Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Ytlighet

Jag får finnas, jag får äga rum, jag får bebo denna värld och denna kropp.

Jag har tänkt mycket på det här med kroppen och hur olika relation en har till den beroende på kön. Kvinnors kroppar får ju som bekant inte vara aktiva, och de får framförallt inte vara roliga. Män får ha roliga kroppar; deras magar får puta ut, de får göra miner, de får bebo sina kroppar, använda dem på ett helt annat sätt. Kvinnor får endast vara på tillfälligt besök i sitt eget köttskal.

På sista tiden har jag verkligen börjat omfamna mig kropp. Det har mycket att göra med att jag har startat två olika konton på instagram där jag spelar olika karaktärer (de ligger även ute på min youtube), dels en douchig snubbe som heter Hampus och hans flickvän, flickvännens kompis och hans mamma och så Nina, Sara och Andrea från min bok Hämnden. Detta har gjort att jag har kunnat släppa loss väldigt mycket. Jag har handlat en massa kläder till dem som jag också använder till vardags, som jag aldrig skulle ha köpt annars. Jag rör mig med en självsäkerhet som jag verkligen inte trodde jag skulle uppnå. Jag hade inte direkt en dålig relation till min kropp strax innan heller, men detta gjorde verkligen att så mycket släppte för att sedan falla på plats.

När jag är en annan person, förkroppsligar en annan person, så blir det hela såklart mindre allvarligt, det är ju inte jag. Men sedan går det över i min egen person och min kropp får plötsligt finnas till på mer av sina egna villkor (helt egna villkor är det såklart aldrig). Det är en sådan befrielse.

Jag har aldrig riktigt sysslat med teater (vår teater något år när jag var liten) men jag tänker mig att det är så det kan kännas. Säkert kan skådespelare verkligen ha svårt att hitta detta, men för att bli riktigt duktig krävs en spontanitet och elegans.

Jag och Emma pratade om detta för ett tag sedan, och jag sade; det är så skönt när en kommer till ett läge då en kan säga att ens kropp är rolig och det är en komplimang. Och det är verkligen så. Vi kan säga typ ”du ser så jävla pajjig ut i den där jackan” och det är verkligen bara något som tar bra. Emma ser ibland kanske ut som ett buttert barn och det är bara för bra. Jag ser ut som någon slags snubbe och det är också fantastiskt.

Det märks även på hur jag påverkar andra. Människor blir på ett helt annat sätt glada av min närvaro. Jag rör mig på ett annat sätt, kan verkligen bebo ett rum. Det är en oerhörd känsla av kraft och makt i det. Jag har en helt annan kontroll över hur jag uppfattas.

Och det bästa är att jag för en gångs skull får vara sexig, vilket jag tycker är underbart. Att vara sexig har alltid varit så jobbigt för mig, så tyngt men intentioner, och plötsligt så går det lekande lätt. Jag tycker att jag är sexig när jag är rolig, när jag skrattar, när jag tränar, när jag läser, när jag ritar. Det är verkligen en stor befrielse. Jag får finnas, jag får äga rum, jag får bebo denna värld och denna kropp och det är fan i mig underbart.

sexig

IMG_20151026_085610

IMG_20151020_093524

IMG_20151025_103316

Jag.

jagTänkte ba bjuda på en bild som jag är så jävla snygg på.

Håret.

dracoSpenderade helgen med att bleka håret tre gånger. Det är fortfarande lite gulaktigt, men planen är att det ska färgas grått så att jag ser ut som en cool akademikerflata. Än så länge är det lesbiska Draco Malfoy.

Om att hantera utseendehets.

Jag har fått en del frågor om det här med utseendefixering och vad en gör åt det. I denna fråga an jag bara utgå från mig själv och mina egna praktiker. Jag anser inte att det finns något egenvärde i att till exempel sluta raka benen, men för mig har det varit viktigt.

