Sedan män slutade vara ett givet inslag i min vardag så blev det också mindre viktigt för mig att hata män. Det kunde liksom kvitta, det fyllde ingen riktig funktion sedan jag slutat umgås med män. Hat är, som alla andra känslor, reaktioner på situationer. Känslor har ett syfte; att ta en igenom situationen någorlunda helskinnad, framförallt mentalt. Samma sak gäller för hat; att hata kan vara ett effektivt sätt att lägga skulden där den hör hemma och få kraft och styrka att ta sig ur en destruktiv situation, men om en inte längre är i en sådan situation kan hatet snarast bli negativt, det kan bli en kraft som bryter ner en snarare än bevarar och bygger upp.
Ingen hatar män så mycket som heterosexuella kvinnor som lever i relationer med män. De MÅSTE hata män för att bevara sig själva och upprätthålla någon form av värdighet i sin situation. Om de inte hatar män går de under, eftersom det innebär att de måste lägga all skuld för förtrycket de utsätts för på sig själva, och det orkar ingen människa med i längden. Lesbiska kvinnor har helt enkelt inte samma behov av att hata män, eftersom de inte är ett ständigt inslag som vi måste försvara oss emot. Vi kan sänka garden för det allra mesta.
Men av någon anledning tycker sig ofta heterokvinnor ha ensamrätt till manshat. Så fort en instämmer i klagosången och kommer med förslag på konstruktiva lösningar (att lämna skithögen, att börja dejta kvinnor, att avbryta kontakten med manliga vänner och så vidare) så tar det stopp. Det är liksom inte meningen att manshatet ska resultera i något konstruktivt, det syftar enbart till att upprätthålla status quo. Hatet finns för att stå ut i en situation en inte ämnar förändra.
Jag kan bli så trött på hyckleriet i att anse att alla i omgivningen ska hylla ens liv och relationsform samtidigt som en själv förbehåller sig rätten att spy galla över detsamma. Det är så tröttsamt att lyssna på en människa som ständigt ljuger för sig själv, och även tvingas delta i lögnen för att inte anklagas för att vara osysterlig. Jag är trött på detta.
Jag har tagit ansvar för mig själv och tagit mig ur en livssituation, och detta gör att jag slipper gå omkring och hata konstant. Jag har gjort upp med hatet, och jag önskar att andra också kunde göra det så jag slapp lyssna på malandet. Det går att leva på ett annat sätt, en behöver inte gå omkring och konsumeras av hat bara för att jorden befolkas av avskyvärda män.
Nånting jag har lagt märke till också är att kvinnor som inte är feminister hatar män mycket djupare än feministiska kvinnor, av förståelig orsak förståss.. Men det jag kom att tänka på är, jag förstår att det är irriterande när kvinnor vägrar göra något åt sin helt klart skitiga livs situation men..vad ska en göra åt det allmänna mans hatet? Jag menar, jag kan bli skit irriterad på mäns beteende iallmänhet, män jag inte ens måste umgås med längre än en par minuter! Hur kommer man ifrån det?
Det är ju skitbra att du kommit till den punkten i din livssituation! Andra har kanske inte kommit så långt i sin analys och självrannsakan att de inser att det är ett reellt alternativ. Eller vill, men kan inte pga ekonomi, barn och fan vet. Att ta ansvar för sig själv kan vara jävligt svårt när hela livet omkring i princip raseras. Iallafall när det gäller den klassiska heteroparrelationen.
Jag ären bisexuell feminist som anser att samhällsstrukturen behöver förändras. Men jag anser att du gör ett felaktigt antagande i din text. Som jag läser och förstår det du skriver antar du att alla kvinna-man relationer innebär någon form av förtryck av kvinnan, och att kvinnan inte har någon värdighet. Detta stämmer inte med majoriteten av de kvinna-man relationer jag har erfarenhet av, både egna och andras. Där är sanningen snarare jämlika relationer där båda parterna ger och tar och lyssnar på varandra. Givetvis vet jag att det finns relationer där detta inte är sanningen, både vad gäller hetero- och homorelationer. Inget hat leder någonvart, och feminism är inte synonymt med manshat.
”okej”
alltså ja jo att undvika män är i princip alltid mkt klokt men reagerar mest på att vem fan blir trött och sur på sin väninna för att hon vill prata om vad som bryter ned henne. ”min situation är verkligen skitjobbig” – ”DU är skitjobbig!” att önska bli sedd och bekräftad av män är en livets första inställning som börjar när en ser sin första reklampelare eller möter sin första negligerande fadersfigur, skulle aldrig döma någon för att en sådan avvänjning från ett slags skadligt beroende tar tid, så länge det inte verkar som om personen egentligen bara är queerfobisk där bakom. eller? …
gud vad arg jag lät! men tycker ”jag har tagit ansvar för mig själv” låter lite ”kan jag kan du”
min ”pojkvän” gjorde slut idag. ville bara skriva det nånstans. vet inte varför. känns kallt och tomt men samtidigt ändå befriande på nåt sätt, för allt var verkligen på hans villkor, till och med alla ”on-off” som vi haft i denna relation. och under många känslomässigt jobbiga perioder har jag hämtat styrka och lärt mig tänka på andra sätt från din blogg. och det tänker jag fortsätta med 🙂
Fantastiskt skrivet, kunde inte hålla med mer !
Du är så smart och bra! Mycket bra skrivet. Heja dig! 🙂