kontroll – Fanny Åström

Kampen för kvinnors rättigheter är också kampen för pojkars rättigheter.

Läser just nu om barnperspektiv när det kommer till mäns våld mot kvinnor, vilket är både sorgligt och intressant. Det finns ju en slags ideologi i Sverige som bygger på ”barns rätt till båda sina föräldrar”, men som i själva verket handlar om mäns rätt till sina barn. I litteraturen jag läser så beskriver barn själva hur de har bemötts av utredare på socialtjänsten, och vissa upplever att de har blivit pressade till umgänge med fadern trots att de själva sagt att de inte vill.

Det finns en slags generell ideologi att barn på något sätt skulle behöva ha en pappa i sitt liv, och att detta behov är så starkt att det är viktigare än barnets behov av skydd från en individ som är bevisligen våldsam och som barnet uttryckligen inte vill ha någon kontakt med. Pappan som idé blir viktigare än den faktiska relation som barnet har med sin faktiska pappa.

En annan intressant aspekt är att ingen tvingar frånvarande pappor till umgänge med sina barn. En kan ju tydligen inte tvinga vuxna till saker, men att tvinga barn till saker de inte vill är tydligen helt acceptabelt. Det handlar, som alltid, om mäns rättigheter. Om pappan vill ha kontakt med barnet så ska han få det, vill han inte det så ska även detta respekteras. Vad barnet vill och behöver är aldrig det centrala, det centrala är vad pappan anser sig ha rätt till.

Feminister anklagas ju ibland av antifeminister för att skada pojkar genom att uttrycka manshat, men det som fäder utsätter sina söner för när de misshandlar dem eller deras mödrar hamnar sällan i fokus. Kanske för att antifeminister inte bryr sig särskilt mycket om pojkars rättigheter utan om vuxna mäns rättigheter. I det feministiska perspektivet finns det ju ofta ett tydligt barnfokus, då vi är väl medvetna om att mäns makt, framförallt i familjen, inte bara drabbar kvinnor utan även barn hårt.

Det skadar barn att växa upp i hierarkiska kärnfamiljer, där de får se mäns dagliga utövande av makt över kvinnor också ofta även används som ett verktyg i detta maktutövande, inte sällan även efter föräldrarnas separation. Män upprätthåller sin kontroll över kvinnor med hjälp av barnen, både under pågående relation där kvinnan ofta tvekar inför att lämna situationen eftersom det kan göra det svårare för henne att skydda barnet från mannens våld, men också efteråt genom utdragna vårdnadstvister, att vägra skriva under papper för att barnet ska få stöd eller att använda barnet som budbärare. Detta är såklart en djupt destruktiv situation för barnet.

Att kämpa för kvinnors rättigheter är även kampen för barns, och således även pojkars, rättigheter. Pojkars rättighet att få växa upp i ett hem fritt från våld och förtryck, att slippa användas som en spelpjäs i fäders utövande av makt och kontroll över kvinnor. Detta rättighet är så mycket viktigare än vuxna mäns rätt att få tillgång till sina barn.

Jag kan visa förståelse om män erkänner sin svaghet.

Jag har funderat lite på konceptet män och svaghet, något som jag tangerar i det här inlägget:

Mannen kommer och beklagar sig, kvinnan är ”förstående” och känner sympati inför mannen. Kvinnan ursäktar mannens beteende, och han behöver själv aldrig förstå varför han gör som han gör. Kvinnan ”ser” att mannen är svag och beroende, att han påverkats av sin omgivning, sin uppväxt och så vidare till att ha blivit den han har blivit. Hon ursäktar honom, men utan att ställa krav på att han ska förstå det hon förstår.

Ofta när en skriver om hur män har betett sig mot en så kommer det människor som tycker att en ska ha ”förståelse” inför männen och se att de faktiskt inte är mer än människor.

