Borgerlighetens fula tryne.

Johan Hakelius tycker att Breivik och de så kallade ”kulturmaxisterna”, alltså en grupp som även jag tillhör, har mycket gemensamt. Det är intressant, för när Breivik och många andra som ogillar den politiskt korrekta vänstern (som ju är synonymt med ”kulturmarxister”) talar så är det just vi som utgör etablissemanget, men enligt Hakelius så är det vi som har till syfte att chocka och provocera etablissemanget.

Johan Hakelius antar i sin text ståndpunkten att det är normbrytandet som var Breiviks grej. Detta med att han anser sig vara frisk, men att samhället är sjukt, och att han begått denna fruktansvärda handling för att så att säga föra det i bevis. Detta, menar Hakelius, är lite samma sak som kulturmarxister gör när de kritiserar den så kallade kälkborgerlighetens normer och begår handlingar i syfte att provocera och påskina hur sjukt samhällets normer är. Han menar också att det inom kulturmarxismen finns ett heroiserande av rebeller.

Ur den heroiseringen av den normbrytande rebellen kommer både ­ avskyvärdheter som Baader- ­ Meinhof-ligan och trivialiteter som Anna Odells fejkade psykos. Breivik har vänt på ideologin, men är till formen en extrem lärjunge till just de ­ ”kulturmarxister” han säger sig bekämpa.

Baadermeinhof begick våldshandlingar och dödade personer. Jag har aldrig hört någon från den politiskt korrekta vänstern ställa sig bakom detta. Möjligtvis någon medlem ur extremvänstern, men det är ju inte de som är ”kulturmarxisterna” som Breivik och alla borgerliga skribenter tycker så illa om. Kulturmarxisterna är ju de personer som tycker att det är viktigt att säga ”hen” eller anordnar bussresor till solsidan, hur ofta hör man dessa propagera för våldsanvändning egentligen? Otroligt sällan. Men det kan ju vara så att ”kulturmarxist” är ett sådant begrepp som lite skiftar innehåll efter vilken grupp användaren har lust att hacka på, ett ord designat för att dra alla vänsterpersoner över en kam. Jag tror det. Men utan att fastna om resonemang i vad en kulturmarxist är och inte är så kör jag vidare och använder den definition av kulturmarxist som innebär ”den politiskt korrekta vänstern”.

När det gäller Anna Odells konstverk så har jag extremt svårt att begripa hur man ens kan nämna det i samma andetag som Breivik. Anna Odell skadade ingen, hon dödade inte 77 ungdomar på ett sommarläger. Hon var ute efter att problematisera psykisk sjukdom och omvärldens syn på den och gjorde detta framgångsrikt.

Vad jag läser ut av Hakelius text är att han anser att all form av riktad provokation för att belysa ett samhällsproblem  är fel. Och precis här visar borgerligheten sitt fula tryne. Allt som stör ordningen, hotar att förändra status quo, är av ondo. Det spelar ingen roll om det handlar om att skjuta 77 ungdomar för att utrota nästa generations socialister och bana väg för främlingsfientlighet eller om att spela självmordsbenägen för att ifrågasätta psykvården och problematisera psykisk sjukdom eller anordna en bussresa för att belysa klassklyftorna. Visserligen anser Hakelius att det är lite olika grad på hur extrema dessa uttryck är, men i grund och botten tycker han att det är precis samma sak; provokation för att uppnå samhällsförändring. Och provokation för att uppnå samhällsförändring är fel, man ska inte starta debatt genom att göra folk obekväma, man ska inte belysa samhällsproblem på provocerande sätt. Man ska vackert gå till valstugan var fjärde år och hoppas på att politikerna sköter det åt en, kanske skriva en debattartikel men inte syssla med någon slags aktion.

Jag tycker inte man ska döda folk eller spränga saker för att belysa samhällsproblem, det är våld och är och ska vara olagligt. Jag hade blivit lika illa berörd om en vänsterextremist hade skjutit ner 77 moderata ungdomar på ett sommarläger. Men att provocera för att få fram en poäng, det tycker jag är bra. Sedan ställer jag mig inte bakom till exempel högerextrema provokationer som helhet eftersom jag inte delar deras poäng, men själva metoden för att skapa uppmärksamhet kring en fråga har jag inget emot. Till exempel HBTQ-rörelsen, rörelsen för fri abort och så vidare sågs som extremt provocerande och var olagliga till en början, men på grund av dedikerade aktivister som vågat provocera så har vi idag kommit framåt i dessa frågor. Du kan ge dig fan på att borgerligheten ansåg dessa rörelser smaklösa och provocerande när det begav sig, precis som den alltid stått i vägen för all form av strukturkritik.

Personer som Hakelius tycker att alla ska sitta tysta och snälla och låta politikerna styra men detta beror på att de på det stora hela är ganska nöjda med samhällsordningen, även om ett extra jobbskatteavdrag skulle kunna vara trevligt. Företrädare för mer samhällskritiska ideologier måste av naturen ha mer extrema tillvägagångssätt för att göra sin röst hörd och visa sina poänger. Detta för att dessa åsikter inte alltid finns representerade inom det parlamentariska systemet. Vad ska man göra då? Vackert vänta på att något parti känner för att byta ståndpunkt? Att driva debatt på egen hand, utanför partipolitikens ramar, är ett sätt att påverka. All politik måste inte handla om att ställa existerande partier emot varandra, det handlar också om att för en debatt om de problem som för närvarande inte är representerade på den parlamentariska dagordningen. För mig handlar politik inte främst om rutavdrag eller vårdval, det handlar om att jag vill ha ett i grunden annorlunda samhälle. Då räcker det inte med att rösta varje år, då måste man driva sina frågor på annat vis. Ett sätt kan vara att anordna en bussresa.

2 reaktioner till “Borgerlighetens fula tryne.”

  1. Jo precis. Ett jättebra inlägg. Jag håller också med om att partipolitik och sakfrågor kan vara ganska ointressanta, visionslösa och går ut på fisiga kompromisser. Men man måste ändå komma ihåg att sakfrågor är uttryck för- och själva frukten av ideologier och tankemönster, och därmed ändå värda att sättas i sitt sammanhang.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *