Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Lesbisk existens

Att vara extremist

När jag skriver texter får jag ofta som motargument ”men majoriteten av befolkningen tycker inte som du”. Det finns så många problem med detta ”argument”, kanske främst det att det inte är ett argument.

När jag skriver en text skriver jag den inte för att jag tror att en majoritet ska hålla med mig, utan för att jag tycker på ett visst sätt och för att jag har skäl till att tycka så. Jag presenterar argument för mitt sätt att tänka kring en fråga, som till exempel i de två texterna om barnafödarpolitik jag publicerade för Nyheter24 för några dagar sedan. Det är texter som är väldigt radikala; de handlar om att kvinnor bör befrias från den börda det innebär att föda barn. På grund av dessa artiklar har jag fått stora mängder kommenterar som handlar om att jag är galen och så vidare. Givetvis anses mitt förslag vara galet utifrån den ideologi som råder för närvarande, men detta är i sig inte ett argument. Det går inte till kärnan av det jag skriver.

När jag publicerar en sådan text är jag väl medveten om att den inte kommer få medhåll. Det är liksom det som är själva poängen med att publicera en text om något; om alla höll med hade det varit totalt ointressant. Att ständigt påpeka det alla tycker är uppenbart, typ att det är tråkigt att kvinnor blir våldtagna, är inte särskilt radikalt i dessa tider.

Visst skulle en kunna vara en feminist som smeker patriarkatet medhårs. Bara skriva texter om att alla män inte är dåliga misshandlare, men att det finns några få onda män som sabbar. Skriva texter om att det visst går att vara lycklig i ett heterosexuellt förhållande. Visst skulle folk hålla med, men hur ideologiskt intressant är det att hävda det alla redan tycker. Som att vara för kvinnors rösträtt såhär ca 100 år senare. Alla håller med, men ingen tänker till, och så är vi där i status quo.

Det är så det är att vara extremist. Folk håller inte med en. Och i det här samhället är det en extremistisk hållning att vilja störta patriarkatets grundpelare. Vi får inte tro något annat, samhället är liksom inte på vår sida; hade det varit det hade det sett jävligt annorlunda ut.

Till Daddys girl på instagram

IMG_20160330_173249Jag har ju en flashbacktråd som är 183 sidor lång! Mycket stolt över att ha lyckats vara såhär provokativ.

I denna flashbacktråd finns det ett gäng kvinnor som är mycket provocerade över att vissa av männen i tråden tycker att jag är, hör och häpna, attraktiv.

Med anledning av detta skrev jag en liten dikt på min instagram:

Daddys girl på instagram
Blev det jobbigt när jag lockade din man
Att med mig ligga
Jag denna arma arbigga
Kan också få till det
Fast hon inte vill det

Av någon anledning är det oerhört provocerande att det finns personer som tycker att jag ser bra ut. Jag gör ju liksom ingenting för att män ska tycka jag är sexig, och sen tycker de att jag är sexig ändå! Detta är ett så oerhört intressant fenomen.

Jag tror att det provocerar för att dessa kvinnor går omkring och anstränger sig varje dag för att män ska se dem, och så kommer det en kvinna som inte anstränger sig och tar all uppmärksamhet ifrån dem. Genast måste de bevisa att de är mer värdiga uppmärksamheten, och så drar de igång hatkarusellen.

Men Daddys girls kan vara lugns! Jag är lesbisk och kommer således inte att visa något intresse för deras pojkvänner.

Mer om Daddys Girls kan du läsa här.

Heteropsykosen och det heterosexuella statusproblemet

Jag fick en kommentar på mitt inlägg om misslyckat heterosexuella:

