Intellektuell hederlighet.

Fick en fråga för jättelänge sedan om intellektuell hederlighet som jag tänkt att jag ska svara på i ett inlägg men glömt hela tiden. Nu hittar jag dessutom inte kommentaren. Nåja.

Jag använder ofta uttrycket intellektuell hederlighet när jag pratar om diskussionsklimat. Jag tycker att det är väldigt viktigt att vara intellektuellt hederlig. Men vad betyder det? Jag har hört ett antal olika definitioner av det. Vissa personer tycker att det ingår att om man blir motbevisad (alltså inte har motargument) i en diskussion om en sak så måste man byta åsikt. Det tycker inte jag. Jag byter inte åsikt bara för att jag träffar en människa om har mer kunskap eller argumentationsvana än jag inom ett visst område, det skulle ju liksom inte gå.

Jag har vissa regler för mig själv i diskussioner som jag håller mig till. Det är viktigt för mig för att undvika att bli en sån som bara spänner sina hjärnmuskler. En sån som alltid kör över andra i diskussioner som någon jävla ångvält.

Vad jag inkluderar är:

  1. Dra bara argument du själv tycker är hållbara och förenkla inte för mycket. Ofta när man diskuterar med mindre kunniga eller självsäkra personer kan det hända att man förenklar för sig själv genom att dra argument som inte är rakt igenom hållbara eftersom man litar på att den andra ändå kommer köpa det. Om bilden är mer komplex, säg då det.
  2. Lägg inte fram åsikter som sanning. Detta gör väldigt många personer, alltså blandar ihop åsikter och fakta. Se till att formulera dig på olika sätt beroende på vad det är. Om det är fakta, langa gärna belägg. Det är inte alltid man kan dock. Men det viktiga är att inte diskutera fakta och åsikter på samma sätt för det blir alltid skitrörigt. Ibland gör man antaganden om hur verkligheten ser ut utan att h belägg för det. Då tycker jag att man ska var tydlig med att man har det som sin utgångspunkt och se om motparten accepterar ett eller inte. Väldigt ofta så kommer meningsskiljaktigheter ut olika världsbilder, då blir det meningslöst att diskutera utan att först ha utrett var man står i fråga om hur man ser på världen.
  3. Erkänn när du blivit motbevisad och motståndarens poänger. Ofta så går ju en diskussion igenom flera olika argument. En skitstörig grej som vissa gör är att när de blir motbevisade på en punkt glida över till nästan utan att på något sätt markera att ”okej, du vinner denna ”runda”” och sedan efter ett tag hoppar tillbaks till argumentet de blev motbevisade på så måste man harva upp hela diskussionen igen. Jättejobbigt. Det är också viktigt att erkänna sin motståndares poänger. Vissa argument är bara korkade, andra är intelligenta men ändå möjliga att motbevisa eller helt enkelt bara ha en annan åsikt om. Om någon langar ett sådant så brukar jag säga typ ”bra poäng” eller ”det där är ett stort problem i mitt resonemang” eller liknande, för att visa att jag inte tycker att det är rakt igenom idioti.
  4. Spela inte djävulens advokat utan att säga det. Ibland så varvar folk mellan att argumentera för åsikter de står för och åsikter de inte står för utan att säga något. Fan vad frustrerande det är! Om jag argumenterar för saker jag inte står för bara för att testa mina resonemang så brukar jag vara tydlig med det.
  5. Ta hänsyn till din ”motståndares” nivå och diskussionens natur. Olika personer är olika vana vid att diskutera och olika kunniga. Om jag diskuterar med människor som är ”nybörjare” inom ett område eller diskussioner i helhet så är jag mindre noggrann med att alltid vara ”schysst” och erkänna den andres poänger och så vidare. Detta för att jag inte vill meja ner en person som säkert är osäker i diskussioner. Dessa personer brukar dessutom alltid vara mer intresserade av själva kunskapen än av diskussionen, och sånt måste man också anpassa sig till. Olika diskussioner är olika, vissa är mer samtal medan andra är mer som fighter. Om någon går in med inställningen ”samtal”, gör det då inte till en fight.
  6. Attackera inte halmgubbar. Ibland så lägger folk ord och åsikter i munnen på en som man sedan måste ägna massa tid åt att förklara att man inte står för. Fint exempel är när folk anklagar socialister för att vilja ha arbetsläger. Det förstår i och för sig alla att det är skitsnack, men det finns en massa ”snyggare” sätt att göra samma sak på. Bara gör inte det. Det ger absolut ingenting, det tar bara en jävla massa tid och gör alla parter sura.

