Etikett: Film

Frigörelse.

tiantic3Kollade på min favoritfilm Titanic för ett tag sedan och ryste av välbehag inför den här scenen i slutet. Jack har dött, Rose lever kvar och allt är såklart fruktansvärt sorgligt. Men hon kämpar för att överleva även när han försvinner, och hon går inte tillbaks till den relationen hon hade innan utan väljer att leva vidare på egen hand. Jag tycker det är fantastiskt.

Folk tror alltid att jag är ironisk när jag säger att jag tycker Titanic är en storartad film, men jag är verkligen allvarlig. Det är en historia om en kvinna som frigör sig trots alla odds, som inte låter sitt öde styras av män. Det är en historia om patriarkal verklighet som också visar en väg ut som inte går genom en man.

”En man är aldrig lösningen på en annan man” är vad jag tänker när jag ser Titanic. Rose vet detta. När Jack försvinner står hon inte handfallen, hon dör inte med honom eller går tillbaks till tryggheten i borgerligheten. Hon lever vidare på sina egna villkor. Jack är en katalysator som får henne att se sina levnadsförhållanden med klar blick, men han är inte hennes allt.

Blue valentine.

Ibland tänker en att de så kallade genusglasögonen (eller könsmaktsglasögonen som jag föredrar att kalla dem) ska förstöra olika kulturupplevelser. Det är klart att en massa kulturupplevelser blir helt outhärdliga, till exempel olika former av ”humor” som bygger på att förnedra kvinnor, men det känner jag ingen större sorg över. Vissa upplevelser blir dock otroligt mycket starkare och djupare. Jag såg till exempel filmen Blue valentine för ett par dagar sedan. Jag har sett den innan, och den var stark redan då, men med feministisk analys av relationer och Det kallas kärlek i baktankarna så fick filmen så mycket djup. Jag reflekterade även över hur jag första gången jag såg den hade lagt merparten av skulden på kvinnan, medan mannens felsteg den andra genomkollningen blev mer tydliga.

Filmen handlar i alla fall om de sista dagarna i ett pars förhållande, med tillbakablickar till hur de träffades och så vidare. Det är otroligt välspelat och smärtsamt och jag känner igen mig i väldigt mycket av det som skildras. Även om mina relationer har varit långt ifrån så stormiga som den i filmen så är det många tendenser och beteenden som jag känner igen både från den och från relationer jag betraktat. Jag rekommenderar starkt.

Trailern till Rafael Edbloms politiskt inkorrekta ståkissarfilm.

Tänkte göra lite reklam för Rafael Edbloms film nu när han blivit noppas av svenska filminstitutet. Rafael ville berätta en historia. Historian om en galen hantverkare. Det är viktigt att behålla sin egna röst, tycker Rafael. Fint, tycker jag, att Rafael står upp för sin konstnärliga integritet och liksom vågar utmana normer, tänja på gränser, ställa viktiga frågor med sin film. Synd att filminstitutet bara kommer med sina genusfloskler och kör över honom. Säkert för att han står upp och kissar. Säkert.

För inte kan det väl vara så att de helt enkelt tyckte att din film var skit?

Detta, mina vänner, är lyteskomik på hög jävla nivå. Rafeal Edholm beklagar sig över att det är svårt att vara man i filmsverige. Detta baserar han på att han inte fått gehör från filminstitutet när han sökt om bidrag till att göra sin film.

Såhär. Filmbranschen är extremt jävla mansdominerad, så även i Sverige. En majoritet av alla filmer skrivs av, regisseras av och produceras framförallt av män. Men Rafael tror ändå att det är på grund av sitt jävla kön som han får avslag. Är inte detta uppblåsthet i sin fulla blom så säg?

Han fick inget gehör från Svenska filminstitutet över huvud taget när han försökte få filmen finansierad.

– Det här inte en politiskt korrekt film. Jag är för det första man, så jag står upp och kissar. När ens kisserier ska ha med det konstnärliga att göra, det är jävligt tråkigt.

Och inte nog med att han är man, filmen är politiskt inkorrekt också! Och så står han upp när han kissar. Ja, Rafael. Det är säkert så att det är den onda feministpksittkissarmaffian på filminstitutet som bara släpper fram kvinnor och några få väldigt lydiga genusmedvetna män medan riktiga män som du tyvärr blir diskriminerade och det av ren princip. Precis så är det.

För inte kan det väl vara så att de helt enkelt tyckte att din film var skit?

Läs även inlägget om denna historia på Oklarheten.

Transformers.

Kollade igår på Transformers med barnen och är verkligen helt jävla förbluffad över att folk ser på skiten frivilligt. Det är verkligen en fruktansvärd film ur alla möjliga perspektiv; uselt skådespeleri, tunn handling, ett himla sexualiserande av kvinnor, platta karaktärer och så otroligt jävla ansträngande för både ögon och öron.

Det fascinerar mig faktiskt att människor ser på detta och att det inte bara rör sig om en liten grupp med någon slags fäbless för underhållningsvåld utan om en massa massa personer. Alltså fy.

Jaja, jag antar att folk gillar olika slags kultur och det kan man väl få göra. Men alltså satan vad tråkig viss populärkultur är. Jag har dessutom en ide om att det inte är särskilt bra att bli matad med den typen av kultur sedan barnsben. Inte att det skulle vara direkt farligt eller så, men jag tror inte att psyket utvecklas särskilt mycket av den typen av extremt svart-vita och banal kultur som liksom serveras på silverfat. Det är fördummande, helt enkelt.

