En sån där grej som folk ofta slänger i ens fejs när en gjort slut är att en säkert kommer ”hitta nån ny” som ”passar bättre”. Folk pratar om att hitta den rätta och så vidare och så vidare, som om det skulle göra mig gladare.
När jag tänker på att bli kär igen tänker jag bara på att gå igenom detta helvete en gång till, och det har jag ingen lust med. Kärlek för mig är inte någon positiv upplevelse utan förenat med en massa smärta och ofrihet. Visst, en får kickar och så vidare, men en förlorar också kontroll över sig själv och situationerna en befinner sig i. Jag upplever ofta att min självrespekt brister när det kommer till kärlek.
Men framförallt: jag vill inte basera min glädje i livet på att jag kan komma att ingå i en heteromonogam relation igen. Det är något som kan inträffa och vara trevligt (ett tag), absolut, men det är ingenting jag vill hänga upp min existens på. Jag vill vänja mig vid tanken på att jag kanske kommer att stå utan partner för resten av livet, för jag tänker mig att det skulle göra mig mycket friare.
Även om jag träffar nya personer så vill jag inte bygga upp mitt liv kring dem igen. Jag vill inte att den viktigaste relationen i mitt liv ska vara en kärleksrelation, för sådana är till sin natur instabila.
Jag har också svårt för idén om att ”passa” tillsammans. De problem som uppstår för mig i relationer har inte att göra med typ ”personkemi” utan relationsdynamik. Jag VET att det uppstår en viss dynamik för mig i kärleksrelationer och denna blir oerhört destruktiv. Det handlar inte om att hitta en annan person utan om att göra relationer på ett annat vis.
Jag är så trött på iden om ”den rätta” som en alltid får uppkörd i ansiktet, som om det skulle vara något hoppfullt eller konstruktivt. Egentligen är det bara ett sätt att binda kvinnor hårdare till patriarkatet, genom att inbilla dem att allting skulle varit annorlunda om en bara hade hittat ”rätt” person, och således få dem att fortsätta leta och fortsätta göra relationer på samma destruktiva vis i hopp om att allt ska bli annorlunda nu med den här personen som är mycket bättre än den förra.
Givetvis finns det skillnader mellan personer som är relevanta, men jag tror en lurar sig själv om en söker alla svar där. Viss relationsdynamik drar fram det värsta ur folk.
Största delen av ett kärleksförhållande handlar väl sist och slutligen om att anpassa sig. Så har jag i alla fall uppfattat det. Från båda hållen, alltså. Hur som helst, heja intressanta vänskapsrelationer som man inte behöver ”fastna i” eller till 100% dela livet med!
Lite mer från kvinnans sida kanske
Åh ja, det där gör mig så arg. Kommer ihåg när jag, sexton år, dumpad och sårad fick höra av min expojkvän ”jag hoppas verkligen att du kommer att hitta någon ny, någon bättre”. Nu när jag tänker på saken efterhand så låter det ju fan vansinnigt. MIN existens beroende av ett heteromonogamt förhållande, en annan MAN? Tack, patriarkatet <3
Det är lite som att läsa vad jag själv tänker! Känns lite knasigt faktiskt.
För egen del har jag (tillsammans med en partner) försökt lösa situationen genom att inte leva monogamt. Såklart måste jag och ”vi” jobba med en massa andra saker också, men för egen del känns det som en väldig befrielse att i alla fall kliva ur heteronormativitetsträsket på en liten del, att det blir enklare att få ihop resten då…
För övrigt tycker jag att det är sjukt konstigt att inte fler diskuterar detta, att även väldigt intelligenta, upplysta och i övrigt normkritiska personer lever extremt heteronormativt och är i beroendeställning till sin partner, och blir helt rabiata när jag säger min syn på hur JAG vill leva, eller inte leva, i en relation.
När jag valt att vara öppen med hur jag vill leva och hur jag ser på relationer så verkar dock fler och fler tycka att det låter väldigt intressant och vettigt, men samtidigt vill många gärna understryka att det absolut inte är något för dem…
TACK i alla fall, det känns fint att det finns fler som tänker kring det här!
Jag tycker väldigt mycket om min bästa relation. Inte så att den är fullständig och problemfri, den är heller inte särskilt romantisk vilket många tycks kräva av sina bästa relationer. Men den har en väldigt bra kvalitet i kommunikation, acceptans och förståelse och den har stor potential till fortsatt utveckling. Det är en relation jag känner att jag vill skaffa barn inom och det är en relation som jag inte upplever begränsar min frihet utan tvärt om praktiskt underlättar mitt liv och skänker nya möjligheter. För den förutsätter att vi behöver vara tillsammans hela tiden utan vi kan göra olika saker och stöttar varandra i detta, eller på att vi ska vara på ett visst sätt (utöver lyssnande, respektfulla osv). Att bygga relationer på romantiska känslor är borgerligt, vanskligt, fåfängt och i värsta fall rent destruktivt. Bättre med ett mer praktiskt perspektiv. (Sen kan jag också uppskatta romantik, men man måste kunna skilja på förälskelse och vänskaplig kärlek och inse att det senare är mer värdefullt).
Nu är vi båda heterosexuella, allt som oftast, men även om vi inte vore det så tror jag inte att vår relation skulle ta sig särskilt annorlunda uttryck. Och vi skulle fortfarande vilja ha barn ihop.
Att skapa goda relationer med människor är kanske det viktigaste som finns i livet. Självständighet i bemärkelsen att stå fri från djupare relationer tror jag inte är mycket värt. Men just den romantiska relationen, ex. den heteromonogama drömmen om att hitta Mannen i ens liv är ju absolut inget nödvändigt inslag i ett rikt och lyckligt liv utan löper rätt stor risk att ställa till det för en.
Oavsett om man är hetero, homo eller bi så finns möjligheten (om än inte alltid tid) att bygga värdefulla, intima relationer med många olika underbara män och kvinnor.
Vet inte om det är på samma sätt, men jag blir också destruktiv i nära relationer. Inte bara kärleksrelationer utan bästisrelationer också. Kopplar successivt bort mitt egenansvar och låter den andre ta hand om mig mer och mer tills jag knappt klarar av att gå utanför dörren själv. Fattar inte varför jag gör så? Är aldrig så stark som när jag är själv.
Precis vad jag lärde mig av uppbrottet från en relation jag hade för ett tag sedan. Eller kanske ska kalla det det ofrivilliga befriandet från förtrycket en relation innebär, har svårt att tänka mig ett helt hälsosamt förhållande. Allmänheten tycker ju också att ha (/försöka skaffa) ett förhållande är ett obligatoriskt ständigt pågående projekt i varje människas liv, kan man inte bara få vara helt fri?…
exakt så här kände jag under sommaren 2011. exakt.
jag hade lämnat en relation som gick ut på att Han hade haft familjedrömmen sen tidiga tonår, och jag råkade vara ett lämpligt material. jag var hans allt, hans värld, utan mig skulle han gå under. så sött. så charmigt. så manipulerande för en sån som mig. ”åh någon behööööver mig för att vara hel och lycklig, vad bra då slipper jag vara ensam och bedrövlig.”
men det var ju inte riktigt det förhållandet JAG ville ha, som just kommit loss från fyra år som just handlat om att jag skulle bli värdig att den dåvarande skulle vilja allt det där. situationen var omvänd och jag var alltså behövd, priset var att jag skulle ge upp allt som jag själv ville göra – leva ifred, ensam, inte flytta ihop och bli hemmafru, inte sluta med p-piller, inte lämna vännerna i stan och flytta till hans liv
så, byebye baby.
jag hann väl bara få tillbaka min nyckel så var han sambo, förlovad och hel med någon ny. pang bara. så viktig var jag att det inte ens hann märkas att vi var över.
det var lite förnedrande faktiskt, där stod jag och trodde jag hade betytt något, och han hämtade sina grejer och flyttade in dem hos sin nästa.
så jag var barnledig lite oftare, tog mina hundra dagar och ägnade mig åt sexuell frihet, helgfylla och ofantligt många kroghångel med väldigt många vackra människor
och sen var jag klar. jag behövde läka lite ifrån den där förnedringen, och sen var jag bara klar.
ville inte alls vara något flickvänsmaterial, bli kär, hänga upp mig på att vara ofullkomlig i mitt singelskap.
mitt singelskap blev det viktigaste som hänt mig. att överleva livet som ensam mamma gav mig bara mer vilja, mer motlust att ha med förhållanden att göra.
så när min nuvarandra kärlek dök upp igen under vintern var det ju jävligt surt, där stod jag med hjärtat i halsgropen samtidigt ville jag inte ens tänka på att vi skulle bli ett par. jag var ju klar, kärlek var ju ingen befrielse utan ett fängelse.
sen blev det så iaf, vi föll och föll och föll in i varandra. kanske var det alla år av vänskap och konversation, kanske var det att han inte ville något annat än att vara med mig på lika villkor, utan krav och tvång och kompromisser, utan att vi skulle anpassa oss och bygga ihop våra korthus.
vi har varsitt liv, och ett liv ihop.
skulle vi braka samman och gå åt varsitt håll skulle jag nog förbli singel. det finns kanske ett ytterst lågt antal män jag skulle stå ut med under en längre tid, och ännu färre som skulle vilja stå ut med mig.
men vi gör det. vi funkar ihop. avskyr vissa egenskaper, älskar andra. det är lite som att leva med sin bästa vän. kanske är det just det som gör att jag fortfarande vill vara med honom. att vi har vänskapen som grund. vi kan prata vara oense, diskutera, vilja olika saker.
så länge vi båda får den frihet och får våra individuella behov tillgodosedda, så är vi nöjda. vi har inga krav på varandra eller livet.
jag ville inget förhållande men jag blev förälskad, och det är jag glad för. att jag hade turen att inte behöva ge upp mig själv på samma gång är för mig en ren bonus.
förhoppningsvis kommer vi inte ändra oss och börja begära varandra. utan fortsätta just så här, ödmjukt leva under samma tak, uppfostra barnen, söka våra drömmar och mål. kanske var det just för att jag fick inse innan han dök upp, att jag var tillräcklig på egen hand. att jag räckte, att någon annan inte var nödvändig för att mitt liv, min vardag, skulle fungera.
för ett förhållande ska aldrig någonsin gå ut på att någon annan ska ge dig det du inte kan ge dig själv. en relation över huvudtaget får inte handla om det.
Precis så jag känner. Det tog slut för mig efter 3,5 år. Hade varit ihop med denna person sedan jag var 16 år. Helt sjukt lång tid i den åldern… Jag ville efter det hemska, jobbiga uppbrott bara hitta mig själv och göra vad JAG ville. För en gångs skull. (Hade ex inte varit ute som singel/ legat med någon annan) Jag vill inte att mitt värde ska definieras av en kille… Min poäng är iallafall att jag hela tiden fått höra sådana här kommentarer. Så fort det kommit in personer (killar) i mitt liv så ska folk para ihop än med dessa och förklara hur bra den personen är. Hur mycket jag borde vara med den. Jag har förklarat att jag vill vara fri och ser ingen mening med förhållanden. Det växer djupa rötter som sedan ska ryckas upp och det gör ont. Min stora plan är även en längre resa inom snar framtid. Jag vill ta till baka en lång tid jag missat. Då får jag skeptiska blickar och suckande stön om att jag varit singel jättelänge (8mån) och då en jag träffat varit och lämnat en present får jag kommentaren ”nu kan du ju bara inte hålla på dig längre” (som om pengar är allt?) Jag blir ledsen på att en inte har ett eget värde utan en man i sitt liv? Jag är inte värd något innan det är en man som vill ha mig. Och detta ständiga ”ENSAM” nej jag är fan inte ensam bara för jag inte har en partner. Jag har vänner, familj, släktingar, katt… osv osv.
En kunde hoppas att denna text skulle sluta med något peppande om min frihet. Men det blev inte så.. Jag gick och fastnade för en person för mycket för att strunta i det. Dock är jag väldigt noga med att ha kvar min person och inte leva efter den andre. Men jag märker något extremt på min omgivning. Det de nu pratar om med mig är HONOM. Hela tiden. Hans jobb, liv och vad han gör och hur han är. Jag är skuggan i bakgrunden. Den ointressanta.Men samtidigt har jag blivit någon. För nu har jag en man?
Det är en läskig struktur som jobbar för att intala oss att vi måste isolera oss i en kärnfamilj för att slippa vara ensamma och misslyckade.