Boktips: Det kallas kärlek.

ansvarsfördelningEn bok som har varit viktigt för mig i min feministiska utveckling är Det kallas kärlek av Carin Holmberg. Den som har läst den här bloggen ett tag har säkert sett mig hänvisa till den innan.

Det kallas kärlek är en avhandling som studerar hur ”jämställda” par upprätthåller över- och underordning i sin relation. Det kan till exempel handla om att han gör mindre i hushållet och att detta motiveras med att han ”är sådan” eller måste ”lära sig”.

Den här boken fick mig verkligen att inse många av de saker som har varit problem i mina relationer med män och gav mig stöd i känslan att det inte var mitt fel. Den beskrev många av de fenomen jag själv upplevt i mina relationer utan att kunna sätta fingret på och förklarade dem strukturellt.

Det som gjorde störst intryck på mig var det hon skrev om känslomässigt arbete och tillägnelse av kärlek. Bland annat skrev hon om när män visar ointresse för det deras partner säger genom att helt enkelt inte respondera och att hon då borde fatta att de inte är intresserade av vad hon har att säga. Det står också om hur männen uppfattade sina flickvänner som om de överreagerade när de till exempel grät, och att kvinnorna själva ansåg att de hade överdrivna känsloreaktioner som de ursäktade sig för och var glada att deras partner ”stod ut” med dem. Detta är verkligen något jag kan relatera till, precis så har jag känt i flera relationer. Att jag har varit hysterisk och besvärlig. Men i själva verket har det ju handlat om att de män jag har haft relationer med har behandlat mig illa och satt mig i positioner där jag har behövt spela ut hela känsloregistret för att över huvud taget få någon form av reaktion.

Slutligen så kände männen sig stärkta av förhållandet, samtidigt som kvinnorna snarare kände sig utsugna. Männen gjorde mer vid sidan av efter att de ingått i relationen än vad de hade gjort innan, och hon hade tvärtom minskat sitt umgänge med andra. Han kände sig bekräftad av relationen och att någon tyckte om honom. Jag tänker att många kvinnor i heterorelationer inte blir stärkta eller bekräftade av sin partner, utan snarare nedtryckta. Så har i alla fall jag upplevt det, även om det sett ut på olika sätt. Antingen har det handla tom ett direkt nedvärderande av mina förmågor, eller så har det handlat om en känslomässig otillgänglighet som jag implicit får skulden för eftersom han inte kunde förklara varifrån den kom.

Nå, det är i alla fall en bok väl värd att läsa för den som vill få ökad insikt om hur könsmakt fungerar i relationer.

Att behandla sin partner som en tillfredsställare av ”behov” är inte kärlek, det är objektifiering.

ställauppLady Dahmer har skrivit om det här fenomenet ”husfridssex” som ses som helst normalt att en har i relationer, speciellt heterosexuella sådana.

Jag har själv sett det som närmast en självklarhet att jag ska ”ställa upp” om min partner vill mer än jag. Att en måste mötas på halva vägen och så vidare, vilket såklart innebär att jag ska kompromissa med min kroppsliga integritet och ”ställa upp” när jag egentligen inte har någon större lust, eller ”ställa upp” på praktiker jag inte uppskattar. Jag såg detta som en helt normal grej att göra, en självklarhet att han skulle ha rättigheter till min kropp eftersom vi hade en relation. Det var såklart ”frivilligt” från min sida, allt detta, men ”frivilligt”

Hur får detta personen som ska ”ställa upp” att känna? Jo, att den är undermålig som inte har samma sexuella ”kapacitet” som den andra. Att den är skyldig den andra parten tillgång till sin kropp för att en minsann är tillsammans och då har en skyldigheter gentemot varandra, för att vara i en relation är ju lite som att äga varandra (och mannen har såklart lite mer rättigheter).

Jag vill varken ”ställa upp” på sex för min partner eller att min partner ska ”ställa upp” på sex med mig. Jag vill ha en relation och ett sexliv som präglas av ömsesidighet och lust, av passion. Om jag har valt att vara med en människa så tänker jag mig att jag måste respektera dennes gränser och värdera det över mitt eget ”behov” av sex. Att älska en människa är så mycket mer än att vilja ligga med den.

När en talar om sexuella ”behov” undrar jag vad som menas. Jag tror inte att det finns någon särskild ”sexdrift” som är frikopplad från annat och kan tillfredsställas av lite vem som helst, det är ju en jättekonstig tanke. Människor har ett behov av närhet, av att känna sig uppskattade och älskade. Att detta behov skulle tillfredsställas just genom sex, oavsett hur detta ”sex” ser ut, är enligt mig mest en patriarkal konstruktion. Det är klart att det är kul med sex när det funkar och är ömsesidigt, men sex kan också vara väldigt destruktivt om det sker på fel sätt. Att ha sex som är passionslöst kan snarare ge motsatt effekt, att en känner sig dåligt behandlad.

Jag tänker att det handlar om att en inte har något annat sätt att bekräfta varandra i en relation än genom just sex. Det är inte så konstigt när en lever i ett samhälle där det som anses ”särskilt” med kärleksrelationer ofta är just sexet. Om en inte har sex, då kan en således inte vara kär. Om inte sexlivet fungerar fungerar inte relationen, eftersom ”sex” är det som bekräftas att en tycker om varandra. Och ja, så blir det ju såklart när en lägger en så stor laddning i just ”sex” snarare än andra former av bekräftelse, närhet och gemenskap.

Att välja att leva tillsammans med en annan människa borde inte vara en fråga om att få ”behov” tillfredsställda, det borde handla om att en älskar den människan och vill vara med den. Att behandla sin partner som en tillfredsställare av ”behov” är inte kärlek, det är objektifiering.

Kärlek enligt SCUM.

Dagen till ära så läste jag kapitlet om kärlek i SCUM:

Förhindrandet av vänskap (kärlek)Män föraktar sig själva och alla andra män, som de betraktar mer än helt flyktigt och som de inte tror är kvinnor (till exempel »förstående« analytiker och »Stora konstnärer«) eller Gudsrepresentanter, alla kvinnor som respekterar och daltar med dem; de osäkra bekräftelsetörstande, vädjande manskvinnorna som föraktar sig själva och alla kvinnor av sin egen sort. Självsäkra, coola, spänningssökande kvinnokvinnor föraktar män och insmickrande kvinnor. Kort sagt, förakt står på dagordningen.

Kärlek är varken beroende eller sex, kärlek är vänskap och därför kan kärlek inte existera mellan två män eller mellan en man och en kvinna. Kärlek kan inte existera där en eller båda är en själlös, osäker och insmickrande man. Liksom konversation kan kärlek bara existera mellan två säkra, frifräsande, oberoende, coola kvinnor. Detta eftersom vänskap baseras på respekt, inte förakt. Men även bland coola kvinnor är djup vänskap ovanligt i vuxen ålder, då nästan alla kvinnor antingen är fjättrade vid män för att överleva ekonomiskt eller har kört fast när de försökt hugga sig en väg genom djungeln och hålla sina huvuden ovanför den oformliga massan.

Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete; kärlek kräver fullständig ekonomisk och personlig frihet, fri tid och möjlighet att engagera sig i intensiva, fängslande och känslomässigt tillfredsställande aktiviteter som när de delas med människor du respekterar leder till djup vänskap. I vårt »samhälle« lämnas praktiskt taget inga möjligheter att engagera sig i sådana aktiviteter.

Såhär dagen till ära så föreslår jag att vi ser det som i patriarkatet kallas ”kärlek” för den uppvisning i makt, dominans och underkastelse det faktiskt är. Att vi förkastar denna idé att kvinnor ska ägna sig liv åt att dalta med män, sköta markservice åt dem och bekräfta dem, och istället börjar ge lite mer till varandra istället.

Kanske kanske, om vi slutar att lägga våra känslomässiga resurser på män, så kommer vi som kollektiv att bli starkare. Kanske kanske kan detta vara en nyckel till förändring. Kanske till en tillvaro som är mer såhär:

IMG_20141231_141747

Att älska är att förlora.

Läser i Det andra könet om hur det ansetts fult för män att älska sina fruar för mycket, att den där häftiga begäret ska riktas åt något annat håll.