Jättebra skrivet! Jag lever i ett monogamt heterosexuellt förhållande och ser mig själv som genusmedveten och feminist. För mig handlar det om ett övervägande kring hur alternativen ser ut, där för och nackdelar vägs in. Att ha familj och man innebär en plats i samhället och därmed social acceptans från omgivningen, kan tyckas vara skitlöjligt och svagt. Men jag har många gånger levt under ofrivilligt utanförskap i mitt liv och tycker därför att företeselen känns värdefull. Jag har haft förhållanden med kvinnor oxå och det är en annan typ av gemenskap med mer förståelse, det går i princip inte att uppnå samma förståelse från en man så det är en nackdel förståss, dock försöker jag vårda relationerna jag har till väninnor och medsystrar för att få utlopp för det behovet. Jag tillhör oxå en av de som haft ”turen” att träffa en man som inte är ett kräk utan han är solidarisk och överlägset mer vettig än alla män jag träffat. Självklart lider jag av den underordnade position jag har inför honom, hans ekonomiska makt, mitt behov att vara honom till lags på min egen bekostnad och så vidare. Jag tror inte heller det är möjligt med jämställda heterosexuella relationer. Jag lever väl på hoppet om att det en dag inte kommer vara så, och jag kan inte heller föreställa mig hur det skulle kunna vara bättre. Min största glädje i livet är mina barn, utan min man hade jag aldrig fått dem (tillhör inte de fantastiska högpresterande kvinnor som skaffar barn ensam) vilket oxå för mig är en enorm fördel. Om jag levde med en kvinna skulle jag behöva stå ut med andra aspekter, utanförskap, kamp om att ständigt hävda min familjs rätt att existera (dessutom har jag ju insett att det inte fungerar sexuellt för mig).

Jag tror att det som står i den här kommentaren är väldigt sant. Att ha en man innebär automatiskt en plats i samhället, ett slags frikort. Systemet är såklart ”designat” för att fungera precis så, det är liksom meningen att vi ska söka en mans beskydd och skaffa barn tillsammans med honom. Mot detta tunga arbete får vi inte alls någon skälig ersättning, det vi får är statusen i att vara en kvinna som är på ”sin” plats. Att ha lyckats skaffa en ”bra” man och ett förhållande en är förhållandevis nöjd med ska liksom

Det får mig att tänka på min upplevelse i Marrakech. Jag började ju dejta en kille där och plötsligt fick jag en social status jag inte haft innan. Denna sociala status steg mig snabbt åt huvudet, och jag började försumma de relationer med kvinnor jag var i, både där i Marrakech och på hemmaplan. Att få vara lyckat heterosexuell var på många sätt underbart, speciellt med den status som det innebar att vara vit och, i förhållande till lokalbefolkningen, rik turist i ett land där det råder någon slags apartheidregim (mer om detta en annan gång). Därav kallar jag psykosen stundtals för heteropsykos.

Hur gör vi för att forma ett systraskap starkt nog att stå emot denna status? Jag tror starkt på att försöka få lesbiskhet att öka i status. Vad tror ni?

Att misslyckas med den heterosexuella jämställdheten

finnasigiattdustårövermigJag skrev ju i mitt förra inlägg om att det är patriarkatet som gjort mig lesbisk. Vad är det som gör heterorelationer så förbannat svåra då? Jag tror det handlar om den över- och underordning en förväntas upprätthålla inom dessa.

När jag var hetero ville jag leva jämställt i mina relationer, och har sökt upp en massa information om hur en kan leva jämställt med män. Det är lite av en statusgrej inom feministiska kretsar, att lyckas med en jämställd relation. Därför är det många feminister som håller upp en fasad om att de är lyckat heterosexuella. Som ett svar på detta skrev jag tidigare om min egen relationskarriär som misslyckat heterosexuell:

Ibland funderar jag på om jag skulle kunna bli en heterosexuellt framgångsrik person. Jag tror att nyckeln ligger i att ha lite högre acceptans för att män beter sig illa, kanske ha lite lägre krav på att en eventuell partner ska vara en person jag faktiskt har ett intresse av, kanske vara lite mer åtråvärd i största allmänhet så att de tycker det är värt att anstränga sig. Men till vilken nytta?

Jag vet inte vad det krävs för en slags personlighet att klara av att leva heteromonogamt, men jag har stora tvivel kring att detta är något som alla eller ens en majoritet skulle kunna göra. Jag tror också att det handlar väldigt mycket om tur, i alla fall som kvinna. Att träffa någon en dels blir kär i men som också lyssnar på en, respekterar en, har ett intresse av att eftersträva en relation som är bra och utvecklande för båda. Om en som kvinna vill leva heterosexuellt är en ju ganska utelämnad till män, då de har högre status, större handlingsutrymme och så vidare. Män beter sig som kräk i relationer för att de kan och/eller för att de inte vet bättre, och för att gå omkring detta måste en hitta någon som både har intresse av att inte vara ett kräk och som vet hur en ska gå till väga för att lyckas med detta.

Sanningen att säga; jag har verkligen verkligen försökt. Detta har inte handlat om att jag träffat ”fel” män, de män jag varit tillsammans med har verkligen försökt, de också. Men det har helt enkelt inte gått. Jag har velat ha mer än de någonsin har kunnat ge mig. Kanske handlar detta om att jag i deras sällskap alltid har varit kvinna i samhällets ögon. Detta till skillnad från hur jag betraktas i lesbiska kretsar; där är jag först och främst en människa. Det finns ingen man som jag kan ställas bredvid och bli kvinna gentemot.

Jag ser ett stort problem i hur kvinnor formulerar sig kring jämställda heterorelationer; det verka som om det handlar om att roffa åt sig så mycket av kakan som möjligt. Relationen blir ett krig istället för att bygga på kärlek. Detta är en av anledningarna till att jag har så svårt för snack om jämställdhet i heterorelationer; det blir bara ett evigt räknande och vägande av arbetsinsatser som jag tror är jävligt farligt att hamna i. Att en diskar lika många gånger gör inte automatiskt en relation jämställd, även om det såklart också är en viktig fråga.

Istället för att tala om jämställdhet borde vi tala om att älska på likställd grund. Alla människor är olika och relationer bli därför aldrig helt jämna i uppdelandet av arbetsinsatser eller vad en nu vill räkna i. Däremot kan de bli givande för båda parter. Istället för att tala om rätten till jämställdhet borde vi tala om rätten att växa i en relation.

För vad spelar det för roll om din pojkvän diskar om du ligger vaken på natten och undrar om han egentligen vill ha dig? Eller om ni skadar varandra ömsesidigt? Jämställdhet gör inte automatiskt en relation sund, en sund relation handlar om att kunna växa tillsammans. Detta är få förunnat. Det kanske är dags att vi börjar prata om skiten bakom den där lyckade fasaden.

Dela gärna med er av era egna erfarenheter kring att försöka leva jämställt med män!

Jag valde inte att leva i patriarkatet, och det är patriarkatet som gör mig lesbisk

Vad innebär det egentligen att ”välja” något? Det är en fråga jag funderar på ofta i relation till min sexuella läggning. Jag är lesbisk i den meningen att jag lever mitt liv för och genom kvinnor, att jag enbart vill vara ihop med kvinnor och så vidare, men detta innebär inte nödvändigtvis att jag inte också hyser andra begär.

Jag har haft relationer med män under många år och på ett sätt älskat dessa män. Vad jag vet är att heterosexuella relationer inte passar mig; det blir direkt fullständigt omöjligt för mig. Jag blir som förbytt, kan inte hantera mina egna känslor eller mitt liv i allmänhet. Detta gör att jag väljer att ha relationer med kvinnor. Sedan är relationer med kvinnor också fördelaktigt för att kvinnor är fantastiska; roliga, coola, intelligenta och så vidare.

Har jag då valt att vara lesbisk? På sätt och vis ja, jag valde att tränga undan de begär för män jag kände. Men på ett annat sätt har jag inte valt min lesbiskhet; jag valde inte att leva i ett samhälle där relationer med män ser ut som de gör. Jag valde inte att leva i patriarkatet, och det är patriarkatet som gör mig lesbisk.

Snygghet och makt

IMG_4442Jag har tänkt mycket på det här med utseende på sista tiden med anledning av att det skrivits en del om snygga människors ”makt” över fula människor på bland annat Twitter.

Det finns inte en enda kvinna som inte lidit av komplex över sitt utseende, det ingår liksom i att vara kvinna att vara missnöjd med hur en blev skapt. Även normativt snygga kvinnor lider av komplex över sitt utseende. I att vara kvinna ingår ett ständigt nedvärderande av den egna kroppen, det hör liksom till att en ska stå där framför spegeln och jämföra. Den som är nöjd med hur en blev skapt ses genast som avvikande, hur snygg personen ifråga än är. Det är en ritual.

