Nina och Sara satte sig i bilen. Nina rökte cigarett efter cigarett medan Sara fokuserade blicken och startade. Koppling gas krypkör och accelerera upp till femtontrettiofemtionåttiohundrahundratiohundrafemton. Strax över hastighetsgränsen. Tystnaden i bilen låg kompakt som en tjock ryamatta över dem och det var knappt att glöden från Ninas cigarett syntes i det tunga mörkret. Hon tog en skarp kurva alldeles för snabbt och hjärtat hoppade över ett slag men hon behöll farten och hon accelererade upp till hundratjugohundratrettio.

Sara sade för en gångs skull ingenting. Det var en nåd en befrielse från henne själv. Äntligen behövde hon inte fylla varje sekund med ljud. Det var ovanligt hon var alltid den som pratade för mycket annars. Men förtrollningen var bruten. Nina kände det också och kunde inte förneka det längre. Hon hade rört sig från att vara gud till att bli en fallen ängel i Saras brännande blick. Kvinnor kan verkligen döma en på ett annat sätt inte sant? Det är som att deras blick penetrerar kroppochsjäl. Som att de ser igenom detta kvinnokön och detta kvinnokött och slukar det helt gör det till sitt tuggar det sönder och samman med vassa vassa tänder likt en krokodil hackar sönder det med vassa vassa näbbar likt vildvittror som skriker om natten i blixtarnas ljus. Tusen näbbar som hackar och hackar tills ingen finns kvar utom en sådan gröt av kött och ben och blod och märg en köper på till exempel willys för 15 kronor kilot. Spillprodukter. Det var hon. En spillprodukt från patriarkatet. Det som inte får ske. Kvinna som inte för äga rum. Kvinnan som hämnas. Det som blir över i mellanrummet mellan omsorgen och extasen i kärlekens praktik. Det som existerar före benämnadet för det är endast där det finns plats. Det onämnbara.

Ett djur sprang över vägen och Sara körde vidare. Hon såg inte vad det var för djur möjligtvis en räv. Hon visste mycket väl att hon kunde komma att köra över det men brydde sig inte. Djuret hann precis undan som en nåd från himlen men nästa rullades runt bildäcket och låg sedan död och stum  som hade den endast existerat för att försvinna där borta i det stora mörka bakom dem. I Saras värld fanns bara hon själv bilen vägen lyktornas sken och cigarettröken som lade sig tjock vid vindrutans nederkant.

Lyktorna från bilen sken upp vägen. Helljus. Sara brydde sig inte om att stänga av det när det kom mötande bilar. Kanske tutade de hon visste inte för hennes hörselgångar var blockerade av adrenalinet. Hon visste att gud var med dem. Gud såg dem från sin himmel och hon log. Hon log som den stora vitgula solen i teletubbies. De flög fram det fanns ingen friktion mellan detta bilens blodiga oljiga däck och den svarta nylagda asfalten. Nina var inne på den sjunde cigaretten nu och Sara var fortfarande inne i sin egen lilla värld av kallt stål och hat.

Kvinnokönkvinnoköttkvinnoödekvinnolivkvinnolidandekvinnolårkvinnohårkvinnorlandkvinnolandskap tänkte hon när de susade fram och hennes händer var stilla och hon knöt dem hår hårt hårt så knogarna vitnade och antog samma nyans som cigarettens papper. Ett vittne om den förändring som hade ägt rum inne i henne och nu skulle komma att förändra världen.

– För att inte brinna själv måste jag sätta världen i brand sade Sara och och kysste Nina ömt på den kalla svettiga pannan innan hon åter fokuserade på vägen och lyktornas ljus.

De åkte förbi ett staket i mitten av vägen i en kurva och såg hur lyktans ljus bröts hundra och åter hundra gånger av varje förzinkad stålstolpe i det. De mötte en bil ljuset bländade chauffören som förlorade kursen och körde ner i diket. Sara stannade inte hon vände sig inte ens om utan fortsatte bara köra. Hon brydde sig inte hennes likgiltighet sänkte sig över henne rann in i hennes porer och tog över hjärtats rum. Det var bara en man tänkte hon. Det var bara en man och det var samtidigt varje man som någonsin lagt sin hand på henne våldtagit henne tråkat ut henne med långrandiga monologer om till exempel nationalekonomi och tråkigt snubbigt måleri eftersom de inte visste att den enda konsten den enda kulturen är varje cool frifräsande kvinna som går igång på sig själv och resten av allt i universum.

De nådde Stockholm och hon stannade bilen utanför sin lägenhet och sprang upp i trappan upp på taket och hon skrek högt högt ut i den kalla natten att det lesbiska begärets vår är här nu. Det vi alla väntat på oavsett om de vetat om det eller ej har äntligen skett. En sådan längtan som sprider sig i kroppochsjäl och som slutar i en kall och fast vetskap om att det var rätt och en bitterhet om att det aldrig hade gjorts innan snarare än triumf. Hon var alla kvinnor. Hon var simone hon var valerie hon var hooks hon var gud hon var millet hon var alla världens kvinnor som lidit som lyssnat som tröstat med varma händer och som äntligen reste sig upp i en enda kropp en leviatã av tusen och åter tusen kvinnokönkvinnoköttkvinnolivkvinnoöden och sade att nu får det fan vara nog för vi kan inte ha det såhär. Vi behöver inte ha det såhär. Vi behöver inte vara såhär rädda och ensamma för vi är egentligen ett enda stort djupt rasande helt som råkat skiljas åt. Som en våg med fräsande kam som rullar in motstranden obönhörligt. En brinnande stad du vandrar i och du är så lugn så lugn mitt i allt kaos. I världens mittpunkt. I stormens öga.