I nästan tå år har jag fotat nu, och det bästa är att det är det enda fritidsintresset jag har som jag aldrig känner prestationsångest över. De veckorna när kameran ligger på hyllan känns det helt okej, för jag vet att jag kommer få lust att fota igen. Jag göra ständigt framsteg, men det är inte för att jag aldrig försöker bli bättre utan jag låter det komma i sin alldeles egen takt. Jag blir aldrig frustrerad för att bilderna inte blir bra nog. Så kul att ha något att ägna sig år som aldrig någonsin framkallar någon prestationsångest.