Och grejen är att jag hemskt gärna har förståelse inför den som också erkänner sin svaghet. Problemet är att män i patriarkatet ständigt gör anspråk på att vara starka. De gör anspråk på att ha kontroll över sitt beteende, på att vara rationella och kunna välja hur de ska agera. Eftersom dessa anspråk görs blir det svårt att ha överseende när mannen sedan uppvisar ett beteende som går stick i stäv med dessa.

Det som avkrävs kvinnan är att inta en position där hon samtidigt erkänner mannen som stark och oberoende och som svag. Hon ska samtidigt beundra hans rationalitet och initiativförmåga och vara vänligt överseende med hans brister. Hon ska erkänna honom som herre, samtidigt som hon ska acceptera alla hans brister utan omsvep.

I de relationer med män jag har varit i så har jag ofta försökt ta upp problem, och föreslå olika förklaringar och strategier för att lösa dem. Jag har pratat med de män jag varit i relationer med om deras svagheter och rädslor, men de har sällan varit mottagliga för detta utan framhärdat bilden av sig själva som individer med kontroll över sitt eget känsloliv och agerande. De har avvisat mina försök att skapa en djupare förståelse och hävdat att de klarar av att lösa problemen utan en sådan. När jag sedan motvilligt accepterat den här bilden de ger mig att de bara handlar om att de ska vilja så kan jag såklart inte tolka deras misslyckande som något annat än brist på vilja. Det som egentligen handlar om deras svaghet blir en fråga om deras moral och deras intentioner. I slutänden känner mannen sig skuldbelagd, för han inser kanske att han var svag, men det är han själv som har lagt den skulden på sina axlar. Det är mannen själv som ständigt framhärdat att han minsann vet vad han håller på med, att han är stark och förmögen att styra sitt agerande. Det är mannen själv som hävdat att han har kontroll.

Jag kan absolut vara förstående inför en mans svagheter om han också erkänner dem inför mig, men om han gör anspråk på att inte ha dem så kommer jag inte gå omkring och acceptera vidrigt beteende för att jag ”egentligen” vet att han är svag. Det avkrävs ständigt kvinnor att själva ta ansvar för den dubbelhet som finns i dessa anspråk, men det har jag ingen lust med. Om en man säger att han är i kontroll över sig själv, jag då kommer jag att utgå från att han också är det och moraliskt lasta honom för hans misstag. Om han däremot erkänner sin svaghet kan jag vara tillmötesgående och söka efter lösningar tillsammans.

Ångest och kärleksrelationer.

I boken Det kallas kärlek av Holmberg står det om hur män skapar villkoren för samtal inom relationer. Det räcker inte för kvinnan att uttrycka en vilja efter ett samtal, utan hon måste övertyga mannen om att samtalet är viktigt nog. Mannen försöker undvika samtal in i det sista, vilket gör att kvinnan tvingas ställa till scener, tjata och så vidare för att få sin vilja igenom.

Detta är ett problem jag har haft i många relationer med män, såväl vänskapsrelationer som kärleksrelationer. Det har inte räckt att jag har uttryckt en vilja att prata om något, utan jag har blivit tvungen att ständigt spela ut hela mitt känsloregister och alla övertalningsstrategier för att få uppmärksamhet. Detta är såklart en effekt av patriarkalt förtryck, om det inte var för att män konsekvent struntar i att bry sig så länge de känner att de kan det utan att det bli för obekvämt så hade jag inte behövt göra detta. Jag hade inte behövt ställa till stora scener utan kunnat samtala om problem i normal ton, jag hade inte behövt bli arg. Så fungerar det i de relationer jag har med kvinnor, det behövs i regel inga starka känsloyttringar för att någon ska lyssna och ta till sig utan det räcker med att lugnt förklara vad en känner och tänker. Det är så jag tänker mig att det fungerar i relationer där en hyser ömsesidig respekt för varandra, att en lyssnar på varandra utan att det ska krävas något särskilt.

