Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Det positiva tänkandet är inte menat att få arbetare att må bra.

Jag läser en artikel med rubriken Dags för uppror mot positivt tänkande som handlar om den kultur av självhjälp, pepp och positivt tänkande som finns i samhället och dessutom praktiseras för att höja produktiviteten i många företag:

Det är en allt vanligare företeelse att företag hyr in inspirationstalare för att få medarbetarna på gott humör. Det finns också en växande marknad för kurser, där chefer får lära sig att agera utifrån positivt tänkande. Det här bygger på föreställningen att glada människor är lika med produktiva medarbetare.

Detta fungerar enligt artikeln inte så bra som det ofta påskins:

Det är klart att glada människor har en annan kapacitet än de rädda och sura. Men du blir ju inte glad bara av att le. Om man verkligen vill arbeta seriöst med det här, ska man behandla medarbetarna så att de blir glada och tillfreds på riktigt, säger han till business.dk.

Det positiva tänkandet fyller en viktigt funktion i arbetslivet. Det är mer eller mindre kutym i okvalificerade branscher att ett grundläggande kriterium för anställning är att en ska vara ”positiv”, och var och en som varit i kontakt med försäljarbranschen borde ha noterat detta krav på en positiv inställning och hur det positiva tänkandet genomsyrar många av dessa företags kultur samt att det anses vara grundläggande för arbetsprestationen just att en ”tänker positivt”, och verkligen vill och kämpar.

Jag tvivlar dock på att detta handlar om något verkligt månande om de anställdas hälsa, snarare rör det sig om att skapa en kultur där arbetarna är underkastade en kultur där en alla uttryck för missnöje ses som ett problem med personens inställning och inte omgivningen, som alltså i detta fall utgörs av företaget. Det viktiga för företagen är inte att människor faktiskt är lyckliga, bara att deras olycka inte syns. Och då är det en lika god, om inte bättre, lösning att bara tvinga folk att undertrycka sin olycka.

I en annan artikel om problemet med positivt tänkande som en väg till lycka läser jag följande:

Optimism är inte fel, men det behövs en motvikt i en kultur så fixerad vid att positiva tankar och tro på att allt ska ordna sig är vägen till lycka. Bestämmer man sig för att tänka positivt måste man alltid vara uppmärksam på negativa tankar för att kunna undertrycka dem, vilket sannolikt resulterar i att de blir än mer framträdande.

Positivt tänkande handlar i mångt och mycket om att undertrycka impulser till negativa tankar. Det kan såklart vara bra för den som ständigt hamnar i negativa tankespår som blir förlamande, men att lyfta upp det till någon slags generell lag om hur folk bör hantera sitt psyke är något helt annat. Vissa personer har problem med överdriven oro och ångest, men en massa personer har det inte utan känner tvärtom oro och ångest inför högst rimliga saker. Ändå uppmanas samtliga i vår kultur att undertrycka sin känslor av ångest och tvivel till förmån för att istället ”tänka positivt”. Det antas vara ett universalrecept på att lösa alla slags problem.

Jag skulle säga att det positiva tänkandet i arbetslivet utgör ett effektivt sätt att få människor att utöva inre kontroll över sig själva. Människor uppmuntras till att undertrycka negativa tankar vilket såklart leder till att de klandrar sig själva när de tänker negativt istället för att tänka att det faktiskt kan vara en fullt rimlig reaktion på verkligheten. Vidare så utövar människor social kontroll på varandra genom att uppmuntra andra till att vara ”positiv”, ”peppa varandra” och så vidare. I mina ögon utgör detta inte så mycket en metod för att göra folk lyckliga, utan är snarare ett system för att få arbetare att utöva kontroll över varandras arbetsmoral, genom att göra vissa klagomål och missnöje tabubelagt.

I det positiva tänkandet ingår också ofta att skaka av sig tankar om att saker och ting inte kommer fungera och istället ”ta nya tag” och ”kämpa hårdare” vilket ofta leder till att en tömmer ut sina resurser och får mindre energi över till att göra saker på fritiden. Den som inte pallar trycket borde helt enkelt vilja mer, alltså låta mer av sin energi gå till arbete.

