Tyvärr har jag så många tydliga minnen av just detta när män gör fel men bara inte kan medge det för sig själva eller någon annan. Istället för att be om ursäkt och få det hela överstökat ganska smidigt för alla inblandade så går de omkring och vägrar erkänna att de gjort fel. Jag tycker det är extra illa när barn utsätts för detta, eftersom en barn är än mer beroende av andras omdöme och då speciellt deras föräldrars, och ändå tror jag tyvärr att just barn ofta drabbas eftersom föräldrar och i synnerhet pappor är mycket dåliga på att sänka garden inför sina barn. De vill upprätthålla illusionen om sitt vuxenskap genom att alltid få rätt, kosta vad det kosta vill! Just detta bevisar ju att en inte alls är vuxen; att inte kunna acceptera sina misstag är ett mycket omoget drag, speciellt att inte kunna acceptera dem inför någon som är försvarslös inför en själv. Vad är en egentligen rädd för i en sådana situation? Vad skulle barnet kunna göra när en erkänner att en har fel? Det är ju inte som att en kan skadas.
Numera är jag ju vuxen och har inte relationer med män, och därför är jag sällan med om detta nuförtiden, vilket är skönt.
Psykologiforskaren Valerie Jean Solanas har skrivit mycket bra om detta i SCUM:
Och Daddy kan, till skillnad från modern, aldrig ge efter för sina barn, eftersom han till varje pris måste behålla vanföreställningen om sin beslutsamhet, om att alltid ha rätt, om kraft och styrka. Att aldrig få sin vilja igenom leder till en brist på självförtroende när det gäller att hantera världen och till ett passivt accepterande av sakernas tillstånd. Modern älskar sina barn även om hon ibland blir arg; ilska blåser hastigt bort och den utesluter inte kärlek och grundläggande respekt. Då Daddy är känslomässigt störd älskar han inte sina barn; han uppskattar dem – om de är »duktiga«, vilket betyder att de är trevliga, »respektfulla«, lydiga, tysta, undergivna, och inte tenderar att hemfalla åt opassande känslodemonstrationer, vilket är väldigt upprörande för Daddy’s lättstörda manliga nervsystem. Med andra ord om de är passiva grönsaker. Om de inte är »duktiga« blir han inte arg – inte om han är en modern, »civiliserad« far (det gammalmodiga, gormande grottdjuret är att föredra eftersom han är så löjlig att han lätt han föraktas) – han uttrycker snarare ogillande, ett tillstånd som till skillnad från ilska inte går över utan utesluter grundläggande respekt och lämnar barnet med en livslång besatthet av att bli bekräftad och en känsla av att vara värdelös. Resultatet blir rädsla för självständiga tankar, eftersom dessa leder till okonventionella, icke-accepterade åsikter och livsstilar.
Just detta att aldrig få sin vilja igenom är så signifikant i mitt och många andra kvinnors liv. Vi har aldrig fått testa våra idéer och åsikter, vi har bara fått acceptera verkligenheten som den framstår för oss från första stund. Detta skapar såklart en stor osäkerhet hos oss.
Allt detta för att mannen är för besatt av sin ”heder” för att kunna erkänna ett misstag! Det är verkligen förjävligt.