Det jag tycker är jobbigt med det här är den människa jag tvingas bli i det. När jag lär mig att jag kan använda mina känslouttryck för att få någon slags kontroll över en situation som jag annars inte kan kontrollera så gör jag det. Känslorna tvingas fram och känslorna är inte längre mina egna utan ett medel jag använder för att uppnå vissa mål. Att ständigt behöva spela ut hela känsloregistret är oerhört utmattande, men det är på ett sätt också beroendeframkallande. Känslor går från att vara något som ska hanteras på egen hand till att bli något som måste ageras ut för att få en effekt, och om effekten uteblir så krävs det bara en högre dos.

Det är också ständigt jag som definieras som problemet. Problemet går från att vara det jag ursprungligen vill prata om till att vara att jag känner vissa känslor. De känslor som situationen har framkallat utgör ett hinder för att komma fram till konstruktiva lösningar på faktiska relationsproblem. Samtidigt är känslorna en förutsättning för att någon slags diskussion skulle kunna äga rum från första början. Jag hamnar i ett moment 22, där alla möjliga sätt att agera utifrån mannens ramverk leder till oönskade konsekvenser.

Jag har varit i situationer där män har velat att jag ska gradera mina känslor och utifrån det avgöra vad mitt behov är. En man jag hade en relation med kunde fråga mig när jag hade ångest och sökte tröst hos honom om det verkligen var allvarligt. Det som hände när han gjorde så var att jag började se på min ångest som något jag kunde använda för att få närhet, vilket i sig framkallade ångest. Istället för att försöka hantera min ångest på ett konstruktivt sätt så spelade jag ständigt ut den, för att jag visste att det fungerade och framförallt att det var det enda som fungerade. Detta skapade såklart ännu mer destruktivitet i slutänden, och det blev väldigt svårt för mig att bryta mönstret.

Jag är en person som ofta har problem med ångest, men det är först i relationer med män som det blir ett problem i mitt liv. Det är först i relation till män som jag tvingas bevisa min ångest, som jag tvingas spela ut den, för att få omtanke och kärlek.

Istället för att ha en relation som bygger på respekt och kärlek hamnar en i en situation där en avkräver varandra saker. När jag mår dåligt behöver jag egentligen bara bli sedd, men istället tvingas jag in i en situation där jag måste ställa något konkret krav, ”lösa” något. Där hamnade jag ofta med en man jag hade en relation med, som brukade hantera min ångest genom att fråga mig om exakt vad jag tyckte att han skulle göra åt saken. Problemet är att det inte rör sig om något konkret program, det handlar om att visa att en finns där och bryr sig. Men eftersom han inte kunde göra det så hamnade jag istället i en situation där jag krävde honom på bevis för att han tyckte om mig, något som skadade oss båda.

Våldspotential, kontroll och manlighet.

Den senaste boken jag läst i Genuskursen är Med uppenbar känsla för stil av Mendel-Enk, en bok jag tyckte var bra även om jag har rätt svårt att relatera till machoidealet som beskrivs som så oerhört dominerande, men det beror ju såklart på vilka kretsar en rör sig i. Jag umgås framförallt med män som är feministiskt medvetna och inte sysslar med den typen av maskulinitetsutövande, eller nördar/töntar som aldrig riktigt har kunnat hävda sig med den formen av maskulinitetsutövande.

Mendel-Enk har dock ett intressant resonemang kring makt, våld och kontroll som jag tänkte skriva lite om och utveckla.

Våld är en stor del av hur maskulinitet skapas. Även om de flesta män inte använder våld, i alla fall inte på någon slags regelbunden bas, så är våldspotential viktigt. Män lär sig på ett helt annat sätt än kvinnor att våld är en möjlig utväg ur olika situationer, att de kan och får använda våld om situationen kräver. Mendel-Enk skriver mycket om hur män skapar eller hittar på situationer där våld är berättigat (typ självförsvar) och sedan använder det som en ursäkt till ett i princip obegränsat våldsutövande. Så länge det finns något som berättigar användandet av våld så kan våldet går hur långt som helst.

