Gästblogg: helst ska vi inte ens vara människor.

Här är ett gästinlägg om arbetsmarknaden för unga som jag publicerar då författaren själv inte ville göra det under eget namn. Håll tillgodo.

Jag tycker det är synd om arbetsgivare som klagar för att de får för eller för många ansökningar. Det måste vara hemskt trist och jobbigt att kunna välja och vraka mellan potentiella kandidater. Den stressen! Den ångesten!

Det är förstås oss unga arbetssökare som det är fel på, inget annat. Vi gör allt rätt: Vi går klart gymnasiet, examinerar från en högre utbildning och besöker en jobbcoach. På utbildningen bildar vi oss och får betyg på det vi gjort, hos jobbcoachen får vi veta hur man söker jobb. Vi finslipar vårt CV, våra argument och lär oss hur hela processen går till. Det är mycket viktigt att vi gör rätt, för gör vi ett enda litet snedsteg (skriver ”ganska” i personliga brevet, ringer arbetsgivaren vid fel tidpunkt) så åker vi ut. Helt i sin ordning förstås, för inget annat än perfektion tolereras. För perfekta arbetssökare, och i längden perfekta arbetstagare, ska vi bli. Vi lär oss att vi ska gilla läget, foga oss efter arbetsgivarens villkor, le vid rätt tidpunkter och inte skratta för mycket. Vi ska inte vara för sura heller… inga känslor får egentligen visas… och heller inga åsikter… helst ska vi inte ens vara människor. Lydiga, sociala, flexibla, inte komma med förslag, inte visa ambition. Fysiskt och psykiskt friska, ej ha någon form av handikapp. Hur skulle det se ut, om man anställde t.ex. någon med Aspergers syndrom (så jävla konstiga människor f.ö., seriemördare är de allihopa dessutom)? Haha! Haha igen!

Men ändå får vi inte jobb, fastän vi uppför oss perfekt! Alltså, jag förstår varför. Vi är ju ändå väldigt obstinata och jobbiga att ha och göra med. Vi vill ju bara ha ett fast heltidsjobb med bra lön och bra villkor. Vi har inte ännu 10 års erfarenhet, vi har kanske 0-1. Jag förstår att det är ett problem. Man vill ju ändå ha den perfekta arbetstagaren: Han som är 26 år gammal men ändå har 10 års erfarenhet och 6 års studier bakom sig (helt rätt och rimligt). Inte heller vill man ha någon som är 30+, för hen (ok, förlåt, HON) kan ju vilja skaffa barn. Och de som är 50+ är bara gamla och trötta. Nej, unga pigga personer ska det vara, fast som är fulländande i sin kompetens. Ren perfektion.

Metro Stockholm 130402 sid 14

För inte är det lönt att lära upp en 21-åring, föra över sina erfarenheter till denne, nej, det går inte för sig. Schyssta arbetsvillkor för unga? Lol, varför det? De är ju ungdomar, inte människor. Och vi ungdomar ska tuktas tills vi fattar att this is a mans and an arbetsgivares world.

Det är verkligen synd om er arbetsgivare. Det är ni som är förlorarna på arbetsmarknaden. Förlåt 🙁

3 reaktioner till “Gästblogg: helst ska vi inte ens vara människor.”

  1. Jo, det där har gått på repeat i mitt huvud senaste året. Tar examen om knappt två månader. Samtidigt har jag landat i att man inte riktigt kan vara arg på arbetsgivarna, för vad ska de göra? De existerar för att tjäna pengar, om de bedömer att de inte tjänar på att lära upp ungdomar så kommer de förstås inte göra det. Det är inte ondska. Vi är helt enkelt dåliga på att justera arbetet efter konjunkturen, att dela på det som finns. Jag har inget emot varken nedkortad arbetsdag eller ungdomslöner, bara man gör något – pronto.

  2. En väldigt bra gästblogg tycker jag! Egentligen längtar jag galet mycket till jag är klar med min utbildning eftersom jag är så skoltrött, men när jag tänker på den arbetsmarknad jag ska kastas ut på vill jag bara gråta och stanna i skolans värld föralltid.

Lämna ett svar till Alex Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *