När man uttrycker en önskan om att det ska finnas lagstiftning som hindrar företag från att bete sig som arslen och förstöra vår jord så kommer det alltid någon person som liksom bara är emot lagstiftning på ett teoretiskt plan, för att hen är liberal eller för den fria viljan och personligt ansvar. Ja gud alltså, jag hade tyckt att det var fullkomligt underbart om man slapp lagstifta kring saker och folk bara helt automatiskt gjorde det som var moraliskt korrekt. Jag är inte för lagstiftning för lagstiftningens själva skull, jag är för att ta till de metoder som krävs för att vi ska ha ett hållbart samhälle. Helst ska dessa metoder inte innefatta tvång, men om tvång visar sig nödvändigt så tycker jag att det ska användas.
Sedan dyker det upp orimliga jämförelser som dessa. I det här fallet jämför en person att stifta lagar kring miljön med att förbjuda homoäktenskap. Det är ju fullkomligt orimligt. Homoäktenskap är inget som har en faktiskt inverkan på människors liv, mer än att deras ideologiska skygglappar gör att de blir sura av att se två av samma kön hångla offentligt. Miljön, däremot, har en väldigt direkt och fysisk inverkan på folks liv. Det leder till miljökatastrofer, svält, ekonomisk utarmning och många människors död.
Personen ovan tycker att man inte ska lagstifta kring vad andra människor gör, utan ta personligt ansvar genom konsumentmakt istället. Är det inte det vi gjort hittills, som inte fungerat?
Den här personen är ”emot tvång” för tvång är inte alltid ett korrekt förfarande. Nej, det stämmer ju. Jag är liksom inte för tvång av ren princip heller, jag är för tvång när det är nödvändigt och uppfyller något önskvärt utan att leda till för mycket lidande. Jag tycker inte att staten ska stå och peka med hela handen bara för sakens skull. Det är såklart en metod som ska användas genomtänkt med ett legitimt syfte, precis som allt staten ska göra.
Om du nu är emot miljölagstiftning så visst, det kan du väl vara. Men låtsas inte att det hör handlar om två likvärdiga lösningar, en med tvång och en utan. Det handlar om att antingen använder vi tvång och då har vi en chans att lösa problemet, eller så fortsätter vi i samma spår som nu och då är risken extremt stor att vi inte löser problemet.
Personligt ansvar är bra och fint, om det fungerar. Om det inte fungerar är det bara puckat att inte utöka sin repertoar av styrmedel. Dessutom kan ansvar ofta vara att rösta in ett parti i riksdagen som inför regleringar för de som inte tar ansvar personligen, utan som måste tvingas till det.
Uppdatering: det verkar som att ”Blippe” mest bara feltolkade en tweet jag gjorde utan att bry sig om att ta reda på sammanhanget, som ni kan läsa i hens kommentar under inlägget. Dock så är denna inställning jag beskriver väldigt vanlig bland människor i miljödebatten.
Väldigt selektivt urval av tweetsen, som inte ger en helt rättvisande bild.
Min första tweet här ovan svarar inte på något som helst över miljö, utan bara rakt på att du skrev:
”Jag önskar att folk helt slutade ta sitt ansvar som konsumenter och istället började ta ansvar som medborgare. Sätta press på lagstiftarna.”
Vilket jag tyckte lät helt befängt. Därför tog jag upp att jag hellre har folk som protesterar mot att StarBucks är homovänliga än att dessa personer lyckas ta in sig till lagstiftarna. Valet med homofrågan valde jag just för att det var en trolig fråga där vi inte skulle hamna i en diskussion om just homosexualitet (det är en fråga med ganska stort konsensus i sverige och extremt starkt konsensus i mitt twitterflöde, det finns ju en avföljaknapp).
För övrigt är det inte direkt en helt liberal ståndpunkt att avskaffa alla statliga tvångsmedel, det är en anarkistisk. Liberaler är i genomsnitt ganska glada i tvångsmedel som används för att upprättahålla de rättigheter de pratar så glatt om. Det är rätt legio för liberalerna att om du miljöförstör så förstör du din omgivnings tillgångar och därför så inkräktar du på deras äganderätt och därför ska tvångsmedel användas.
Dessutom är vi i Sverige tämligen överens om miljöförstöring och uppvärmningen (till trots knäppskallarna i Stockholmsinitiativet) och ändå gör vi förfärligt lite (om man jämför mot aktiviteten i länder där ifrågasättande av kända fakta är betydligt vanligare), vilket jag TROR ligger i grunden av vår mentalitet att någon annan (helst staten) kommer fixa det, och är det godkänt av staten måste det vara ok, och är det inte ok så är det bara staten som kan fixa det så ….
Kort sagt, mer personligt ansvar för din omgivning. Det kan dessutom ha fördelen att utöka ansvarskännandet för samma frågor i din omgivning, vilket i sin tur ökar acceptansen för försvaret (t.ex. genom tvångsåtgärder) av det ”privata/gemensamma ägandet” av vår närmiljö och i förlängningen naturen.
Sen går det att leda diskussionen vi påbörjade mot kalkning av sura sjöar (staten gick in, ledde rent allmänt till att återhämtningen gick långsammare), miljöförstöringen av ”Gröna Revolutionen” (som har lett till att vi inte har haft konstant hungersnöd i hela världen sedan sextiotalet) och det motstånd som växt bort i sverige (Palmes gamle finansminister (med stöd från arbetarrörelsen) var det som sa att det var helt ok med miljöförstöring, det leder till att svenska arbetare kan åka utomlands på semestern i debatt mot C (och M), vilket jag vill hävda kommer från att vi förstår att vi måste ta personligt ansvar, sen kan man givetvis argumentera att det inte går fort nog, men om medborgaren inte accepterar sin del av bördan, så kommer denne tappa intresset av att kräva statliga åtgärder ).
Sist: Hur stor del av den totala miljöförstöringen står hushållen för? Är det (som jag har hört, men inte direkt litar på) så låg som 3%, så spelar det fan ingen jävla roll hur stort personligt ansvar någon tar, det är omöjligt att övervaka miljöförstöringen i alla led ner till konsumenten.