Detta får mig att tänka på hur män jag känner pratar om våld. Ofta är det män som själv inte använder våld, men de pratar ändå mycket om att de skulle kunna använda våld om de ville. De understryker helt enkelt ofta sin våldspotential, eller sin önskan att ha en våldspotential. Jag har varit i många diskussioner med män om när det skulle vara okej att använda våld, varför och hur en då skulle gå till väga. De talar helt enkelt om våld som en möjlighet på ett annat vis än kvinnor gör.

Jag tänker att våld och hot om våld är det viktigaste sättet att upprätthålla makt och kontroll inom maskuliniteten, som man ska en ha en ständig potential till våld, det ska vara möjligt att ta till våld om så krävs. Problemet är att den här våldspotentialen också måste kontrolleras. Om en har lärt sig att våld är en möjlig lösning på olika situationer och har blivit utrustad med förutsättningar (mentala och fysiska) för att använda våld, så är risken såklart större att våld också kommer att användas.

Detta skapar en balansgång för män, för å ena sidan lär de sig att se våld som ett medel för att uppnå makt och kontroll, men å andra sidan får våldet inte gå gör långt. En man ska kunna kontrollera sitt eget våldsutövande. När män går ”för långt” i sitt våldsutövande beskrivs detta ofta som om de förlorat kontrollen, men detta behöver absolut inte stämma, det stämmer faktiskt ganska sällan. Även män som går ”för långt” är kontrollerade i sitt våldsutövande, de följer samma moral som alla män får, nämligen den att våld är ett acceptabelt medel för att uppnå makt och kontroll, men de drar de utanför den samhälleligt accepterade gränsen.

När en ser på fall av mäns våld mot kvinnor så är det vanligt att männen berättigar sitt våldsutövande med att de var tvungna att uppfostra och kontrollera kvinnan, att de ser på våldet som ett medel för att uppnå makt och kontroll. Jag vågar påstå att kvinnor inte alls i samma utsträckning har denna inställning till våld (vilket det också finns stöd för i forskning som jag skrivit om här). Kvinnors våldsutövande är snarare ett tecken på förlust av kontroll än ett sätt att skapa kontroll. Kvinnor använder också våld i relationer, men det kontrollerande våldet är det i regel män som utför.

För att komma till bukt med männen som går ”för långt” i sitt våldsutövande måste vi sluta lära män att våld är en lösning på olika problem och sluta se våldspotential som något positivt. Så länge denna moral lärs ut så kommer det finnas de här männen som går ”för långt”, och såklart en massa män som inte går ”för långt” men som ändå använder sin våldspotential till att utöva förtryck.

Mäns våld mot kvinnor och kvinnors våld mot män.

Jag antar att de flesta har noterat att det cirkulerar en artikel i vilken det hävdas att män och kvinnor blir slagna lika mycket i förhållanden. Problemet med den här typen av undersökningar , och framförallt med folks tolkningar av resultaten, är att nada hänsyn tas till den kontext i vilken våldet uppkommer, hur våldet utförs. I samma artikel står detta:

Forskarna ser två typer av våld i relationer: situationsbetingat våld och fysiskt våld med kontrollerande beteende. Enligt tidigare studier utövas ett kontrollerande beteende oftare av män i en relation mellan en man och en kvinna.

Mäns våld mot kvinnor är inte bara fysiskt våld, vilket som helst, utan ett våld som uppkommer i en samhällelig kontext och i ett specifikt skapande av maskulinitet. I vårt samhälle så utövar män makt över kvinnor, att vara man är att utöva makt över kvinnor, därför får det våld män utövar mot kvinnor en specifik betydelse, och denna betydelse går inte att bortse från när vi bedömer mäns våld mot kvinnor som fenomen.

Detta tydliggörs också av den ojämlikhet som finns i utövandet av sexuellt våld, alltså det våld som är mest budet till just könstillhörigheten:

När det kommer till sexuellt våld är männen överrepresenterade som utövare, medan kvinnorna är offer. Nästan tio procent av kvinnorna i studien uppger att de har utsatts för sexuellt våld tidigare i livet, medan motsvarande siffra bland männen är 3,5 procent.