Jag tänker på Kate Millets kommentar till en synnerligen vidrig text på temat män som förnedrar kvinnor sexuellt; att älska är att förlora. Under lång tid har det ansetts fel för män att vara för tillgivna sin hustru, eftersom det inte skapar någon långsiktig förbindelse och eftersom det gör dem svaga för hennes påverkan. Helt enkelt, de blir sämre upprätthållare av patriarkatet om de älskar den kvinna de lever sitt liv med.

Senare har det snarare blivit motsatt, att det råder en slags kärlekskult där dessa känslor i teorin ska vara avgörande för vem vi lever vårt liv med. Men det är väl också just i teorin; i praktiken så är det svårt att låta kärleken styra fritt. Det finns mängder av tabun kring vem en kan ingå i relationer med och inte, inte bara rörande samkönade relationer utan också när det kommer till klass och ras. I praktiken är det sällan någon ren känsla av kärlek som styr utan ens livssituation, ens bakgrund, hur väl en passar in i parmallen.

Jag uppfattar att det är en ganska vanlig grej hos män att se sin kärlek som en slags valuta som de använder för att knyta kvinnor till sig, men som de samtidigt inte får vara för frikostiga med. En ska veta att den finns där och att han kan ge den till en, men det ska fortfarande vara han som styr och han får aldrig ge för mycket.

Det finns fortfarande en idé om att det är lite omanligt att ge sig hän för mycket, att vara den som älskar så mycket att en förlorar kontrollen. Även då mannen uppvaktar en kvinna så är det han som sitter inne på initiativmakten, han är ute på jakt efter något han vill ha snarare än att vara ett offer för hennes känslor och impulser. Att däremot som man vara ett offer för en kvinnas begär anses omanligt, han ska ha kontrollen. Att älska är att förlora denna kontroll.

Själv kan jag tycka att det är lite lätt vämjeligt med män som ger för mycket. Detta beror dels på att jag känner en press på att ge tillbaka, eftersom jag inte har det som krävs för att kunna hålla någon på halster på det sätt som män gärna har gjort mot mig. Men jag tänker mig att det också har att göra med internaliserade patriarkala värderingar som säger mig att ett sådant beteende är omanligt, och således också att det gör mig okvinnlig. Jag måste återupprätta den ”korrekta” balansen, där jag underkastar mig. Jag har inga verktyg för att utnyttja detta känslomässigt övertag för egen vinning, för att införliva det som en del i relationen där jag hela tiden får mer av honom än vad jag ger.

Jag utesluter inte att det går att ha någon form av genuint utbyte av kärlek i en heterosexuell relation, men jag tror att det är svårt. Idén om relationer som en arena för kamp är väldigt djupt inpräntad i patriarkatet.

 

”Sex” som enda form för intimitet.

Har tänkt en del på det här med närhet i relationer på sista tiden.

I tidigare relationer jag varit i har närhet och sex varit väldigt tätt sammankopplat. Det har funnits en idé om att om en vill ha närhet så ska det alltid vara sexuellt laddat, och helst leda till sex.

Typ såhär:

IMG_20141220_133534Efter att en har nått ”finalen”, det vill säga Den Manliga Orgasmen, så är det helt enkelt slut. Kanske kan en få ”mysa” lite efteråt, men det är bara på nåder för mannen har ju redan uppnått det kan ville med det hela.

Jag har slagits av hur oerhört svårt det är att komma ur den här typen av mönster och ha närhet och intimitet på andra premisser. Om en inte har ”sex”, och om detta ”sex” inte inkluderar vissa praktiker, så är det liksom ofullständigt. Då är det något som är fel, något som fattas.

En av de saker jag saknat mest i relationer har varit sätt att visa varandra ömhet och närhet som inte inkluderar sex. Jag har nog inte riktigt förstått att det var detta jag saknade, men i efterhand har insikten smugit sig på.

Jag tänker att det blir väldigt svårt med alla former av intimitet om det alltid förutsätts att en ska komma till någon slags final. Även om personen en är med ”respekterar ett nej” så är det fortfarande en absolut gräns som måste sättas upp, och som ofta utesluter all intimitet, och som dessutom tas som en besvikelse. All intimitet innan finns inte till för sin egen skull, den finns bara som ett led i att komma till slutet. En ”får” avbryta när en vill, men då måste en tacka nej även till det en faktiskt vill ha.