Jag har alltid varit ”snygg”, men inte har jag haft någon större makt över min tillvaro för det. Jag har fortfarande känt mig ful, och den uppskattning jag fått från män har aldrig kunnat omvandlas till någon vidare självkänsla. Det var först när jag rakade av mig håret och blev lesbisk som jag började komma till ro med mitt utseende. Den heterosexuella snyggheten gick aldrig att vila i, hur mycket bekräftelse jag än fick. Bekräftelsen var snarare trakasserier som jag än idag är tvungen att bearbeta emotionellt. Det är först långt efter detta som jag inser att jag fick uppmärksamhet för att jag såg bra ut, det kunde jag aldrig inse då.

Jag medger att en får vissa privilegier som snygg, det lär väl vara lättare att få jobb medmera, men detta är inte samma sak som makt. Privilegierna kan tas ifrån en vilken dag som helst, för de är utdelade från högre ort. Makt är någonting annat. Snygga förtrycker inte fula, däremot lever vi i ett samhälle där vissa människor styr över idealen som råder, i dessa inkluderat skönhetsidealen.

Det känns helt enkelt konstigt när människor pratar om snygga som att vi skulle leva komplexfria liv.

Att stanna på botten för att det är tryggast där

Fick en kommentar på inlägget om att fuska tills det funkar:

För mig är det väldigt mycket av ett skydd att hålla mig på ”botten” hela tiden. Om en börjar klättra uppåt blir ju fallet mycket längre och landningen hårdare (eftersom allt kommer gå åt skogen förr eller senare right?). Är väldigt snabb på att ersätta de flesta av mina känslor med någon slags allmän ”ångest”. För den känslan är jag så van vid.
Så himla trött på detta nu bara. För jag förstår ju att jag iom det endast lever halva livet på något sätt. Behöver hitta nån metod för att bryta de gamla vanorna och flykten. Vill försöka tro på att klättringen uppåt och det på vägen dit är värt alla eventuella fall nedåt igen. Tro.. hur fasen gör en?

Detta har varit min metod tidigare. Jag vet knappt själv hur jag tog mig ur det men jag vet att jag en dag fick nog och började aktivera mig och träffa folk. Jag var då inne i en djup depression efter att min första flickvän gjorde slut, vilket även rörde upp en massa annan skit. Jag kände mig totalt identitetslös och ville bara ha något nytt. Jag började gå på dejter och träffa folk fast jag egentligen inte ville. Hela sommaren spenderade jag tillsammans med en då ny bekantskap, som nu är en bästa vän, något jag skrivit om här under rubriken effektiv sorg:

Jag åkte till Stockholm över sommaren och gick på en dejt med Emma och kunde inte prata om något annat än Henne, men vi fortsatte umgås trots detta och det är nog en av de viktigaste händelserna i mitt liv. Jag har aldrig känt ett så omedelbart stöd från en annan människa, ett stöd som verkligen kom från första början, så direkt från hjärtat. Det var så viktigt. Jag låg i Emmas säng medan hon var på jobbet och läste Harry Potter. Jag träffade Ida och Karin och hade på ett sätt en magisk sommar, trots att jag inget orkade. Jag sov tolv timmar om dygnet, inte för att jag behövde utan för att jag inte ville vara vaken.
Och sen åkte jag tillbaka hem till Örebro och det var verkligen som att jag fick lära känna mitt nya jag, den som var jag efter denna sommar när jag inte hade Emma Karin Ida omkring mig. Och jag kom på att jag tyckte om mig själv. Och sedan blev jag kär på nytt och allt kändes bara så jävla rätt. Men jag vet att jag en dag kan behöva sörja även henne och det gör ont i mig redan nu.

För att kunna komma över det gamla måste en släppa in nytt liv, om en inte gör det är det omöjligt att släppa taget. Men att släppa in nytt liv kan vara oerhört läskigt just för att en måste släppa taget. Efter att en släppt in nytt liv finns det inte längre någon återvändo, då är en dömd att leva fritt. Detta skrev jag lite om här:

jag kunde sörja dig först när jag släppte in nytt liv. när jag startade en ny bana. när det verkligen blev uppenbart att jag var en annan än den jag var när jag släppte in dig i mitt liv.

innan dess levde jag kvar i vårt gemensamma liv. levde kvar i den tid då vi var ett enda helt. jag hade fortfarande plats för dig i mitt inre. i skohyllan var alltid en lucka ledig. jag läste ditt horoskop, köpte din favoritpasta, städade inte bort dina trosor ur lådan.

när jag sakta släppte in nytt liv insåg jag att jag inte behövde ha rum för dig kvar. jag kunde inte ha rum för dig kvar. att jag behövde det där rummet till något annat, någon annan, det som var nuet. så jag städade bort dig. och med denna handling; insikten om att du aldrig någonsin skulle få plats hos mig igen.

närskajagfåtidattsörja

Ett stort problem i samhället idag är att vi inte får tid att sörja. Vi kastas ständigt in i nya relationer, situationer. Och de som måste sörja för att kunna bli fungerande igen sjukskrivs och utesluts ofta från samhällsgemenskapen. Därför är det radikalt att ta hand om varandra även fast det är svårt och jobbigt, det vill säga precis det hela samhället försöker få oss att låta bli. Solidaritet, det vill säga vänskap, är så oerhört underskattat. Jag har haft tur och har haft ett stort socialt skyddsnät omkring mig, mycket för att jag är orädd och utåtriktad.

Men jag tycker själv att detta är ett oerhört svårt ämne. Hur gör en egentligen för att komma vidare när allt kört fast, och speciellt om en är rädd för att ta kontakt med andra människor.

Det är en biologisk försvarsmekanism att tonåringar är fula

Jag var ett ganska snyggt barn. Jag hade stora bröst och var inte alls särskilt tjock fast jag trodde det. Jag hade så kallad felfri hy; inga finnar. Såhär i efterhand kan jag tycka att det var synd. Synd att det kom sig som så att jag började känna så mycket skam över denna kropp.

Minne; jag var ute på mitt landställe och en i släkten ropade att jag var välutvecklad men att jag var lite väl tjock. Jag minns att jag pekade finger åt gubbfan. Jag var redan då medveten om att sådär får en inte säga, men orden brände sig fast ändå. Det var obevekligt. Jag var tvungen att böja mig under dem, precis som jag senare fick böja mig under guds hand.

Jag tror att det är en biologisk försvarsmekanism att tonåringar är fula. De ska inte hålla på med sex, speciellt inte ha sex med äldre. Varför var jag tvungen att vara sexuellt intressant som tonåring? Det var ju kul då, en statusmarkering, men det blev desto tråkigare sen när de sexuella traumana kom ikapp mig. Män och idel män i mina drömmar, fastetsade på min hornhinna. Händer och idel händer som ville ta på mig. Det gick inte att få bort dem för jag trodde ju att det var dessa händer som gav mig rätt att existera.

händer

På samma sätt är det en försvarsmekanism att de flesta män drar sig för att ha sexuellt umgänge med alltför trasiga och desperata kvinnor; det är inte en särskilt bra ide, för någon inblandad. Tyvärr finns det ett gäng perverterade män som dras till trasiga kvinnor som förstör hela skiten. Den sunda delen av mänskligheten, SCUM och SCUMs manliga hjälptrupper, blir tyvärr också tvungna att kräla i kloakerna på grund av dessa män. Istället för att hugga åt oss lite kul för egen del måste vi gång på gång rädda våra medsystrar.

Jag ville gå i barndom igen så jag blev ätstörd. Hulkade över toaletten. Men inte ens detta hjälpte. Uppmärksamheten blev bara mer och mer.

Nu har jag klippt håret och börjat ha ihop det med tjejer istället. Det funkar hjälpligt. Män är fortfarande intresserade av mig men jag kan avvisa dem nu. Jag behöver dem inte.

Heterotristessen

belönamän

Jag har en teori om den sista pojkvännen.