Att våldet har en sexuell karaktär gör det speciellt, det gör att det handlar om just våld mot kvinnor som kvinnor och inte våld i största allmänhet som bara råkar riktas mot kvinnor. En stor del av det våld kvinnor utsätts för är just sexuellt, och här sätts könsmakten på sin spets. Män skaffar sig makt över kvinnor och utnyttjar dem som kvinnor på ett mycket konkret sätt.

Det finns också en skillnad i hur kontrollerat våldet är och när det uppkommer:

Bland de män som uppger att de utsatts för fysiskt våld av sin partner, har majoriteten även använt våld mot partnern. Men i studien förekommer också en mindre grupp som inte själva använder våld men som är rejält utsatt för fysiskt eller psykiskt våld.

Kvinnor använder våld mot män när relationen i övrigt är våldsam. Vem som slagit först och liknande verkar inte ha frågats, men det är ju ganska naturligt att en kan använda våld till exempel i självförsvar.

Män använder sig av våld på ett mycket kontrollerat sätt, för att skaffa sig makt och kontroll över kvinnor. Mäns våld mot kvinnor är inga okontrollerade utfall, inget som slumpmässigt förekommer under gräl eller för att försvara sig, utan en del i en aktiv process i vilken mannen skaffar sig kontroll över en större och större del av kvinnas livsrum. Det är därför vi talar om MÄNS våld mot kvinnor och inte om ”relationsvåld” eller liknande, helt enkelt för att det inte sker isolerat utan i en större samhällskontext.

Det våld kvinnor utsätts för är dessutom grövre:

När vi talar om det ”lätta” självrapporterade våldet mellan partners i brottsofferundersökningar, då är det ingen skillnad mellan kvinnor och män. När man däremot tittar på skadebilden, i vilken utsträckning man har varit tvungen att uppsöka vård, då går vi åt att kvinnor är mer utsatta för grövre våld, det våld som kräver sjukvård, säger Jenny Yourstone.

Det blir problematiskt när en diskuterar våld på det här viset, utan att se till våldets grovhet, kontinuitet, syfte och i vilken kontext det uppkommer.

Den som är mer intresserad bör läsa denna artikel om studiens metodik och hur den är problematisk.

Förtryck är kärlek. MVH föräldraskapet.

Den här bilden hittade jag på polisens facebooksida, de tyckte att det var ”tänkvärt”.

Jag tänker på föräldraskap och på vad det innebär i dagens samhälle, kontroll och dominans. Hur så många föräldrar tycker det är helt okej och rent av sund att jaga sitt barn ”som en blodhund”, att det skulle vara ett tecken på kärlek.

Jag tänker att det inte är så jävla konstigt hur skeva förhållanden många människor har när den första erfarenheten av så kallade ”kärlek” många får är erfarenheten av ett föräldraskap som bygger på kontroll och dominans istället för respekt för barnets individualitet.

Att bli en ”ansvarsfull vuxen” är således att själv anamma denna syn på kärlek och föräldraskap, att inordna sig under denna dominans alldeles frivilligt. Då har den så kallade ”uppfostran” lyckats, barnet har blivit en duktig vuxen.

Det här är inte ”kärlek”, det är förtryck. Kärlek kan aldrig handla om att jaha någon som en blodhund, om att kontrollera någon och driva någon till vanvett, att förfölja någon eller flippa ut på någon.

Om det personliga varumärket, arbetslivet och den självpåtagna kontrollen.

När jag åker tåg hem från Stockholm så brukar jag läsa Platsjournalen, en tidning som mest innehåller jobbannonser men även lite ”tips” för den som söker arbete. Jag läser den för att jag tycker att den är en intressant tidsmarkör.

I tidningen står det en massa om hur en ska göra för att kunna få jobb. Till exempel hur en ska jobba med sociala medier:

När jag läser sånt här tänker jag på min blogg, på allt som står i den om arbetsköpare, arbetslinjen, fackligt arbete, kommunism, radikalfeminism och att en inte alltid kan följa lagen om en vill ha förändring. Och så tänker jag på orimligheten i att jag skulle ta bort alla texter jag lagt hundratals timmar på att skriva bara för att en eventuell arbetsköpare inte ska tycka att jag har för ”starka åsikter”.