IMG_20141106_092808När jag tänker på utseendefixering så tänker jag inte att det handlar om att ”älska sig själv” utan snarare att låta ens utseende ta så lite energi ur ens liv som möjligt, alltså att inte lägga tid på det om en inte vill, om det inte känns lustfyllt. Jag tror att det är väldigt svårt att ”tänka” sig ur sitt självhat, typ genom att ”peppa” sig själv och liknande. Att tränga bort känslor och tankar är väldigt svårt och skapar ofta ännu mer ångest, eftersom en börjar må dåligt över att en har dessa känslor/tankar. Ofta blir det att mer tid och energi går åt till dessa tankar, vilket ju är precis motsatsen till vad en vill.

Jag hade själv väldigt mycket ångest över mitt utseende tidigare men har nästan blivit kvitt det hela nu. Det enda som har fungerat för mig är att fuska tills det funkar, alltså att agera som om jag inte brydde mig tills jag faktiskt inte bryr mig så mycket längre. En kan ha vissa tankar och känslor och acceptera dem utan att agera på dem eller göda dem. När en inte göder känslor och tankar så blir de mindre med tiden.

Jag har tagit steg efter steg, typ slutat att nedvärdera mig själv inför andra, slutat sminka mig, slutat raka mig, slutat banta/väga mig och så vidare. Det har varit en lång process, och jag har försökt att inte pressa mig själv till att sluta med det ena eller det andra utan tagit det som det kommer.

Ibland kan det vara jobbigt att typ ”bestämma sig” för att sluta med det ena eller det andra, just för att en då känner sig misslyckad om en inte lyckas. Därför tror jag att det kan vara bra att släppa pressen på sig själv lite genom att typ testa lite istället. När jag slutade raka mig handlade det mest om att jag inte orkade syssla med det, det var vinter och det fanns ingen som kunde se mina ben, så jag slutade och började helt enkelt inte igen. Det var väldigt smärtfritt, jag funderade inte så mycket på saken helt enkelt. När jag väl började visa benen igen hade jag normaliserat det såpass mycket att jag inte brydde mig särskilt mycket om vad andra tänkte om det.

Jag tror att en bra början kan vara att exponera sig själv för så lite av det som skapar komplex som möjligt. Typ att inte läsa tjejtidningar, att inte ha så mycket speglar i sin omgivning. Själv har jag inga speglar utöver en liten i badrummet, och det har verkligen gjort stor skillnad. Jag märker direkt när jag är i en omgivning med mycket speglar att jag börjar tänka på det. Försök att inte gräva ner dig i tankarna alltför mycket. Typ, det är stor skillnad på att kolla sig i spegeln och känna sig ful och på att liksom stå framför den och ”gotta” sig i det. Försök att distrahera dig från tankarna. Det går trögt i början, dessa tankar och känslor sitter sjukt hårt i ens självbild och det är inte något konstigt med det.

Ofta kan det också handla om vilken omgivning en befinner sig i. Det finns väldigt olika sätt att prata om utseende och så vidare i olika kretsar. Vissa pratar väldigt mycket om sådant, och då är det svårt att inte dras med och börja själv. Det är tyvärr många gånger det inte respekteras att någon inte vill höra på den typen av snack.

Jag släppte väldigt mycket av min utseendefixering när jag bodde i Bryssel ett år och hade väldigt lite umgänge med män, och inga romantiska relationer. Det gjorde att jag inte tyckte att det kändes lönt att bry sig om att till exempel raka mig. Det gjorde att jag kunde börja vänja mig vid att vara mindre fixad innan någon annan kunde ha en åsikt i frågan, och när jag väl började ha relationer igen hade jag vant mig såpass mycket att det kändes irrelevant vd någon annan tyckte. Alla har ju såklart inte dessa möjligheter, men det kan ändå vara en bra idé att fundera på om det finns några personer i ens omgivning som spär på de här tankarna.

Även fast jag inte brytt mig särskilt mycket på ett tag så märker jag att jag lätt hamnar i sådana tankegångar i vissa sammanhang. För mig är det främst när män typ ”raggar” på mig och liknande, jag blir lätt väldigt självmedveten. Skillnaden är att jag kan skaka av mig det mycket lättare när jag väl är borta ur det sammanhanget, eftersom jag förstår vad det handlar om.

