Jag läser Lady Dahmer inlägg om alltför självmedvetna unga tjejer och jag minns för tre år sedan. När jag alltid tänkte på mat och träning och mitt utseende sådär i största allmänhet. När jag tänkte att jag skulle bli lycklig om jag gick ner i vikt.
Sedan träffade jag Emanuel och blev tvungen att börja äta normalt för att kunna vara med på middagar med hans föräldrar eller äta med honom. Och sen blev jag deprimerad och orkade helt enkelt inte bry mig om varken träning eller mat. Då var jag lite ledsen över det och saknade mitt gamla jag, men när jag kom ur depressionen så kändes det helt enkelt inte intressant längre.
Innan detta hände så framstod ett liv utan ständigt fokus på mat och utseende som en absurd utopi, ett mål jag aldrig skulle uppnå. Jag minns att jag tänkte: ”men om man inte har som mål att bli smal, vad ska man då leva för”. Och då var jag ändå inte överdrivet ätstörd. Jag åt ju, och jag spydde sällan, men tankarna fanns där precis hela tiden.
Sådär i efterhand är jag faktiskt lite glad att jag blev deprimerad, för om det inte varit för det hade jag nog inte kunnat komma ur det som jag gjort nu. Då fick jag det verkligen svart på vitt att det finns så mycket annat viktigt i livet, och att det är förbannat onödigt att slösa tid och energi på att gå ner i vikt. Idag kan jag träna för att jag mår bättre av det, äta för att jag tycker att det är gott eller för att jag känner att min kropp behöver det.
Och jag är så glad att jag nått denna insikt vid 20 års ålder och inte behövt vänta dom så många andra. Inte behövt leva år ut och år in med mitt utseende som största fokus i livet. Och jag tänker på Katrin Zytomierska, på Anna Anka och på Carolina Gynning. Personer som kämpar dag ut och dag in med att bli av med sitt fett, som går på tusen olika konstiga dieter och tar bantningspiller, trots deras ålder. Hur orkar man? Hur orkar man har samma relation till sin kropp som en tonåring när man är 30?
Anna Anka har en snyggare kropp än vad jag någonsin kommer att ha, men det är fan okej. För jag slipper lägga timvis dagligen på att träna, jag slipper tänka på varenda liten sak jag stoppar i mig, jag slipper strunta i att dricka öl och har på alla sätt ett så mycket rikare liv nu när jag slipper ha den där kroppsångesten malande i mitt huvud.
Skitbra inlägg. Vill dock invända mot en liten detalj: ”Anna Anka har en snyggare kropp än vad jag någonsin kommer att ha, men det är fan okej.” Det stämmer inte. Anna Anka ser närmast dödssjuk ut i min mening och jag känner nog inte en enda människa som tycker hon ser bra ut. Det är inget fel i att vara vältränad men kvinnan behöver äta betydligt mer. Hon verkar vara ett nervvrak och som du skriver, det är helt enkelt inte värt det!
Har för övrigt en lite liknande erfarenhet som dig angående det med depression och mat. Jag var ätstörd (anorexi) under ett par års tid och kom inte ur det ordentligt förrän allt började gå åt andra hållet. När jag varit inlagd och gått upp till normalvikt blev jag deprimerad (mycket pga att jag insåg meningslösheten i ätstörningen jag haft), tröståt konstant och lade på mig en sju kilo extra bara av det plus bristen på motion. Jag var så jäkla rädd att gå över min magiska viktgräns innan jag blev depp, men när det väl var gjort insåg jag att det inte var så farligt. Nu är jag någonstans mittemellan benrangel och sockersvullen och det känns bra så.
Jag har haft ätstörningar och det har definitivt fått mig att ifrågasätta min egen och samhällets syn på vikt, skönhet, mat och bantning. Jag tror inte att jag hade gjort det på samma sätt utan den erfarenheten och det känns ganska skönt att ha det perspektivet. Tyvärr tror jag att väldigt många kvinnor har ett förhållningssätt och beteende kring mat och sina kroppar som är skadligt, men som inte går så långt att de får hjälp och stöd i att ändra den uppfattningen. Det är ganska hemskt.
Har insett att det finns noll korrelation i hur bra jag trivs med min kropp och hur smal/ tjock jag varit. Verkligen ingen alls. Ville bli smal för att te x kunna ha en kjol och bara ben, eller använda bikini på stranden. Ett friare liv, när man är bekväm. Fast nu kan jag ju det, trots jag väger mer än jag gjorde då.
Tänker på det ibland, att anorexi och bulimi är vidrigt. Verkligen. Men det som är knäppt är ju hur nästan ALLA kvinnor (män vert jag inte riktigt, talas inte lika mycket om) har haft det där lätt störda förhållandet till mat och träning. Aldrig spytt eller ens nästan vägt 45 kilo, men mått dåligt en hel dag på grund av att man käkade en glass på morgonen. Suttit på en konsert eller en fest och inte kunnat ha kul, eftersom man tänker att ” om jag vore smal, då skulle jag dansa eller våga flirta”, som om det vore förutsättningen för ALLT.
Anna Anka är som sagt ingen attraktiv kvinna… hälsofascist typ.
Gillar din nya design för övrigt.
Oavsett vem som är mest attraktiv så väljer jag inte livsstil efter om någon tänder på mig eller ej, utan efter vad jag själv mår bra av.
Word!