Detta med Konyfilmen tycker jag är intressant. Det har ju riktats en hel del kritik mot det hela, bland annat av Hanna Fridén. Det som framförallt slår mig är hur otroligt upprörde folk blir när ett agerande de tror är något bra kritiseras och visar sig vara något helt annat. Speciellt när det föregås av en sådan massiv hype som Konyfilmen har gjort.
Jag tror att det handlar om den här känslan av att man gör något bra och framförallt att man ingår i ett större sammanhang där folk gör bra saker. Man blir så lätt medryckt av detta, känner verkligen liksom i hela kroppen att man gör gott. Och så ska någon jävel komma och sabba det och tycka att det finns flera sidor av det hela, att det inte är så bra som det verkar eller att man borde göra mer.
Människor letar efter enkla lösningar. Svartvita verklighetsbeskrivningar, ont och gott. Konyfilmen lyckades få en så enorm spridning troligen delvis för att den erbjöd just detta. Den erbjöd en väldigt svartvit verklighetsbeskrivning, en uppenbar skurk, en enkel lösning: Kony måste bort! Allt det där som får folk att bli engagerade. Och så det där talet om den nya världen, vår nyvunna förmåga att organisera oss, att skapa en rörelse. Att det räcker med att dela filmen på Facebook och donera lite pengar. Klart som fan folk går igång!
Och sen kommer någon jävel och sabbar det roliga och säger att det inte alls är så enkelt som de vill få det att framstå och att pengarna går till att beväpna soldater och så vidare. Och då blir folk fett sura för här har de gått omkring och trott att de gjorde något bra och var delar i en stor vacker folkrörelse och så blev det bara pannkaka.
Jag tycker att det är lite sorgligt det här. Människors vilja att göra skillnad i världen som så ofta tar sig den här typen av uttryck: en jättestor uppsamling kring en lyckad kampanj. En enorm känsla av gemenskap och möjligheten att göra något. Lite länkningar, lite donationer, sedan tystnad. Jag menar inte att det är fel i sig, det tycker jag inte, men jag kan bli lite matt på den här enorma optimismen kring det. Och framförallt hur den optimismen gör ens engagemang så sårbart för kritik.
Intressant reflektion.
Jag tror det finns en annan aspekt i det hela, något iallafall jag upplevde fanns och som jag tyckte blev väldigt fel, och det var att vissa kritiker till filmen i stort sett sa rakt ut: hur kan ni vara så dumma att ni går på det här? Man ironiserade lite över hur naiva folk var, och folk skrev lite sarkastiskt om det på twitter. Klart folk blir sura på kritiken om man blir behandlad som ett spån.
Jag tror också att man känner sig dum och naiv, när man ”gått på” något sånt här. Man blir arg på sig själv för att man inte kollade upp organisationen ordentligt, inte förstod att det var mer bakom, var källkritisk.
Och den ilskan går istället ut över de andra som ”gjort som man ska”. De som hittade en annan bild av det hela. För man känner sig ointelligent, oseriös och ”inferior”, liksom, men vill inte erkänna riktigt.
Mer så än att man är besviken för att ens egen engagemang inte var bra. Men det kan ju såklart vara olika. 🙂
Väldigt bra skrivet! Håller med.