Den enda väg till framgång som funnits är självkontroll.

Tw: ätstörningar, självskada.

Att läsa andra boken i Det andra könet är ju ett äventyr!!!!!!! Fastande bland annat för denna passage om självskada och äckel:

Det är framförallt orden ”som autonomt subjekt piskar, hånar och torterar hon denna ofria kropp, denna kropp som är dömd till underkastelse”s om fastnar i mig, och jag tänker på den självskada jag själv har ägnat mig åt och hur det kändes. Den känsla av makt och frihet som uppstår när en kan kontrollera sin kropp, skada sin kropp, och som ofta är den enda makt en som kvinna kan uppnå. Känslan av eufori när en lyckats underkuva sin hunger eller trotsat kroppens motstånd mot att träna.

Eftersom kvinnors position i samhället avgörs, eller i alla fall antas avgöras, mycket av hur väl våra kroppar passerar som vackra och åtråvärda i patriarkatet, så är det inte konstigt att många kvinnor skadar sig själv genom att underkasta sina kroppar olika former av förbättringsprojekt. Jag tänker mig att det delvis kan förstås som ett sätt att försöka skapa någon slags känsla av kontroll i en situation en upplever att en inte kan kontrollera. Eftersom kvinnor lär sig att världen inte är vår att förändra så vänder vi det inåt.

Jag tänker också att detta mönster förekommit i mina relationer med män. Min kropp och mitt psyke har gjort motstånd mot det förtryck jag blivit utsatt för av dem och jag har reagerat genom att bli hysterisk och deprimerad. Men istället för att lyssna på min kropps vilja till frigörelse har jag försökt underkuva dessa reaktioner intellektuell. Istället för att ta ansvar för och förändra min situation så har jag undertryckt det missnöje jag känt inför den, för att jag har lärt mig att det bästa jag kan hoppas på är att vara en tillräckligt åtråvärd kvinna för att de ska vilja ha mig. Jag har lärt mig att det bästa jag kan göra är att underkasta mig, att tvinga min kropp och mitt psyke att acceptera en situation som hela mitt väsen vänder sig emot.

Ibland har jag haft en känsla av makt när jag lyckats kuva mig framgångsrikt i relationer med män. När jag inte har krävt mer av dem än vad de gett mig, när jag glatt har fogat mig under deras skit. Det har känts som om jag har kontroll över min situation när jag lyckats kuva mig, inte när jag faktiskt har lyckats förändra min omgivning. Den enda väg till framgång som funnits är självkontroll.

I och med mitt feministiska uppvaknande har jag successivt förflyttat mina ansträngningar från att kontrollera mig själv till att försöka förändra min omgivning. Först så försökte jag förändra män jag hade relationer med, men det visade sig vara ganska hopplöst. Nu försöker jag istället att ingå i relationer som jag mår bra av, befinna mig i sammanhang jag mår bra av, göra saker jag mår bra av och rikta min kraft mot politisk förändring snarare än personlig.