Möjligen kommer några arbetsköpare frångå detta nu när det positiva tänkandet alltmer har börjat kritiseras, men det stora flertalet kommer nog att fortsätta se det som ett bra sätt att skapa fogliga anställda på. De bryr sig inte om hur arbetarna mår, bara om att de inte sätter sig upp emot auktoriteter och upprätthåller god arbetsmoral. De bryr sig inte om att människor inte magiskt får mer energi, utan att de snarare tar energi från fritiden. Många arbetsköpare behöver inte heller bry sig om att arbetarna på lång sikt blir utbrända eftersom osäkra anställningsformer och lönemodeller som bygger på provision gör att de lätt slipper ifrån arbetare som blir mindre produktiva.

Denna idé om att företag generellt skulle ha något att tjäna på att arbetare mår bättre tycker jag är beklaglig. Visst kan det säkert vara positivt i många sammanhang, men i åtskilligt fler är det säkert mer lukrativt att bara undanhålla människors möjligheter att agera efter sitt missnöje genom att skapa rigorösa system för kontroll och undanröja möjligheter för att ventilera sitt missnöje med arbetskamrater. God personalpolitik och arbetsmiljö kostar en jävla massa, och det är ju i slutänden sådant som får människor att trivas på jobbet, inte självhjälpslitteratur eller inspirationsföreläsningar.

11 kommentarer till Det positiva tänkandet är inte menat att få arbetare att må bra.

  • Jag ser grejen med positivt tänkande som lite av ett arbetsplatslajv. Tidigare förväntades av de flesta arbetare mest att de skulle göra sitt jobb bra och inte klaga. Idag förväntas även att arbetare ska vara glada och lyckliga. Det leder till att arbetare ger sken av att vara glada och lyckliga. Eftersom arbetare de facto är i en konkurrenssituation med varandra (gällande arbeten och befodringar) kommer arbetare att försöka granska varandra, på samma sätt som chefen gör.

    Men vad händer då när arbetare låtsas gå runt och vara glada och lyckliga hela tiden? Jo, det går inte att klaga på arbetsplatsproblem. Framför allt går det inte ens att klaga på sociala arbetsproblem. Inte ens på sociala problem med chefer och mellanchefer. Alla förväntas älska sitt jobb och bidra till arbetsplatsens samförstånd. När det inte går att klaga på arbetsplatsproblem går det inte att organisera sig för att lösa dem – att organisera sig fackligt. Att organisera sig fackligt är att öppet erkänna en konflikt samförståndsandan i det positiva tänkandet förnekar. Det är att bryta mot andan av positivt tänkande. Således: som jag ser det är det positiva tänkandet på arbetsplatser kapitalets motmobilisering mot fackföreningsrörelsen och mot att det ställs högre krav på arbetsmiljö.

  • Johanna skriver:

    Tipsar om boken Smile or Die av Barbara Ehrenreich.
    ”Ehrenreich conceived of the book when she became ill with breast cancer, and found herself surrounded by pink ribbons and platitudes. She balked at the way her anger about having the disease was seen as unhealthy and dangerous by health professionals and other sufferers.”

  • Michaela Rosendal skriver:

    Detta får mig att minnas när jag jobbade som telefonförsäljare för ideella organisationer. En dag så svarade ingen i telefon, jag satt och ringde och ringde och det enda jag hörde var den där tutande tonen. Eftersom resultat var väldigt viktigt så sa jag till min arbetsledare att det inte var någon som svarade i telefonen. Till svar fick jag att jag skulle tänka positivt. Jo tjena.. folk svarar säkert i telefon bara för att lilla jag ”sänder ut lite god energi i universum”.

  • brad skriver:

    A couple of things. Employers ARE genuinely interested in their employees feeling positive about life and work. The primary reason is the employers own interest in having a higher and more efficient level of production (but also on a human level secondarily ; everyone wants to work in a nice work environment) and that will certainly be improved if the employees feel balanced and positive. However, the method the employers use to go about achieving this goal may very well and often does lead to the opposite.

    Also, one thing that all the companies I come into contact with try to do is to support an open communication. Not to say that they achieve this but they genuinely want that to be the case. That is especially true in Swedish companies.

    So, you can argue that the motivation for wanting ”happy employees” is unsound, i.e. not driven by caring for the ”people” but rather driven by the ”employees productivity” but don’t confuse that issue with the very real goal of having ”happy employees”.

    I think the thing that is most lacking in this area, imo, is the attention that employers give to employees that need special help. In my experience, they tend to be ostracized more often than helped.

    Finally, those seminar types that come and speak about positive energy etc. are really hokey if you ask me so I agree 100% on that aspect. Maybe ok for sales types but totally not useful for 90% of people and just has a negative effect as you point out here.