För mig har det hjälpt mycket att se detta som en fråga om sammanhang snarare än som en fråga om hur jag är. Det gör att jag slipper känna skuld för att jag är för utseendefixerad och liknande, och att jag kan fokusera på det jag faktiskt har möjlighet att förändra. Jag kan (i viss grad) välja att inte umgås med personer som göder dessa tankar, att inte omge mig med föremål eller kultur som ger mig komplex, att inte ägna mig åt aktiviteter som gör mig självmedveten och liknande. Jag kan däremot inte välja att bara ”älska mig själv” från ingenstans, det är inte möjligt att styra tankar på det sättet och det skapar mest ångest att försöka.

Det här med att förhålla sig till sitt utseende och kvinnlighet.

102xSminkade mig och tog lite bilder för att det kan va ”bra å ha” och för att jag var uttråkad och miserabel och ville känna mig lite ~*piffig*~. Tänker på det här med smink och bilder generellt. Jag slutade i princip att sminka mig för ett tag sedan, kanske ett år. Detta för att jag helt enkelt inte orkade. I samma veva slutade jag även klä mig i ”fina kläder”, ha smycken och så vidare. Överlag tycker jag det här är en bra grej, men ibland vill jag typ ~*känna mig fin*~ och så kanske jag sminkar mig eller tar på mig en kjol eller vad det nu kan vara. Men resultatet är inte att jag känner mig fin, utan att jag känner mig utklädd. Det känns som att jag klär ut mig till Kvinna, trots att jag är kvinna.

Jag känner mig fejk när jag ikläder mig ”traditionellt” kvinnliga attribut. När jag har push up, urringat, smink och så vidare. Jag känner mig jävligt mycket snyggare i typ luvtröja, sportbh och mjukisbyxor, och det i sig känns märkligt och främmande. Den person jag hela livet har lärt mig att jag ska vara känner jag mig nu alienerad ifrån. Fast kanske har jag varit det hela tiden, bara det att jag innan alltid sett mig själv med andras blick.

Jag tror att bilden ovan är en snygg bild, men det är som att jag inte vet längre. Jag känner mig vilsen i det här, och det plågar mig trots att jag nog egentligen tycker att det är en bra sak. Men det handlar inte bara om att jag inte vill längre, det handlar om att jag inte kan, att det inte faller sig naturligt på samma sätt som det en gång gjorde.

Jag tror också det handlar om sårbarhet. Om jag lägger upp en bild som uppenbarligen gör anspråk på att vara ”snygg” så kan folk tycka att den är ful och det skulle innebära något. Det tycker jag är obehagligt.

Men jag laddade i alla fall upp bilden på min facebooksida. Kanske tar jag ner den om några dagar.

Om att vara nöjd med och visa upp sin kropp.

När en diskuterar kvinnlig frigörelse så handlar det väldigt ofta om ens relation till ens kropp. En ska vara stolt över sin kropp, gärna visa upp sin kropp och så vidare. Det kan röra sig om håriga armhålor eller om en valk på magen typ.

Detta är problematiskt på flera sätt. För det första så är motståndet olika stort för olika kroppar. Att som vit kvinna visa upp sin kropp är inte samma sak som för en rasifierad till exempel. Personligen tycker jag inte att detta är ett argument för att inte visa upp sin kropp över huvud taget, men det är något en bör fundera på i relation till detta. Vem har utrymme att bryta mot vissa normer, att visa upp det och varför. Vilka normer är okej att bryta mot. När det kommer till kroppsbehåring är det ofta väldigt fokuserat på armhålor och ben, sällan på typ skäggstrån, hopväxta ögonbryn eller grövre hår på armarna.

Det finns liksom fortfarande en norm att förhålla sig till, även om den är annorlunda. Vissa kroppar är utsatta för direkta fysiska hot, och då är behovet av viss anpassning desto större och så vidare. Att bara snacka om ”självförtroende” som om alla hade samma möjligheter att skaffa det tror jag är problematiskt. Det handlar om förtryck, inte om typ ”känslor” som är helt frikopplade från någon slags materiell verklighet.