Om jag skaffar barn kommer jag hålla dem så långt bort som möjligt från den typen av kultur. Jag vill inte mata mina barn med underhållningsvåld, banala storys och simpla och generaliserade karaktärer. Det blir man ju fan puckad av.

Skolboksexempel på hur man förminskar feminister.

Diskuterade den här menskoppsfilmen på Facebook. Folk har så märkliga invändningar. Till exempel denna: ”kvinnor har valt att använda tamponger/bindor, varför ska ni feminister tvinga dem att använda menskopp?”. Alltså, jag tänker inte tvinga någon att stoppa upp en platskopp i fittan, som feminist är jag väldigt medveten om att alla själva måste få besluta om sina kroppar. Men att informera om menskoppens existens och trycka på för att det ska informeras om den i samma veva som man informerar om mensskydd i till exempel skolan eller på ungdomsmottagningen samt att den ska säljas på apotek är inte att tvinga någon att använda den, det är att erbjuda alternativ.

På samma sätt som alla andra mensskyddsföretag gör reklam för sina produkter så måste man kunna göra det även här, det är väl inte så konstigt? Fast den fria marknaden kanske bara gäller för företag som skiter i kvinnors fitthälsa.

Menskopp.

Kolla på denna film och bli övertygad om menskoppen storhet! Jag ser mig helt klart som övertygad och ska införskaffa menskopp så snart det går. Det är egentligen sjukt hur mycket pengar man lägger på mensskydd som dessutom torkar ut slemhinnorna när det finns ett mycket bättre, billigare och mer miljövänligt alternativ att tillgå. Jag blev aldrig informerad om menskopp i skolan, på ungdomsmottagningen eller hos gynekologen vilket jag tycker är mäekligt med tanke på hur många gånger det talades om just mens och mensskydd.

Filmen har såklart fått en massa antifeministkommentarer, bland annat denna jag tyckte va så otroligt symtomatisk för just det problem med samhällets syn på mens som videon beskriver.

Han fick mensblod på fingrarna = kan ha fått någon sjukdom.

Barnet sprang omkring med den i MUNNEN, hur bra är det?

I filmen så beskriver en kvinna hur en polis tagit upp menskoppen ur hennes väska. Då var den använd och han fick alltså mensblod på fingrarna. Denna person menar alltså att detta ger en risk för att han blir sjuk. Visst en minimal sådan risk kan ju finnas men mensblod är fan inte kemiskt avfall.

Det andra rör en kvinna som berättar att hennes barn hade hittat menskoppen och trott det var en napp. Dock var det ju i början av hennes mens (som jag förstå anekdoten) och menskoppen bör alltså ha varit både avtvättad och kokad. Det är inte farligt då! Bara för att något först varit i kontakt med könet och sedan är i någons mun är det inte farligt. Jag menar, folk har ju fan oralsex, till och med under mens. Kvinnor sväljer mäns sperma utan att det ses som ohygieniskt. Vad jag vet har ingen dött av det.

Engagemang.

Detta med Konyfilmen tycker jag är intressant. Det har ju riktats en hel del kritik mot det hela, bland annat av Hanna Fridén. Det som framförallt slår mig är hur otroligt upprörde folk blir när ett agerande de tror är något bra kritiseras och visar sig vara något helt annat. Speciellt när det föregås av en sådan massiv hype som Konyfilmen har gjort.

Jag tror att det handlar om den här känslan av att man gör något bra och framförallt att man ingår i ett större sammanhang där folk gör bra saker. Man blir så lätt medryckt av detta, känner verkligen liksom i hela kroppen att man gör gott. Och så ska någon jävel komma och sabba det och tycka att det finns flera sidor av det hela, att det inte är så bra som det verkar eller att man borde göra mer.

Människor letar efter enkla lösningar. Svartvita verklighetsbeskrivningar, ont och gott. Konyfilmen lyckades få en så enorm spridning troligen delvis för att den erbjöd just detta. Den erbjöd en väldigt svartvit verklighetsbeskrivning, en uppenbar skurk, en enkel lösning: Kony måste bort! Allt det där som får folk att bli engagerade. Och så det där talet om den nya världen, vår nyvunna förmåga att organisera oss, att skapa en rörelse. Att det räcker med att dela filmen på Facebook och donera lite pengar. Klart som fan folk går igång!

Och sen kommer någon jävel och sabbar det roliga och säger att det inte alls är så enkelt som de vill få det att framstå och att pengarna går till att beväpna soldater och så vidare. Och då blir folk fett sura för här har de gått omkring och trott att de gjorde något bra och var delar i en stor vacker folkrörelse och så blev det bara pannkaka.

Jag tycker att det är lite sorgligt det här. Människors vilja att göra skillnad i världen som så ofta tar sig den här typen av uttryck: en jättestor uppsamling kring en lyckad kampanj. En enorm känsla av gemenskap och möjligheten att göra något. Lite länkningar, lite donationer, sedan tystnad. Jag menar inte att det är fel i sig, det tycker jag inte, men jag kan bli lite matt på den här enorma optimismen kring det. Och framförallt hur den optimismen gör ens engagemang så sårbart för kritik.

Dagens feministrant.

Fan vad trött jag blir på actionfilmer där det finns en tjej med som dessutom är helt jävla hysterisk. Hysteriska människor överlag är ju fruktansvärt jobbiga och det är så jävla typiskt att den enda kvinnan i en film också ska vara den jobbigaste karaktären.

Detta är ju såklart ingen nyhet för er, begåvade blawglovers, men ibland måste man få konstatera det uppenbara.