Ytterligare ett larm om felbehandling av människor inom äldrevården har kommit fram. Denna gång har man struntat i att kalla in extrapersonal när en person har varit döende och istället suttit honom framför tv:n. En praktikant har avslöjat detta för kommunalpolitikerna.
Reaktionen från ledningen på Korsnäsgården var att anklaga praktikanten för att ha brutit mot tystnadsplikten.
– Jag krävde att de skulle anmäla mig om jag gjort något fel. Jag tror att de ville skrämma mig för att tysta ner händelsen, säger den före detta eleven.
Tystnadsplikten har alltså använts som ett sätt att skydda företaget så att de kan ägna sig åt sin usla verksamhet ifred. Jag är glad att praktikanten trots allt har gått och berättat om detta, för det är ju verkligen inte så tystnadsplikten ska tillämpas.
Det som är så otroligt sorgligt med allt detta är att inte ens personalen vågar säga ifrån, eftersom som de själva är i en jävligt utsatt position. De har säkert dålig anställningstrygghet och med arbetslösheten som råder har de väl inga andra alternativ. Jag tror att den här typen av situationer hade kunnat stoppas tidigare om personalen hade haft mer att säga till om gentemot företaget. Jag är nämligen övertygad om att de flesta som faktiskt jobbar inom omsorg är intresserade av att behandla patienterna på ett värdigt sätt. Det som brister här är inte personalen, utan företagsledningen.
Man blir ju alldeles matt.
Många som jobbar inom omsorg mår ju väldigt dåligt över just det, att de inte har den tid som krävs för att behandla klienterna så som de skulle vilja, just på grund av underbemanning. Sedan finns det förstås alltid någon gestapomänniska som inte bryr sig det minsta om hur folk mår, och de människorna sitter väl tyvärr ofta i ledningen eller är arbetsledare.
Nu har ju Carema tydligen anställt människor utan erfarenhet av äldreomsorgsarbete, men jag tror inte att utbildning är något som krävs just för att behandla medmänniskor med medmänsklighet och värme. Däremot är det självklart att man behöver utbildning och/eller arbetserfarenhet för att kunna sköta sitt jobb ordentligt. Finns det heller ingen ledning som strukturerar upp arbetet ordentligt så blir det kaos.
Bristen på utbildning är inte det största problemet inom vården, utan att det saknas resurser, förståelse för hur verksamheten går till samt att viljan att satsa på vården är liten.
För riktigt bra vård krävs såklart utbildad personal och resurser.
Ja, det krävs BÅDE utbildning och resurser. Carema har tydligen inte prioriterat någondera, och det är tyvärr alltför vanligt att resurserna är alldeles för knappa inom vården och det kan ingen utbildning i världen råda bot på. Däremot kan man tänka sig att om det fanns tillräckligt mycket utbildad personal inom vården så kunde man också ha till exempel praktikanter för att öka resurserna ytterligare.
Jag känner att jag aldrig skulle kunna ha ett helt yrkesliv inom vården bland annat för att det rätt ofta inte finns tid att till att ta hand om patienterna ordentligt. När vi inte får in vikarier är det extra stressigt, chefer har ingen förståelse för hur det är att jobba eller vilken tid det tar att få upp patienterna på morgonen. Jag vet folk i min ålder, runt 20, som är anställda men som inte orkar jobba inom hemvården för att det är så himla stressigt och att de känner att de inte kan göra ett bra jobb. Själv förstår jag inte hur de orkar jobba inom vården mer än två månader om året. Det är så mycket jag orkar.
Så är det ju dock inte överallt. Jag jobbar i hemsjukvården och älskar mitt jobb. Det är sällan jag inte har tid till det jag ska göra och lite till! Men givetvis är det otroligt sorgligt på de ställen man inte hinner på grund av nedskärning på personalen. Det går ut över brukarna. Jag är färdig sjuksköterska till sommaren och vill definitivt fortsätta jobba i hemsjukvården. Förhoppningsvis kan man göra skillnad.
Det är ju fantastiskt att det finns ställen där det fungerar!