Sedan kan jag också känna en stor matthet inför detta att vara ”stolt över sin kropp”. Jag känner mig inte stolt över min kropp, jag ”älskar” inte min kropp, men jag tycker att den är så att säga ”helt okej”, den fyller sin funktion. Jag vill gärna att min kropp ska få vara ifred från omvärldens bedömningar varför jag inte känner något intresse av att ”visa upp den”. Jag vet att jag troligen skulle tycka det var ganska jobbigt och därför så undviker jag det helst.

Oavsett om jag får negativa eller positiva kommentarer så leder det till självmedvetenhet, det leder till att jag börjar förhålla mig till min kropp, och det vill jag inte. När någon säger att jag är fin så gör inte det mig nöjd, det får mig bara att vilja bli ännu finare, så att jag får ännu mer av den där bekräftelsen. Jag vill inte att någon ska se på min kropp som ett objekt och recensera den, för det är inte den relation jag själv önskar ha till min kropp. Men om jag får kännedom om hur andra ser på min kropp så ser jag den själv genom deras ögon. Detta är något jag försöker träna bort, och som jag i hög grad lyckats med.

Men med detta sagt så är min kropp verkligen inte ett problem för mig nuförtiden. Visst kan jag känna mig ful ibland, men det begränsar mig inte. Jag sitter inte hemma för att jag hatar mitt utseende, jag undviker inte att ha vissa kläder och så vidare. Jag går inte omkring och är självmedveten. Men jag tror att om jag skulle börja ”visa upp” min kropp så skulle jag ganska snabbt bli det.

Jag minns när jag var ätstörd och hemskt gärna ”visade upp” min kropp eller mig själv i största allmänhet. Jag var extremt självmedveten. Även de dagarna jag var ”nöjd” med min kropp så upptog den all min tankekraft. För mig är det centrala inte att ”älska min kropp” utan att inte fokusera så förbannat mycket på den.

Min poäng är inte att detta är Det Rätta Sättet att förhålla sig, jag menar mer att en inte ska blanda ihop kroppsacceptans eller självförtroende med att kunna eller vilja visa upp sin kropp. För mig handlar det snarare om att inte låta min kropp begränsa mig, och om jag sedan ”älskar” den eller inte kan egentligen kvitta. Jag vill bara slippa bli bedömd hela tiden.

Twitter 10/8. Att sluta skämmas.

Denna sommar har jag kunnat bära ärmlösa plagg utan att ständigt skämmas för mina armar. Jag har också burit shorts utan att skämmas för mina ben eller behåring. Har faktiskt kunnat ha precis de kläder jag vill ha utan att känna mig obekväm. För några dagar sedan badade jag och solade i enbart trosor och jag skämdes inte det minsta lilla, dolde inte min kropp. Detta har inte varit någon medveten process, det har liksom bara kommit. Jag har slutat skämmas över min kropp. Men det är liksom inget motstånd längre.

Även de dagar jag känner mig obekväm i kroppen så kan jag gå klädd som jag vill. Det är som om jag har rätt att finnas till. Det är en fantastisk känsla. Så mycket rörelseutrymme jag har erövrat. Jag behöver inte längre tänka på hur jag sitter, går, står, tar plats i det offentliga rummet. Jag behöver inte kolla i spegeln en miljon gånger innan jag går ut behöver inte rätta till eller gömma mig.

Det känns så absurt att tänka att jag en gång i tiden behövde sminka mig vissa dagar för att jag kände mig ful. Jag har rätt att leva i det här samhället. Jag har rätt att synas och att ta plats.

Det finns ingenting som är så fantastiskt som känslan av frigörelse. Att sluta skämmas, att känna stolthet för den en är. Finns så många som har så långt kvar och som kämpar mot så mycket mer. Alla borde få känna den känslan.

Arkiv