Nu ser jag det som ganska troligt att jag kommer jobba med något där mitt politiska engagemang kommer ses som en tillgång, eller i alla fall inte som ett problem, och därför känner jag att det är ganska lugnt för egen del. Jag tro dessutom inte att det är många arbetsköpare som orkar läsa igenom såpass mycket text, utan det handlar väl mest om att slänga ett öga på det och kolla så att det inte är något väldigt uppseendeväckande.

Men jag oroar mig seriöst för denna självrannsakan som människor uppmuntras till, och som jag tror att en majoritet också böjer sig under. Jag har hört många människor tala om att det är viktigt att inte lägga upp vissa saker och även skuldbelägga folk som gör detta, istället för att ifrågasätta rimligheten i att människor inte bara ska vara duktiga arbetare på arbetstid och inte snacka skit om företaget en jobbar på utan även ska jobba aktivt på att polera sin yta redan innan en har blivit anställd.

Nu kan en säga att det är ”så arbetsmarknaden ser ut” och ja, det är väl sant att det är så. Men är det ett skäl till att ytterligare förstärka dessa mekanismen genom att utsätta inte bara sig själv, utan även andra, för den här formen av social kontroll? En kan konstatera en realitet, det vill säga att det kan spela roll för ens möjligheter till anställning, utan att för den sakens skull göra ett påstående om att det är en sak personen ifråga borde anpassa sig till eller skuldbelägga den som inte gör det. En kan se verkligheten utan att acceptera den som något naturligt eller bra.

Jag förstår människor som sorterar för att de känner sig tvungna till det, men jag förstår inte dem som tycker att det är så det borde vara, att det är så en borde göra. Om jag läser en artikel om någon som förlorat jobbet för att hen skrev fel sak på facebook så tänker jag att arbetsköparen är en idiot, inte att arbetaren borde ha varit noggrannare.

Även om det inte ändrar något i det specifika fallet, arbetaren förlorar ju fortfarande sitt jobb, så är det av stor vikt var vi lägger skulden. Det handlar om att inte utsätta människor för ytterligare skuld för något som egentligen rör sig om ett sjukt system. Det handlar om att inte normalisera det inflytande arbetslivet tillåts ha över resten av våra liv och våra personligheter, det handlar om att se det sjuka i ett system som tvingar människor att göra om sig själva och hela sina liv för att kunna klara sitt uppehälle. Att uppmana folk till mer självkontroll som ett resultat av detta är inte rimligt, det rimliga är att reagera med ilska.

Det positiva tänkandet är inte menat att få arbetare att må bra.

Jag läser en artikel med rubriken Dags för uppror mot positivt tänkande som handlar om den kultur av självhjälp, pepp och positivt tänkande som finns i samhället och dessutom praktiseras för att höja produktiviteten i många företag:

Det är en allt vanligare företeelse att företag hyr in inspirationstalare för att få medarbetarna på gott humör. Det finns också en växande marknad för kurser, där chefer får lära sig att agera utifrån positivt tänkande. Det här bygger på föreställningen att glada människor är lika med produktiva medarbetare.

Detta fungerar enligt artikeln inte så bra som det ofta påskins:

Det är klart att glada människor har en annan kapacitet än de rädda och sura. Men du blir ju inte glad bara av att le. Om man verkligen vill arbeta seriöst med det här, ska man behandla medarbetarna så att de blir glada och tillfreds på riktigt, säger han till business.dk.

Det positiva tänkandet fyller en viktigt funktion i arbetslivet. Det är mer eller mindre kutym i okvalificerade branscher att ett grundläggande kriterium för anställning är att en ska vara ”positiv”, och var och en som varit i kontakt med försäljarbranschen borde ha noterat detta krav på en positiv inställning och hur det positiva tänkandet genomsyrar många av dessa företags kultur samt att det anses vara grundläggande för arbetsprestationen just att en ”tänker positivt”, och verkligen vill och kämpar.

Jag tvivlar dock på att detta handlar om något verkligt månande om de anställdas hälsa, snarare rör det sig om att skapa en kultur där arbetarna är underkastade en kultur där en alla uttryck för missnöje ses som ett problem med personens inställning och inte omgivningen, som alltså i detta fall utgörs av företaget. Det viktiga för företagen är inte att människor faktiskt är lyckliga, bara att deras olycka inte syns. Och då är det en lika god, om inte bättre, lösning att bara tvinga folk att undertrycka sin olycka.

I en annan artikel om problemet med positivt tänkande som en väg till lycka läser jag följande:

Optimism är inte fel, men det behövs en motvikt i en kultur så fixerad vid att positiva tankar och tro på att allt ska ordna sig är vägen till lycka. Bestämmer man sig för att tänka positivt måste man alltid vara uppmärksam på negativa tankar för att kunna undertrycka dem, vilket sannolikt resulterar i att de blir än mer framträdande.

Positivt tänkande handlar i mångt och mycket om att undertrycka impulser till negativa tankar. Det kan såklart vara bra för den som ständigt hamnar i negativa tankespår som blir förlamande, men att lyfta upp det till någon slags generell lag om hur folk bör hantera sitt psyke är något helt annat. Vissa personer har problem med överdriven oro och ångest, men en massa personer har det inte utan känner tvärtom oro och ångest inför högst rimliga saker. Ändå uppmanas samtliga i vår kultur att undertrycka sin känslor av ångest och tvivel till förmån för att istället ”tänka positivt”. Det antas vara ett universalrecept på att lösa alla slags problem.

Jag skulle säga att det positiva tänkandet i arbetslivet utgör ett effektivt sätt att få människor att utöva inre kontroll över sig själva. Människor uppmuntras till att undertrycka negativa tankar vilket såklart leder till att de klandrar sig själva när de tänker negativt istället för att tänka att det faktiskt kan vara en fullt rimlig reaktion på verkligheten. Vidare så utövar människor social kontroll på varandra genom att uppmuntra andra till att vara ”positiv”, ”peppa varandra” och så vidare. I mina ögon utgör detta inte så mycket en metod för att göra folk lyckliga, utan är snarare ett system för att få arbetare att utöva kontroll över varandras arbetsmoral, genom att göra vissa klagomål och missnöje tabubelagt.

I det positiva tänkandet ingår också ofta att skaka av sig tankar om att saker och ting inte kommer fungera och istället ”ta nya tag” och ”kämpa hårdare” vilket ofta leder till att en tömmer ut sina resurser och får mindre energi över till att göra saker på fritiden. Den som inte pallar trycket borde helt enkelt vilja mer, alltså låta mer av sin energi gå till arbete.

Möjligen kommer några arbetsköpare frångå detta nu när det positiva tänkandet alltmer har börjat kritiseras, men det stora flertalet kommer nog att fortsätta se det som ett bra sätt att skapa fogliga anställda på. De bryr sig inte om hur arbetarna mår, bara om att de inte sätter sig upp emot auktoriteter och upprätthåller god arbetsmoral. De bryr sig inte om att människor inte magiskt får mer energi, utan att de snarare tar energi från fritiden. Många arbetsköpare behöver inte heller bry sig om att arbetarna på lång sikt blir utbrända eftersom osäkra anställningsformer och lönemodeller som bygger på provision gör att de lätt slipper ifrån arbetare som blir mindre produktiva.

Denna idé om att företag generellt skulle ha något att tjäna på att arbetare mår bättre tycker jag är beklaglig. Visst kan det säkert vara positivt i många sammanhang, men i åtskilligt fler är det säkert mer lukrativt att bara undanhålla människors möjligheter att agera efter sitt missnöje genom att skapa rigorösa system för kontroll och undanröja möjligheter för att ventilera sitt missnöje med arbetskamrater. God personalpolitik och arbetsmiljö kostar en jävla massa, och det är ju i slutänden sådant som får människor att trivas på jobbet, inte självhjälpslitteratur eller inspirationsföreläsningar.

Skända arbetslinjen.

Detta med att regeringen trots avrådan från både datainspektionen och justitiekanslern vill införa ett arbetsmarknadsregister där uppgifter om till exempel etnisk härkomst och fackföreningstillhörighet kommer att ingå är bara sinnessjukt. Detta går inte att argumentera för utifrån något slags perspektiv om rikets säkerhet, utan är bara ytterligare ett steg i den så kallade ”arbetslinjen” med en ökad kontroll av arbetarklassen.

Jag tycker att det är otroligt obehagligt att inskränkningar i integriteten motiveras med ”samhällsnyttan” på det här sättet. Jag kan begripa säkerhetsargumentet, alltså att skydda landet från direkta hot, men att motivera det med något diffust blaj om nyttan för arbetsmarknaden känns bara skevt.

Förutom själva grejen i sig, nämligen att det suger att vi går mot en mer och mer kontrollerande stat och mindre personlig frihet, så är själva bevekelsegrunderna för detta register i sig skrämmande. Om det hade varit något annat syfte så hade jag sett det som ett utslag av missriktat kontrollbehov, men just detta att det är arbetare man ska föra register över tycker jag är talande. Jag menar, det finns ju så många andra grupper som man skulle kunna kontrollera med hänvisning till samhällsnyttan.

Varför är det ingen som föreslår ett register över personer som äger bemanningsföretag för att se om de kan tänkas ha kopplingar till kriminella grupperingar? Det verkar ju uppenbarligen vara ett problem! Varför föreslår ingen ett register över politikers kopplingar till näringslivet? Jag menar, Moderaterna kan ju inte ens tänka sig att redovisa sina egna jävla partibidrag. Allt detta får gå okontrollerat, men arbetares etnicitet och fackföreningstillhörighet ska registreras med hänvisning till samhällsnyttan (arbetslinjen). Jag blir äcklad av detta ogenerade klassmaktsupprättande.

Det fullkomligt kryper i hela min kropp när jag tänker på hur långt denna politik har fått dras, hur mycket jävla skit man har lyckats motivera med hjälp av den så kallade arbetslinjen. Hur många inskränkningar i personers livsrum, välmående som har gjorts, hur många skattelättnader för de redan välbemedlade som har motiverats. Och allt till ingen jävla nytta! Och det värsta är att denna nyhet inte ens gör mig förvånad, för visst kunde man ändå se det komma? Jag hoppas bara att folk tar sitt förnuft tillfånga och skändar arbetslinjen.

Ska man behöva stå där inför handläggaren och försvara hela sitt liv?

Detta är bara stört. Försäkringskassan har tydligen gjort kontroller vid en färja och upptäckt att sjukskrivna personer gått ombord. Jag fattar inte riktigt om det rör sig om en kryssning eller var det är, men jag tror det eftersom anledningen till kontrollen från första början var att upptäcka eventuellt köp för att langa vidare. Nåja, man hittade i alla fall 28 personer som erhåller ersättning från försäkringskassan och detta ska tydligen meddelas vidare till handläggare för att se om det kan leda till indragen ersättning.

Jag tycker bara att det är så jävla obehagligt att man på det här sättet utför kontroller på om folk är sjuka eller inte. Även om det inte var det grundläggande syftet så känns det så jävla skevt. Att man åker på kryssning en gång behöver inte betyda att man kan jobba, det kan ju vara en fråga om precis vad som helst.

Jag kan ärligt talat inte tänka mig en enda långtidssjukdom som skulle göra en helt inkapabel att, en vecka när man kände sig lite extra pigg, åka färja. Man kan ju ha gjort precis vad som helst på den där färjan, till exempel chillat i sängen i sin hytt. Sjukersättning ska ju bedömas av professionella läkare, personer som kan avgöra arbetsförmågan, inte ens eventuella fritidsgöromål.

Ska man behöva stå där inför handläggaren och försvara hela sitt liv? Det verkar vara det som är tanken, och det är fan i mig ytterst beklagligt.