, men det är fotfarande väldigt mycket mindre än fetma.

        De är kanske vanligare än man tror och de är ju fler än de som blir inlagda.

        Som sagt, jag är inte ute efter att förringa ättsörningar, bara ge fettman en mer nyanserad bild.

        1. Hur tänker du att du ”nyanserar bilden” av fetma nu?

    2. Kan inte tala för Fugen, men allmänt är det svårt att beräkna kostnader för fetma, bl.a. därför att kunskapsläget är osäkert när det gäller hur det påverkar olika hälsotillstånd. Ofta är det inte heller helt klart vad som menas med ”kostander”. Troligen kostar en genomsnittlig överviktig person sjukvården (och sjukförsäkringar etc., om personen är i arbetsför ålder) mer per år än en genomsnittlig normalviktig person i samma ålder. För några år sedan kom å andra sidan en holländsk studie där slutsatsen var att feta kostar sjukvården mindre än normalviktiga sett över livstiden, eftersom de lever kortare och behöver mindre vård för åldersrelaterade sjukdomar.

      En annan sak som kan vara förvirrande för den som inte är uppmärksam är att många kalkyler räknar in uppskattningar av icke-materiella kostnader för sådant som förkortat liv och försämrad hälsa, för att kunna bedöma om olika åtgärder är kostnadseffektiva på samhällsnivå i s.k. costbenefitanalys.

  4. Känns lite som diskussionen om att kvinnor faktiskt också våldtar/slår/näthatar/är sexuellt trakasserande eller objektifierande, som tas upp varje gång man diskuterar samhällsproblem.

    Såvitt jag förstått påverkas folkhälsan negativt pga ökad vikt i samhället idag, och även om vår gemensamma övervikt är ett stort problem är det ett problem som inte blir mindre av att man drar upp det varje gång någon talar om ätstörningar. Dessutom behöver man ju knappast ta upp det varje gång man diskuterar ätstörningar eftersom – som du säger – ätstörningar involverar mer än extrem anorexi, om man nu tycker att det är viktigt med en sådan ursäkt för att tillåta resonemanget ostört.

  5. Jag tänker såhär (angående vad de grundar deras uttalanden på): Har något aneroxi är det ingen diskussion, personen i fråga är sjuk. Punkt slut. Man tvångomhändertas och sätts på dropp och hela fadderullan för att inte kola. När det kommer till fetma så upplever jag det som mer ”socialt accepterat”, och jag stöter på många människor som har inställningen att ”jamen vafan, jag gillar min kropp som den är, trots min extrema övervikt – så why do anything about it?”. Och precis som du säger vill folk gärna se de eventuella fysiska konsekvenserna av ätstörningen som ”problemet” och i och med att fetma idag är så oerhört utbrett och att vi är mer exponerade för detta så vill vi nog göra det till ”ett större problem”.

    Stör mig f ö också på personer som tror att det är de fysiska som är sjukdomen. De fysiska är ju bara en följd av sjukdomen. Jag är t ex väldigt, väldigt smal. Jag är dessutom väldigt långt, vilket gör att jag ser ÄNNU smalare ut. Samtliga människor jag möter, som INTE känner mig och min tankar om mitt utseende drar generellt två slutsater. Och det är 1) i och med att jag är smal betyder det att jag är jävligt vältränad 2) alternativt att jag har aneroxi. ”Men gud så smal du är, du har ju aneroxia”. Folk tycks att problem med att förstå att aneroxian inte sitter i låren utan i skallen. Man kan vara anorektiker utan att vara pinnsmal. De pinnsmala är en konsekvens.

    Vi måste lära oss att skilja på orsak och konsekvens, och lösa orsaken – inte konsekvensen. För sålänge orsaken finns kvar kommer konsekvensen med största sannolikhet att återvända.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *