Jag vet att det är ett gäng här som går eller har gått på socialbidrag.
Jag skulle verkligen uppskatta om ni ville berätta lite om det. Hur det går att överleva på den summan, vad som är det svåraste med att ha en tight ekonomi. Det jag framförallt skulle vilja veta om är hur ni blivit bemötta av socialen.
Jag har hört en del skräckhistorier om folk som behövt redovisa kvitton sedan flera månader, folk som blivit av med bidraget helt utan förvarning, folk som behövt låna pengar till mat och därför fått avdrag på bidraget nästa månad och folk som inte kunnat få tag på handläggare på flera veckor eftersom de har gått på semester utan att informera eller skaffa ersättare. Vad har ni för berättelser?
Jag har inte fått ekonomiskt bistånd själv, men har haft en sambo som fick det. Kontakten med socialen fungerade inget vidare. Jag gick på gymnasiet då så mina föräldrar var försörjningsskyldiga för mig, men socialen betraktar sambos inkomster som gemensamma (även om de valde att använda begreppet ”försörjningsskyldig”, trots att det betyder något annat). Varje gång min sambo fick en ny handläggare envisades de med att hävda att jag skulle redovisa mina inkomster och utgifter, på mycket kort notis. Eftersom jag inte gick med på att göra det så valde de att inte ge honom sitt bidrag, eftersom han inte gett dem den information de ville ha (trots att han inte har någon möjlighet att på laglig väg få den). Sen struntade de i att ersätta det i efterhand när de faktiskt gått med på att de inte riktigt kan kräva att mina föräldrar ska betala för min sambo. Varje jävla gång någon går på semester eller slutar.
Det är väl det mest irriterande. Då har jag ändå turen att ha föräldrar som är jurister och var villiga att ha kontakt med socialen åt oss i ganska stor utsträckning, annars hade det nog varit ännu krångligare.
när jag var 18 blev jag placerad utanför hemmet av socialen
och fick inget bidrag till möbler eller några andra saker man behöver när man ska bo själv.
jag fick sedan gå till ett aktivitetshus mellan 7-16 mån-fre
där jag fick göra helt meningslösa saker, exempelvis sy som jag är helt ointresserad av. Hela dagarna. Ingen hjälp öht att tex söka jobb.
pengarna man får räcker till räkningar och mat, men om man väljer att lägga pengar på tex nöjen, kläder, julklappar eller liknande så går det ut över mat och räkningar.
Man får hela tiden prioritera, ska man köpa busskort eller ska man köpa vinterkängor? ska man hänga med kompisarna ut eller ska man köpa mat?
Detta hände inte mig, och är inte riktigt en skräckberättelse om att leva på soc, utan snarare hur det är att inte få sina pengar av soc. När en vän till mig bodde i tierp levde han på 3000:- i ett halvår för att han inte fick tag på soc i tierp. De svarade inte när man ringde till dem under deras telefontider, och när han gick till sockontor eller mailade så blev han hänvisad till att ringa dem under telefontiderna.
Det är en skräckberättelse om att vara i behov av socialbidrag. Fruktansvärt beteende från deras sida.
🙁 Att människor som är så långt ner på samhällsstegen att de måste leva på socialbidrag blir behandlade som skit (när det är det sista de behöver) gör mig verkligen upprörd. Ibland känns det som en häxjakt.
Jag har väl varit med om diverse tråkigheter men det lär väl bli en massa sådant så jag tänkte att jag berättar någonting kul istället!
Soc på Lidingö var superba! Dom ordnade mig utan större krusiduller en lägenhet i Brevik men dom tyckte att den var för liten & dålig för mig att bo i under en längre tid, samt att dom skulle göra sig av med den, så efter typ två år fixade dom ny bostad åt mig. På ett boende, egentligen för folk som behövde extra stöd vilket inte jag behövde, men dom kunde ju inte kasta ut mig på gatan. Jag har bara haft bra socialsekreterare på Lidingö. Dom har verkligen VELAT hjälpa mig & inte verkat vilja hitta dolda fel för att ta bort mitt bidrag. Dom har varit genomgående smarta & förstående, ex. har jag kunnat vara öppen med att jag brukar cannabis då & då utan att tvingas till missbruksvård utan jag har fått höra att så länge jag hanterade det var det lugnt, men om jag någonsin behövde hjälp skulle jag inte tveka att kontakta dom.
Genomgående guld, all kärlek till socialkontoret på Lidingö =)
Kul att det funkat för dig! Man önskar att olika socialkontor kunde ta efter mer av varandra.
Jag skulle anta att det handlar om resurser. Värst var socialkontoret i Hässelby Strand. Dröjde typ tre månader innan jag fick mina pengar därifrån & dom hittade hela tiden på nya saker jag skulle lämna in & sa att dom hade sagt ditten & datten som dom inte hade sagt..
Brukar märkas samma sak med vården, kanske någonting som kan vara intressant för dig med klassvinkeln du vill föra fram & diskutera.
Lidingö är dock ökänt för att ha bland dom lägsta bidragen i Sverige, men det gick ju & framför allt ställde dom upp då det krävdes. Jag får hellre tjugo kronor mindre i månaden men är i kontakt med bra människor än får lite mer men har en massa strul på köpet..
Andra intressanta myndigheter som bemöter en på ett mindre hjälpsamt sätt, kan vara Försäkringskassan, Migrationsverket, diverse kommunala bostadsföretag till exempel. Ju mer utsatt situation man befinner sig i, ju värre blir man behandlad. I alla fall enligt mina erfarenheter.
Jag har faktiskt blivit väldigt bra bemött av F-kassan, däremot har de emellanåt varit väldigt svåra att få tag i. :/
Soc däremot är en annan sak: svåra att få tag i OCH dåligt bemötande. Dessutom fick jag avslag på min ansökan om ekonomiskt bistånd eftersom jag ansågs ha en tillgång genom min bostadsrätt uppe i Norrland. Visst, jag kan förstå att det räknas som en tillgång. Men jag skulle önska att man bedömde lite mer från fall till fall, för jag bodde inte där, jag bodde och var skriven här i Stockholm. Och jag hade ingen möjlighet att sälja bostaden p.g.a. reglerna som bostadsrättsföreningen hade- man måste ha ägt den i två år innan man fick sälja den (puckad regel kan jag tycka). Inte mitt fel att de har en sådan regel liksom. Var sjukskriven också så kunde inte jobba, fick ingen inkomst alls, men jag behövde ju mat och jag behövde kunna betala 3000 i månaden på mitt bolån. Suck.
För 2 år sedan var jag både bostadslös och arbetslös. Jag bodde hos två vänner men var skriven hos mitt ex i en annan del av staden. Det kändes liksom inte ok att bo hos någon utan att betala för sig så jag betalade större delen av maten som kompensation. Jag kontaktade soc för att se ifall de kunde hjälpa mig att hitta bostad och för att få pengar till mat. Först kontaktade jag kontoret i den stadsdel där jag var skriven. De hänvisade mig till kontoret i den stadsdel där mina vänner bor eftersom en ska kontakta ’det kontor i den stadsdel du vistas i’. Dessa hänvisade mig i sin tur till ungdomskontoret i samma stadsdel. Damen jag pratade med på detta kontor sa rakt ut att det inte var någon idé för mig att boka tid hos dem för att söka ekonomiskt stöd eftersom jag två månader tidigare hade fått en löneutbetalning på 11000 som jag borde hushållit bättre med.
Det hade hon i och för sig rätt i men hennes bemötande fick sista luften att gå ur mig.
Istället lånade jag pengar av en vän och flyttade 9 gånger under det kommande året.
Jag känner inget som helst förtroende för soc och har sedan dess löst liknande situationer på egen hand.
Jag är sjukskriven med minsta möjliga ersättning (under sextusen i månaden), min sambo är sjukskriven med ett par tusen mer i månaden. När sjukskrivningsersättningen tog slut sökte vi socialbidrag, fick bra bemötande, lämnade in alla kontoutdrag (allt man haft sen tre månader vill dom se) och väntade. Sen fick vi ett brev där det stod att vi levt med överskott de senaste månaderna och därför inte kunde få bidrag från socialen. Vi hade haft för mycket pengar. Vi borde ha sparat av den rätt låga sjukersättningen och när vi inte lyckats med det så kunde vi inte få några pengar från soc. Avslag pga överskott. Jag fattade ingenting.