När jag ser tillbaks på min första kärlek så känner jag mig bara som ett enda stort frågetecken. Jag var kär i honom i kanske tre år utan att få något tillbaka. Han hyste absolut inga känslor för mig och det visste jag och visste att han inte skulle komma att göra det heller. Jag var dessutom medveten om att jag inte skulle få något ut av att vara tillsammans med honom, för han är nog min absoluta motsats, i livsstil, intressen och åsikter. Det är faktiskt lite jobbigt att tänka på att jag ödslade så mycket tid på det.
Jag var nog inte ens kär på slutet, utan inbillade mig mest att jag var det. Alla känslor försvann nämligen väldigt snabbt när jag träffade en ny.
Sjukt cool beskrivning av den där första kärleken man inte alls vill komma ihåg.