Detta är vad jag tycker ingår i intellektuell hederlighet. Vissa personer tycker att det ingår att alltid ta en diskussion, det tycker inte jag. Man får ta vilka diskussioner man vill. Däremot tycker jag att när man väl gett sig in i en diskussion så ska man försöka hålla sig till detta. Jag tror att de flesta känner själva när de är hederliga och inte, man brukar veta om när man undanhållit saker medvetet för sin diskussionspartner.

Om man vet med sig att man är duktig på att argumentera så tycker jag att man ska ta ansvar för den förmågan och inte medvetet lura folk. Detta dels för att det i slutänden blir ganska värdelöst, eftersom den som inte har fått en gedigen grund för en åsikt kommer att överge den när hen får höra något bättre, dels för att det gör dig till en jobbig person att diskutera med. Man vill ju att folk ska tycka saker för att de inser rimligheten i det, inte för att de får åsikterna mejade ner i truten.

Sist vill jag säga att jag själv absolut inte är perfekt på detta område. Jag jobbar på det hela tiden.

6 reaktioner till “Intellektuell hederlighet.”

  1. Om ens åsikt att p är riktig, är det väl också ett faktum att p (om det rör sig om en värdefråga kanske det i och för sig inte existerar några fakta, även om det är en sak man kan ha olika åsikter om)? Men det du är ute efter i punkt 2 är väl att man (om det inte kan förutsättas vara känt) skall skilja mellan vad som är ens kontroversiella uppfattningar och vad som är allmänt vedertaget bland folk som är kompetenta inom området, och det håller jag förstås med om.

    1. ”Vad som är allmänt vedertaget” i sista meningen var kanske inte riktigt vad jag var ute efter: jag menar väl något i stil med vad som är vedertaget eller vad som omedelbart skulle accepteras av alla kompetenta personer om de fick tillgång till de belägg man har.

  2. Jag skulle vilja ge exempel på intellektuell ohederlighet. Jag menar att man argumenterar för någonting som man vet inte är helt sant kanske inte ens delvis sant, bara för att stärka sin position.
    Som när exempelvis Lars Ohly säger i partiledarutfrågningen i TV4 ” all forskning visar att i länder där man inte bedömer elever med betyg, lever man lyckligare och mera jämlikt”. Citatet är inte exakt, poängen är att Ohly här säger något som inte kan kontrolleras och som dessutom kan tas för sanning av den som lyssnar. Detta vet Ohly! När sedan utfrågaren, Jenny Strömstedt heter hon väl numera, underlåter att ställa frågan – ”Vilken forskning? Eller, vilka länder? Då uppstår en dubbel intellektuell ohederlighet.
    Detta är naturligtvis ingen specialitet för vänsterpartister utan är ett vanligt retoriskt knep över alla politiska schateringar. Säg något som inte går att kontrollera just nu och du är home free!

  3. tycker inte heller man behöver ta alla diskussioner. men om det finns information som starkt pekar på en sak som är relevant för en åsikt man har tycker jag att man är skyldig att ta del av denna och bemöta den. helt enkelt bemöta kritik. annars får man anta att personen ifråga inte kan bemöta kritiken och därför undviker den. vilket inte gör denne särskilt trovärdig.

  4. Väldigt bra inlägg. Så mycket lättare det skulle bli att diskutera med folk om de bara höll sig till dessa enkla regler.

  5. Jag är så skyldig till att spela djävulens advokat utan att tala om det! En stor del beror på att jag växte upp med en pappa som är starkt höger och en mamma som är starkt vänster (fråga inte varför dom är gifta, jag vet ärligt talat inte. Dock var dom båda ganska dåligt pålästa, måste erkännas). Vilket fick mig att automatiskt, när jag hamnade i en diskussion, tog på mig helt motsatt åsikt, helt enkelt för att jag inte visste vad jag skulle tänka och tycka. Och för att jag var så van vid att det var så man gjorde. Nuförtiden gör jag det fortfarande, men lite mera lågmält. Inte så mycket bara för att, men för att det finns så många åsikter som folk bara har utan att ifrågasätta. Som är så standard, att folk förutsätter att det är rätt (vilket det mycket väl kan vara men oftast inte så enkelt) och därför lätt kan vinnas över av andra, skickliga debattörer för sjuka saker.

    Jag var så fruktansvärt arg på när vi skulle hålla tal/debattera under högstadiet och gymnasiet, och vi fick i uppgift att bara argumentera för vår sak, bara leta fram fakta som stöder det vi tycker, och undanhålla annat. Och att man liksom skulle VINNA debatten, helst efter en omröstning från klassen. Jag menar, hallå?! Lär folk att föra en normal diskussion, att erkänna sina fel och fundera över sina argument, och inte bestämma sig först och hitta fakta sen, utan hitta fakta först och bestämma sig sen. (Höll mitt sista argumenterande tal i gymnasiet om just det – att vi borde lära oss att ifrågasätta och tänka kritiskt snarare än att köra över andra)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *