Läste detta fantastiska i Det Andra Könet.
Pratade med Emma om det och bara ”jamen Det Andra Könet handlar ju om att kvinnan är det andra” och hon ba ”menar du verkligen detta Fanny??? Handlar Det Andra Könet verkligen om det??”. Kände mig som en sån tönt och förkarlare. NÅJA.
I alla fall; jag älskar verkligen detta citat, speciellt formuleringen om att kvinna är allt det Andra. Hon är helt enkelt det som mannen inte är; det osynlig, det outtalade, bristen, det en inte vill se eller erkänna. Hon måste vara mannens fruktan rädsla skam skuld och så vidare och så vidare, för att han ska kunna ta plats i världen som det Väsentliga.
Vad innebär detta för ens liv som kvinna? Jag tänker att detta att evigt sitta fast i att vara det osynliga, komplementet, gör att det blir väldigt svårt att växa som människa på sina egna premisser. En är alltid en existens i relation till något väsentligt, aldrig en fri sådan som kan finna egna vägar. Jag tycker det är intressant att tänka på att jag gått igenom mitt liv med denna grundläggande brist i mitt varande, att jag aldrig fått vara så fri, så växande, så stor i mannens liv som mannen fått vara i mitt liv.