    • Sure. If making employees happy was free, I bet a lot of bosses would be interested. However, making people happy often comes with a cost (higher wages, longer vacation, better working spaces, longer breaks). And at some point, maximizing efficiency will be a lot cheaper by cutting costs than by making employers happy. I think that point comes pretty early.

  • brad skriver:

    The modern concept is that it costs less to setup and maintain better work environments than it does to have less productive employees. That’s not to say that everyone follows that concept or is successful with it, far from it but it is pretty well accepted in my experience anyway. On the other hand, when things get tight there is no doubt that the cutting costs route will be taken, for sure. So, when things fall apart either for the overall economy, specific market, or specific company the negative things start to build up and the employee is certainly negatively affected.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Jag tror det är väldigt olika i olika branscher. Inom okvalificerade yrken så finns det idag en mängd ungdomar som praktiskt taget står på kö för att få jobba, vilket gör att arbetsköparen kan bränna ut sin arbetskraft och sedan ta in ny. Detta funkar såklart inte i alla eller ens en merpart av alla branscher, eftersom det också är viktigt att bygga upp kompetens hos personalen, men i vissa yrken gör det tyvärr det och uppluckringen av anställningsskyddet gör det såklart enklare att praktisera.

      • brad skriver:

        Yep, I’m sure that is correct. When I posted I realized that my experience is limited to the types of companies that I’ve worked in. Should have pointed that out. There are some good models and good companies and branches but those don’t extend everywhere.

  • Arbetsmarknaden har förändrats, både parterna på arbetsgivar-och arbetstagarsidan. Arbetsgivaren kan numera, i större utsträckning, välja arbetskraft. Tillsvidareanställningar blir mer och mer sällsynt, inhyrd arbetskraft är ett förträffligt alternativ för arbetsgivaren att anpassa tillgången på arbetskraft till organisationen. Arbetsgivaren har alltså goda möjligheter att bli av med/ byta ut arbetare som inte ”passar in” i organisationens värderingar och kultur. För de arbetstagare som har speciella kvalifikationer finns utrymme att vara kräsen när det kommer till att välja arbetsplats. Den ömsesidiga lojaliteten har också förändrats, och är på god väg att försvinna. Arbetstagaren har mycket sällan ambitionen att stanna alltför länge inom organisationen, framför allt inte hela sin yrkeskarriär. Arbetsgivarens sociala ansvar för arbetarna minskar också, som en följd av detta.

    Rekrytering är dyrt, felrekrytering är ännu dyrare. Tyvärr kommer det troligen alltid finnas människor som är på fel plats i arbetslivet. Jag har flera goda exempel på välfungerande arbetsgrupper som vänts helt upp och ner när en ny medarbetare kommit in i gruppen med en attityd som inte ”passar in”. Alla företag har någon form av kultur, som genomsyrar organisationen och skapar någon form av samhörighet mellan människorna i den. På mitt nuvarande jobb är jargongen lite småkärv med mycket ironi, och uppfattas av ledningen som ”gnällig”. Alla sköter sitt jobb oklanderligt men fjäskar inte direkt på personalmötena. 90 % av mina arbetskamrater älskar sitt jobb och vill verkligen inte byta bort det. Vi har nu fått två nya arbetskamrater som är väldigt positiva. Det är deras personlighet, de försöker inte göra sig till, överdriver inte och är inte glättiga. MEN de uppfattas så av resten av gruppen. Ledningen är däremot glad över att äntligen ”få hit lite positiva människor”.

    Jag har haft turen att få inblick i både typiskt kvinnliga arbeten med majoriteten kvinnliga anställda, och typiskt manliga arbeten med övervägande manliga anställda. Det BLIR mer ”skitsnack” i en grupp med enbart kvinnor, jämförelsevis. Att ”kvotera” in några män i en grupp med enbart kvinnor brukar ge ett positivt resultat i form av mindre ”tjafs” om smågrejer, och därmed högre effektivitet. Att anställa kvinnor till ett ”typiskt manligt” arbete får sällan samma positiva påverkan. Männen blir mer fokuserade på att kontrollera kvinnan än att sköta sitt jobb. Cockpit är inte bara en bra film för att påvisa att mänskliga tillkortakommanden inte är könsbundna. Det svårt att bemöta män och kvinnor på exakt samma sätt. Jag klarar det inte, trots att jag tränar på att medvetandegöra mitt eget agerande.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Tråkigt att männen fokuserar på att kontrollera kvinnan istället. Kanske borde tas upp som ett problem på arbetsplatsen att de uppenbarligen är så inställda på att domdera att det försvårar arbetet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv