Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Det är ett privilegium att kunna outa sig själv som normbrytande.

Tydligen skriver jag om ”cisrelationer” har jag fått höra. Detta tycker jag är intressant eftersom jag sällan brukar nämna om de personer jag ingår i relationer med är cis eller trans. Jag brukar inte direkt göra en utfläkning om vilket kön min partner tillskrevs vid födseln, för jag tycker att det är ganska känslig och i majoriteten av alla fall irrelevant information.

Jag ser ett problem i detta, och det är att jag tvingas in i en position där jag helt enkelt uppmanas till att använda de jag ingår i relationer med som alibin. Typ ”jag har faktiskt/har haft en relation med en transperson/rasifierad så det jag skriver är faktiskt inkluderande”, helt enkelt eftersom det är så många andra hämtar legitimitet för sina yttranden på.

Hur vet dessa människor att de män jag ingått i relationer med har varit cismän? Det är liksom ingenting jag har skrivit om när jag skrivit om dessa relationer. Transmän är ju också män så det finns ingen anledning till att göra en sådan distinktion.

Och här kommer vi väl in på det jag skrev om i inlägget om normer och normbrytande. Vissa har normbrytande kroppar, och det kan inte alls tas för givet att de är bekväma med att vara öppna med detta eller att deras närstående använder det som ett sätt att legitimera sina åsikter i någon slags diskussion. Detta kan inte likställas med folk som bryter mot ”normer” på andra premisser. I kontexten så får de som själva väljer att bryta mot normer mer att säga till om eftersom det är oproblematiskt för dem att vara ”öppna” med detta.

Det handlar dock inte bara om att ”välja” eller inte; det finns helt enkelt vissa sätt att vara normbrytande på som anses värre i samhällets ögon än andra. Vissa saker anses kanske mest vara lite konstiga, något en inte riktigt tar hänsyn till eller bryr sig om, andra saker kan vara grund för våldsbrott. Det är skillnad på de här sakerna och det tål att tänkas på för den som anser sig vara normbrytande.

Tills att jag själv ”kommer ut” med att jag är ”normbrytande” så antas det helt sonika att jag inte är det. Jag måste aktivt framträda i min roll som ”normbrytande” för att få ha något att säga till om angående ”normer”.

Då jag inte alltid tycker att ”normbrytande” är en relevant kategori, eller för den delen tycker att det är en sympatisk grej att berätta potentiellt känslig information om mig själv eller mina partners för att ge mig själv legitimitet, blir det knepigt.

Och här uppstår ett problem med hela resonemanget om tolkningsföreträde; den som inte känner sig bekväm med eller har möjligheten att outa sig själv kan helt enkelt inte hävda ”tolkningsföreträde” i en diskussion om saker som ändå angår dem. I vissa frågor kan det vara ett privilegium att kunna vara öppen med saker som andra inte kan eller vill vara öppna med, och det kan vara klokt att visa lite ödmjukhet inför detta.

Fråga er; vilka är de som har privilegiet att kunna trycka upp alla sätt en är normbrytande på i människors ansikte i diskussioner? Jag tänker mig att det inte alltid sammanfaller med de som utstår mest förtryck.

Jag tänker mig att det vore bättre om folk slutade använda vilka relationer de ingår i eller sina identiteter som ingångspunkt i diskussioner på det sättet, speciellt när det rör sig om saker som inte säkert syns. Att diskutera erfarenheter är en sak, att säga till någon annan att dennes åsikt är fel helt enkelt för att denna inte är ”normbrytande” och därmed saknar rätt att yttra sig är en annan. Det tvingar in människor i en situation där en måste redogöra för sin position, något som alla inte är okej med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv