Ett av de tröttaste argumenten för lönesänkningar någonsin måste ju vara följande som CUF kommer med i sin debattartikel för att ungdomar ska utföra mycket viktigt heltidsarbete för 12000 kronor i månaden.
Det är naturligtvis så att ingen ungdom skulle välja lägre lön framför högre lön, men det som det står emellan i de här fallen är lägre lön gentemot ingen lön alls, och då torde valet bli tämligen enkelt. Det är mycket bättre att stå med en fot inne på arbetsmarknaden än båda utanför. Det är mycket bättre att tjäna 12 000 kr i månaden än att tjäna 0 kr i månaden.
Med följande argumentation kan man ju lika gärna sänka lönen så den blir en krona i månaden, ty det är ju trots allt bättre än ingen krona. Nu handlar det emellertid inte bara om vad man tjänar utan även vilket arbete man utför och inget säger att man tycker att det är bättre att jobba för en pisslön än att vara ledig för inga pengar alls. Jag skulle nog inte ha tagit ett heltidsjobb för en ersättning på 12000 i första taget helt enkelt eftersom jag tycker att det är en ovärdig ersättning för 160 arbetade timmar. Jag skulle in i det sista ha försökt hitta andra jobb, plugga och leva på sparpengar. Sedan om man blir tvingad till det för att överleva så får man väl svälja det, men betyder absolut inte att det är ett bra erbjudande på något sätt eller att det är en önskvärd utveckling.
Klart lönesänkningar leder till fler jobb, om arbete vore gratis att anställa folk skulle ingen vara arbetslös. Frågan är dock vad som ska vara målet i samhället: full sysselsättning bara för sakens skull eller att folk lever ett drägligt liv i så hög uträckning som möjligt? CUF verkar i alla fall ah bestämt sig för det förra.
Jag stör mig också rejält på deras vurmande för lönesänkningar för ungdomar. Lika lön för lika arbete borde väl rimligtvis gälla inte bara mellan könen? Varför ska en 26åring få t.ex. dubbelt så mkt som en 24åring med samma utbildning och erfarenhet? Särskilt inte nu när ålder faktiskt är en diskrimineringsgrund! Jag förstår inte hur de tänker.
Med 12 000 före skatt får man ju knappt ut mer än en heltidsstuderande får i lån och bidrag. Det ger inte mycket till utrymme för sparande inför framtiden eller möjlighet att lämna föräldrahemmet för att bli självförsörjande. Dessutom, hur sugen blir man på att göra ett bra jobb när man inte får betalt som om man gör ett bra jobb? För att någon gång i framtiden kunna använda det som en möjligvis hyffsad referens i sitt CV om de kommer ihåg en när man ska ut i arbetslivet igen efter t. ex. 5 års studier? Hrmf!