Det kommer en dag i alla heterokvinnors liv där de är lessa på mäns förtryck och svinerier. Då ger de sig ut å jakt efter den sista pojkvännen. Den sista pojkvännen är en helt vanlig tråkigt snubbe. Han slår inte sin flickvän och det är ju bra! Många nöjer sig tyvärr med detta, vilket leder till olika slags tråkiga familjekonstruktioner som i sin tur upprätthåller patriarkatet.

Jag hade en liknande erfarenhet. Vi var aldrig ihop, men vi dejtade och han var generellt väldigt snäll. Jag backade dock när han började se oss som ett par, för det var inte det jag ville. Jag kan dock verkligen se framför mig ett scenario där jag helt enkelt hade nöjt mig med att vara ihop med honom bara för att det var bekvämt. Alla dessa bekväma med tråkiga familjer utgör någon slags bas i samhället vi lever i idag. Detta får mig att tro att det inte framförallt är våldet som driver patriarkatet framåt utan framförallt tristessen. Vi vänjer oss vid att ett så kallat skittråkigt liv är det bästa vi kan få. Det vi måste börja göra är att begära något bättre, inte bara att hålla huvudet över vattenytan utan att faktiskt ha roligt och må bra.

Jag sårade honom när jag dumpade honom men jag tror verkligen att det var för det bästa. Jag hade inte stått ut med tristessen. Och jag hade alltid velat fly. Jag tror att detta gäller väldigt många kvinnor i heterorelationer, de mår inte aktivt dåligt av det men de har inte roligt, för de har lärt sig att vardagstristessen är det bästa de kan få.

Samtyckeskultur är en slags våldtäktskultur

Ofta talar feminister om att de vill ha en samtyckeskultur kring sex. Vad är egentligen en samtyckeskultur och hur uppnår vi den?

För ett tag sedan fick jag denna kommentar som jag tycker säger mycket om synen på sexuellt våld:

våltäktskultur

Så länge det är någons flickvän är det okej! Detta innebär alltså att flickvännen ses som en slags egendom; hon har samtyckt till att gå med på lite vad som helst. Denna attityd är förvånansvärt vanlig bland unga män, jag har sett den flera gånger tyvärr.

Men även om vi inför något slags krav på samtycke vid varje enskilt samlag så försvinner inte problemet. Här kommer min definition av samtyckeskultur:

samtyckeskultur

Jag tycker att ordet samtyckeskultur i sig är problematiskt. Vad är det en som kvinna ska ”samtycka” till; mannens handlingar. Jag tänker att det fortfarande är mannen som är aktiv i den här typen av sexuella situationer. Simone de Beauvoir ansåg att den första penetrationen alltid är en slags våldtäkt, och jag tror det kan förlängas till att heterosex i princip är våldtäkt; mannen ska alltid på något sätt dominera kvinnan. Sedan kan det såklart finnas andra aspekter av det, men såsom heterosex är konstruerat i dagens samhälle innehåller det alltid en patriarkal logik.

Hur kommer en runt detta? Jag tror att det behövs en samtyckeslagstiftning för att lägga mer av ansvaret på mannen, men framförallt behöver vi en förändring av kulturen kring sex, vilket också måste innebära en förändring av de ekonomiska villkoren för kvinnor. Det sociala systemet behöver byggas upp så kvinnor i destruktiva relationer kan få hjälp från det sociala på ett bättre sätt. Detta är emellertid inte allt, det finns även känslomässiga krafter som ligger bakom de sexuella strukturerna. Kvinnor inbillar sig att de behöver mäns kärlek för att överleva. Detta är delvis sant; människor

Kvinnor måste börja leva för och genom varandra; detta är vad som kallas lesbisk feminism. Män måste skärpa till sig på egen hand. Jag ser att många unga kvinnor idag väljer bort män ur sitt liv och tror det är väldigt bra. Vi behöver inte smickra mäns egon hela tiden för att överleva. I och med detta tror jag att vi kan nå ett samhälle där faktiskt samtycke kan äga rum, det vill säga där det inte finns någon generell underordning av kvinnor. Innan dess kommer samtycke bara vara en chimär.

jagkanintelevautansexvärde

Arkiv