Detta gör också att det blir väldigt svårt att vara nära varandra i perioder då en inte vill ha sex. Om en liksom vet redan från början att en inte kommer vilja ha sex ska en inte ”luras” genom att vara intim på andra sätt, eftersom partnern då kan bli uppkåtad och det är taskigt. Det enda som är legitimt är om en under förspel ”ångrar” sig, och i så fall avbryter.

Jag minns i en relation när närhet blev väldigt jobbigt. Han var ofta väldigt ”på” sexuellt, men stängde också av helt relativt ofta, vilket gjorde att det inte fanns något naturligt sätt att visa ömhet mot varandra. Det var liksom att jag visste att om jag inte ville ha sex när det ”erbjöds” så fanns det inga andra chanser till närhet sedan. Jag visste inte när han skulle få för sig att ”stänga av” igen. Det var väldigt obehagligt och utelämnande. När han inte hade lust till sex så fanns det inga möjligheter till kontakt över huvud taget.

Senare så började han tycka att sex var jobbigt och ville närma sig på andra sätt, men då hade jag redan fastnat i beteendemönster som kopplade samman närhet med sex. Eftersom sex var den enda formen av närhet som hade erbjudits innan så tog jag illa vid mig när han ville ha närhet utan att ha sex. Det blev bara frustrerande och sårande. Jag tog det som att han inte tyckte att jag var attraktiv längre och liknande, när det såklart snarare handlade om vår relation och hans känslor inför intimitet. Det fanns liksom inget sätt för oss att prata om detta, för vi var alldeles för inkörda i en massa förväntningar och mönster.

Närhet är ett sätt på vilket vi får kärlek och bekräftelse i relationer, och det är väldigt viktigt att det fungerar. Ofta reduceras denna fråga dock till ”sexliv”. Det är liksom panik om en slutar ha sex med sin partner, för ”sex” är ett ”behov” som en måste tillfredsställa i en relation. Jag tänker att om det finns andra sätt att ha närhet på i en relation så blir ”sex” inte lika viktigt.

IMG_20150105_171238Det anses helt normalt att ha typ handlingsplaner för att ”få igång” sexlivet i relationer, eller att ”ställa upp” på sex fast en inte vill och liknande. Jag tror inte en ska underskatta hur oerhört skadligt det kan vara för en relation och personerna i den att ha press kring intimitet på det här sättet, typ att en ”ska” ha sex si och så många gånger och så vidare. Även om en kanske vill ha sex så blir pressen i sig lätt ett problem.

Jag tror att det är viktigt att ifrågasätta det här förhållningssättet till intimitet för att kunna ha rimliga relationer. Det ska finnas möjligheter att vara nära varandra utan att få ”hela paketet” automatiskt på köpet. Det ska finnas möjlighet att njuta av varandra som inte behöver innebära praktiker en inte är bekväm med.

Relationer med kvinnor och ickemän som politisk kamp.

Eftersom denna blogg primärt är en manshatarblogg så tänker jag att det lätt framstår som om jag tycker att relationer med kvinnor och ickemän är guld och gröna skogar, vilket inte är så konstigt. Jag tänkte på detta igår när jag läste SCUM-manifestet:

Kärlek är varken beroende eller sex, kärlek är vänskap och därför kan kärlek inte existera mellan två män eller mellan en man och en kvinna. Kärlek kan inte existera där en eller båda är en själlös, osäker och insmickrande man. Liksom konversation kan kärlek bara existera mellan två säkra, frifräsande, oberoende, coola kvinnor. Detta eftersom vänskap baseras på respekt, inte förakt. Men även bland coola kvinnor är djup vänskap ovanligt i vuxen ålder, då nästan alla kvinnor antingen är fjättrade vid män för att överleva ekonomiskt eller har kört fast när de försökt hugga sig en väg genom djungeln och hålla sina huvuden ovanför den oformliga massan.

Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete; kärlek kräver fullständig ekonomisk och personlig frihet, fri tid och möjlighet att engagera sig i intensiva, fängslande och känslomässigt tillfredsställande aktiviteter som när de delas med människor du respekterar leder till djup vänskap. I vårt »samhälle« lämnas praktiskt taget inga möjligheter att engagera sig i sådana aktiviteter.

Och jag tänker på de ickemän jag älskat, och hur oerhört svårt det har varit att våga. Att våga värdera relationen, att våga lägga tid och känslomässigt engagemang i relationen, och hur mycket jag har sårat människor och blivit sårad. Först och främst av vänner som prioriterat bort mig för män de har haft relationer med, ett misstag jag själv gjort många många gånger. Både genom att ge dem mindre tid, men också genom att använda vänskapen som en avlastningsyta för att prata om mina relationer med män eller genom att bli såpass trasig av relationer med män att jag inte kan ta ansvar för hur jag beter mig mot mina vänner. Detta är stora sorger i mitt liv.

Jag tänker att en i ett patriarkat internaliserar en väldigt sjuk syn på relationer. Eftersom kärleksrelationer snarare handlar om makt och underkastelse än trygghet, närhet och kärlek så skapar detta en slags norm i hur vi ska förhålla oss till andra människor. Jag tänker också att vi är alienerade inför oss själva och våra verkliga behov, och att detta inte är något som kan stängas på och av.

Feministisk analys av relationer har för mig gjort väldigt mycket mer än att komma fram till att män är värdelösa att ha relationer med. Det har också fått mig att tänka väldigt mycket på överordning och underkastelse, integritet, makt och ansvar. För att kunna ha bra relationer, oavsett med vem, så krävs det att en är i kontakt med sig själv och sina behov. Att en har insikt om vad en behöver i relationer och integritet nog att upprätthålla detta. Att en inte ingår i relationer en inte har förmågan att ta ansvar för och så vidare.

Integritet är grundläggande. Integritet i sina relationer kan en få om en inte hänger upp sin känsla av egenvärde på relationer, om en inte känner att en behöver ha en relation för att känna sig värdefull. Om en har denna integritet så kan en vara mer medveten kring vilka relationer en ingår i, vilket både hindrar en från att bli utnyttjad och att utnyttja andra. Jag har många gånger gått in i relationer som jag egentligen inte fått ut särskilt mycket utav, eller ingått i relationer på premisser som inte passar mig, för att jag saknat den här medvetenheten. Detta har lett till att jag använt relationen på sätt som varit destruktiva både för mig själv och andra, till exempel för att få bekräftelse. Nu upplever jag mig som att jag har betydligt bättre koll på mina behov, jag kan lättare sortera ut vilka begär och drifter som är positiva att tillfredsställa och vilka som skulle vara destruktiva. Jag kan längta efter och fantisera om något, men ändå veta att det egentligen skulle skada mig om jag gav efter.

Jag tänker också på underkastelse: ofta i relationer underkastar jag mig, helt enkelt för att jag tycker att det är så jävla jobbigt att ta ansvar för mig egen existens och mina behov. Jag tycker att det är så förbannat svårt att stå upp för dem, ofta vet jag inte ens vad det är för behov, eftersom jag aldrig utforskat dem. Jag har ju lärt mig att jag ska leva mitt liv för och genom andra. Grejen är att det är väldigt svårt för motparten att göra något åt att en person underkastar sig. En kan såklart undvika att utnyttja maktövertaget det ger en, men om någon ständigt anpassar sig efter vad en vill (eller vad de tror att en vill) så är det svårt att komma ur. Jag tänker att det är ett ansvar jag har både gentemot mig själv och i relationer att inte underkasta mig på det här sättet, och det hänger ihop med att bygga upp min känsla av egenvärde.

Detta har varit nödvändigt för att kunna bygga bra relationer även med kvinnor och ickemän. Det handlar alltså inte bara om könet på de som ingår i relationen, utan om i vilken grad en lyckats hantera de destruktiva relationsmönster som patriarkatet präntat in i en. Detta är en process som tar tid, jag har gjort en massa misstag och kommer troligen göra en massa fler. Men det blir bättre, det blir det verkligen. En lär sig väldigt mycket av att försöka bygga kärleksfulla, ärliga relationer. En lär sig mycket om sig själv och andra, om sina begränsningar och behov.

Men då kärlek inte kan blomstra i detta samhälle finns det såklart begränsningar för ens relationer, hur mycket en än försöker. Det går helt enkelt inte att leva för och genom varandra, att finnas där för varandra, på det sätt en skulle vilja. Det är inte möjligt, för om en gör det så går en själv under. Det finns för lite skydd i samhället för att en ska kunna ge sig hän. Det är därför feministisk kamp är nödvändig, och det är därför vi måste försöka leva för och genom varandra redan nu. Även om det är svårt att ha ärliga relationer med kvinnor och ickemän så måste vi försöka, eftersom det i sig utgör en kamp. Det är en kamp mot patriarkatet inom oss och mot vårt beroende av män. För trots att vi såklart kan skada varandra, så är det männen som är vår motpart i patriarkatet. Det är männens herravälde som måste störtas. Det är upp till oss att strukturera våra relationer på ett sätt som möjliggör detta. Det är upp till oss att försöka göra något vackert trots de oerhört dåliga förutsättningar vi har i detta samhälle.

Jag drömmer om att leva för och genom mina systrar. Jag drömmer om ett samhälle där kärlek kan få blomstra fritt. Ett samhälle där relationer inte struktureras efter makt, överordning och underkastelse. Ett samhälle där vi kan ge varandra allt, utan att för den sakens skull gå under. Ett samhälle där vi slipper vara så små och ensamma, där vi har gemensam styrka.

Att styra känslor.

Det här att vara planerande i relationer är inte en särskilt fin grej. Nej nej, en ska bli ~*passionerat förälskad*~ och sedan bara glömma tid och rum, kasta sig handlöst ut i den avgrund som är relationen och helt enkelt hoppas på att Kärleken Löser Allt. Annars är en cynisk.

Syftet med den här typen av idéer är att upprätthålla ett system där män går ut som vinnare i relationer, genom att uppmana folk till att inte fundera så jävla mycket när det fattar livsavgörande beslut så går en liksom runt hela frågan. Patriarkatet ba: ”näää, det där ska du inte bry ditt lilla huvud om ;-). Vi har ju ordnat den här samhällsnormen så hiiiiimla bra så det är bara att köra!!!!”.

Jag har konstaterat några saker under mina år som relationshavare (började med detta fanskap någon gång vid 13-14, men hade min första så kallade ”seriösa” relation vid 17, sedan dess har jag mer eller mindre konstant varit i relation frånsett ett uppehåll på ett år när jag bodde i bryssel):

  1. Jag vill ha nära relationer i mitt liv. Det är väldigt viktigt för att jag ska må bra att det finns folk omkring mig som jag älskar.
  2. Jag har väldigt mycket att ge i relationer, och det är också något jag gärna gör. Jag tycker att det finns en stor tillfredsställelse i det.
  3. Relationer har varit en av de absolut mest destruktiva krafterna i mitt liv. Jag har flera gånger blivit oerhört sårad, olycklig och utsugen i relationer.

Ett tag tänkte jag att det är Såhär Det Är, det vill säga att om en ska älska så får en också räkna med att bli sårad. Detta är såklart sant i viss mån, att älska är att göra sig sårbar. Därför tänkte jag att jag helt enkelt skulle undvika att älska. Välja trygghet och stabilitet framför passion, ingår i relationer där jag fick mina behov av närhet och omsorg tillfredsställda snarare än passion. Jag tänkte att jag inte kan hantera vissa känslor och därför måste jag avstå.

Mitt problem har egentligen inte varit att jag blivit ”sårad” så mycket som att jag blivit utsugen, satt i underläge, nedtryckt och så vidare och så vidare. Detta är en mycket viktig skillnad. Om en blir sårad, typ om någon en älskar inte älskar en tillbaka och därför väljer att inte vara med en, så kan det vara smärtsamt men det innebär inte att en blir utsugen. Däremot att bli indragen i en relation där en konsekvent blir nedvärderas, utsugen och så vidare är något annat. Att inte få det en vill ha är en sak, att brytas ner en annan. Många tycks inte kunna göra skillnad på dessa tu, framförallt män som likställer att de inte få ligga med det förtryck till exempel jag berättar om. För mig är skillnaden uppenbar; att inte få ligga har hänt mig också och det är på sin höjd tråkigt, att bli nedbruten i en relation är något helt annat.

Den smärta jag kan tänka mig att utsätta mig för är den som kommer sig av att begära och inte alltid få sina begär tillfredsställda, men jag kan inte tänka mig smärtan i att bli utnyttjad. För mig är det en meningslös smärta. Därför måste jag hitta strategier för att inte hamna i den typen av relationer.

Jag tänker att jag kan styra mina känslor på många sätt, bland annat kan jag välja vilka känslomässiga impulser jag ska reagera på och inte. Om jag typ känner mig ”attraherad” av en man så kan jag välja att inte göda den känslan. Att fundera innan jag går in i relationer är för mig livsnödvändigt, jag vill inte bli utsatt för samma saker som jag blivit utsatt för igen. Det måste liksom vara nog nu, och jag måste göra vad jag kan för att det ska få ett slut.

Mitt främsta fokus nu är att inte ge min in i relationer där jag känner att jag är i underläge från första början, generellt är detta alltså relationer med män. Jag känner ganska snabbt i sådana att jag inte kan vara mig själv helt, att det finns saker jag måste dölja och att jag måste ”spela spelet”, det vill säga tygla mina begär för att inte verka ”för på” och liknande. När den här typen av känslor uppkommer försöker jag välja att inte agera på dem, och om jag lyckas försvinner de i regel ganska snabbt. Det kan kännas tråkigt, men det är helt klart värt det med tanke på alternativet.

Tacksamhet mot män.

En grej som verkligen gör mig sjukt illa till mods är när kvinnor uttrycker tacksamhet gentemot sin manliga partner. Alltså typ ”han är så snäll mot mig som ”hjälper till” hemma/som tycker om mig trots mina brister/som inte gör [vidrig grej] som min förra partner gjorde/som mina vänners partners gör” och så vidare och så vidare.

Jag tycker att det är obehagligt eftersom jag tänker på alla gånger jag själv har varit där; när män har betett sig illa mot mig och jag typ har varit tacksam för att de inte gjort det ena eller det andra. Lite ”han slår mig i alla fall inte”, fast mindre extremt.

Till exempel så uttryckte jag en gång tacksamhet för att en partner inte aktivt tryckte ner mig som en tidigare partner hade gjort???? Det ska sägas att detta var under tiden jag var feministiskt insatt och ändå så gjorde jag det för att typ ”ursäkta” att jag stannade kvar i relationen trots att den uppenbarligen var sjukt dålig för mig. Det säger enligt mig mycket om hur oerhört starkt detta sitter i mig.

IMG_20141029_115748Motsvarande, att män uttrycker tacksamhet inför sin partner, är ovanligt. Jag tror nog ärligt talat aldrig att jag har sett det hända. De kan vara glada, de kan uppskatta henne, men de är inte tacksamma, och verkligen inte tacksamma för att hon inte beter sig direkt illa.  Vad skulle de vara tacksamma för? Det har ju bara fått tillgång till det som de har rätt till genom att födas som män i detta samhälle.

Jag tänker att det handlar om iden om kvinnan som passiv och mannen som aktiv. Eftersom det är mannen som erövrar kvinnan i romantiken så utgår han fån att han ”förtjänar” henne, och om han nu inte skulle göra det så är han ändå nöjd med sin prestation. Kvinnan däremot ska vara tacksam för att en ”bra” man har ”hittat” eller ”valt” henne. Hon har ingen tilltro till sin egen förmåga att gå och söka efter något bättre, hon är förvisad till tacksamhet inför det som kommit till henne.

Vidare; ett liv i ensamhet är inte ett alternativ för kvinnor på samma sätt som för män. Kvinnor lär sig att deras främsta mål i tillvaron är att få och upprätthålla en heteromonogam relation med en man. Mannen har i regel främst andra mål, han kanske vill bli jättebra på något instrument eller göra någon stor upptäckt, vad vet jag. Kvinnors drömmar riktas in på relationer och familjeliv först och främst och detta från en tidig ålder.

Det handlar också om att kvinnor får lära sig att de ska frukta män, för faktum är att trots allt jävla babbel om att män minsann inte alls är dumma så finns det en omfattande idé om att kvinnor ska akta sig för män. Vi varnas hela tiden för de ”dåliga” männen, de finns alltid där som ett överhängande hot mot vår säkerhet. Lösningen blir att hitta en bra man, eller snarare att en bra man ska hitta en. Om en väl har haft denna ”tur” så är det viktigt att inte sabba det hela genom att gnälla eller tro att en skulle kunna få bättre på något sätt.

Sedan jag slutade känna tacksamhet inför män för att de inte förtrycker mig lika mycket som andra män så har det blivit jävligt svårt att hålla ihop en heterorelation. När jag har börjat tänka att jag faktiskt förtjänar att få ut något av en relation, inte bara undvika det värsta, så har det blivit väldigt svårt att begripa varför jag skulle ha med män att göra. Men hela den här tanken, att en faktiskt förtjänar att vara med människor som får en att utvecklas, är oerhört ovan och skrämmande för mig.

Män och kärlek.

IMG_20141022_125712Har funderat en del på det här med hur män förhåller sig till känslor och ”kärlek”. För jag har tänkt på hur det tycks vara så att de gärna kastar sig in i lite vad som helst, lovar lite vad som helst, bara det ”känns rätt” i stunden. Många män är helt enkelt stora romantiker när det passar. De typ ägnar sig åt ”uppvaktning” och lovar uppenbart orealistiska grejer, som att de kommer att älska en för alltid och så vidare.

Jag har varit i relationer där jag gång på gång påtalat vissa problem men bara fått ”jag älskar dig så mycket jag kommer finnas där för dig” som svar. Sedan har det givetvis vart just de problem jag påtalade som sabbat relationen till slut. Problem som hade varit helt och hållet möjliga att lösa om en hade börjat i tid, men som mannen valt att ignorera eftersom han går omkring med iden att ~*kärleken löser allt*~. Sen när saker och ting också går åt helvete blir de förvånade och ledsna. Man ba ”detta hade kunnat lösas men du valde att skita i det, ett misstag vi båda får sota för”.

Denna ständiga ignorans inför att relationer kräver arbete. Att det inte är någon jävla magi som gör att människor lyckas ha bra relationer utan att det handlar om att vissa saker måste göras, underhållas och så vidare. Det är så jävla verklighetsfrånkopplat, och bygger såklart på att de själv aldrig behövt konfronteras med detta arbete eftersom andra utfört det åt dem.

Ett vanligt sätt som en ”löser” detta på i relationen är att kvinnan gör allt känslomässigt arbete, en ”lösning” som dels leder till att kvinnan blir exploaterad men också att själva arbetet blir sämre utfört eftersom kvinnor trots allt inte är tankeläsare, utan för det mesta bara har en något bättre förmåga än män att kunna förstå vad som äger rum i relationer eftersom vi varit tvungna att göra det. Det säger väl sig självt att det är svårare att utföra relationsarbete när bara en är delaktig.

När de ignorerar problem spelar de ett högt spel, men det är okej för dem eftersom insatsen inte främst är deras egen psykiska hälsa utan deras partners. Det är deras partner som blir tvungen att ge en massa av sig själv i en relation till någon som inte ger tillbaka.

Problemet är att män skapar relationsformer som de inte är beredda att göra hälften av arbetet i. Till exempel; de vill ha en monogam relation, kanske vill de bo tillsammans och så vidare. Detta arrangemang kräver en massa arbete som de inte är beredda att göra. Ändå propsar de på att de ska ha just denna relationsform. Typ män som blir svartsjuka när partnern umgås med andra män, men inte är beredd att anstränga sig för att partnern ska få det hon behöver i relationen (inte för att det skulle berättiga svartsjuka i vilket fall, men ni fattar).

Den som gör anspråk på en annan människa måste fundera på vad fan den gör. Lova inte saker du inte kan hålla, ingå inte i arrangemang du inte kan underhålla. TRO INTE ATT KÄRLEKEN LÖSER ALLT!!!!!!!!!!!!!! Ta istället en rejäl funderare på vad du kan erbjuda i en relation, vad du är beredda att göra, och forma relationen efter det. Kräv inte mer av din partner än vad du själv kan erbjuda.