Etikett: personligt ansvar

Jag är inte för tvång, jag är bara inte emot det.

När man uttrycker en önskan om att det ska finnas lagstiftning som hindrar företag från att bete sig som arslen och förstöra vår jord så kommer det alltid någon person som liksom bara är emot lagstiftning på ett teoretiskt plan, för att hen är liberal eller för den fria viljan och personligt ansvar. Ja gud alltså, jag hade tyckt att det var fullkomligt underbart om man slapp lagstifta kring saker och folk bara helt automatiskt gjorde det som var moraliskt korrekt. Jag är inte för lagstiftning för lagstiftningens själva skull, jag är för att ta till de metoder som krävs för att vi ska ha ett hållbart samhälle. Helst ska dessa metoder inte innefatta tvång, men om tvång visar sig nödvändigt så tycker jag att det ska användas.

Sedan dyker det upp orimliga jämförelser som dessa. I det här fallet jämför en person att stifta lagar kring miljön med att förbjuda homoäktenskap. Det är ju fullkomligt orimligt. Homoäktenskap är inget som har en faktiskt inverkan på människors liv, mer än att deras ideologiska skygglappar gör att de blir sura av att se två av samma kön hångla offentligt. Miljön, däremot, har en väldigt direkt och fysisk inverkan på folks liv. Det leder till miljökatastrofer, svält, ekonomisk utarmning och många människors död.

Personen ovan tycker att man inte ska lagstifta kring vad andra människor gör, utan ta personligt ansvar genom konsumentmakt istället. Är det inte det vi gjort hittills, som inte fungerat?

Den här personen är ”emot tvång” för tvång är inte alltid ett korrekt förfarande. Nej, det stämmer ju. Jag är liksom inte för tvång av ren princip heller, jag är för tvång när det är nödvändigt och uppfyller något önskvärt utan att leda till för mycket lidande. Jag tycker inte att staten ska stå och peka med hela handen bara för sakens skull. Det är såklart en metod som ska användas genomtänkt med ett legitimt syfte, precis som allt staten ska göra.

Om du nu är emot miljölagstiftning så visst, det kan du väl vara. Men låtsas inte att det hör handlar om två likvärdiga lösningar, en med tvång och en utan. Det handlar om att antingen använder vi tvång och då har vi en chans att lösa problemet, eller så fortsätter vi i samma spår som nu och då är risken extremt stor att vi inte löser problemet.

Personligt ansvar är bra och fint, om det fungerar. Om det inte fungerar är det bara puckat att inte utöka sin repertoar av styrmedel. Dessutom kan ansvar ofta vara att rösta in ett parti i riksdagen som inför regleringar för de som inte tar ansvar personligen, utan som måste tvingas till det.

Uppdatering: det verkar som att ”Blippe” mest bara feltolkade en tweet jag gjorde utan att bry sig om att ta reda på sammanhanget, som ni kan läsa i hens kommentar under inlägget. Dock så är denna inställning jag beskriver väldigt vanlig bland människor i miljödebatten.

Det är tråkigt att man inte kan yppa ett ord om personligt ansvar utan att bli jämförd med Fredrik Reinfeldt.

Lady Dahmer skrev ett inlägg om att man är delvis ansvarig för sin egen lycka och i kommentarsfältet skriver folk att hon har samma inställning som nya moderaterna.

Jag kan inte säga att jag helt håller med. Inställningen du uttrycker osar samma typ av värderingar som den sittande regeringen uttrycker om att de som misslyckas bara inte har ansträngt sig nog mycket…

…Ditt inlägg osar av värderingarna ”om det går dåligt i livet är det alltid ditt fel” rätta mig gärna om jag missuppfattat dig men den typen av resonemang är ett slag i ansiktet på alla som har ingen eller mycket liten möjlighet att förbättra sin situation. För oavsett vad nya moderaterna säger så kan alla inte bli egna företagare, eller akademiker eller bo i villa (och nej, jag är inte bara avundsjuk eller bitter, jag är nöjd med mitt liv, går på universitetet, har extrajobb och ett förstahandskontrakt vilket är mycket mer än många andra i min ålder har, men jag har också solidaritet och kan se samhället från ett ovanperspektiv).

Eller kanske såhär:

Så besviken jag blir! Lady Dahmer, som har så sunda åsikter om genus och – vad det verkat hittills – i övrigt också, skriver ett sådant här PRO-Allians-inlägg. Alla de strukturer och orättvisor som finns när vi talar om kön, de finns ju även bland klass, etnicitet m.m. Jag förstår faktiskt inte alls attityden i det här inlägget.

Det roliga med detta är att hennes inlägg handlar om att hon har gjort val i livet som har tagit henne till den sitaution hon är i idag. Att hon har kommit från jobbiga förhålladen, gått på soc och haft det allmänt jävligt, men att hon har jobbat mycket för att vara där hon är idag. Hon skriver att ingen har kommit och gett dem vad de har utan att de har fixat det själva, och det får man väl tro på.

Jag blir ofta jävligt nedslagen av den individualism som präglar vårt samhälle idag. Denna ”skyll dig själv”-attityd som präglar det politiska samtalet. Men samtidigt: det finns något som heter personligt ansvar och man kan skaffa sig kontroll över sin situation. Speciellt i Sverige, där hög utbildning är gratis och där det finns ett socialt skyddsnät. Det är inte som att vi lever i en liten by i Uganda där den enda tillgängliga anställningen är på ett bomullsplantage som man blir steril av att jobba på.

Det är tråkigt att man inte längre kan yppa ett ord om personligt ansvar utan att folk jämför en med Fredrik Reinfeldt. Det är ju inte som att Lady Dahmer har haft det bra förspänt. Det är liksom inte som att socialbidrag är något överklassen brukar ägna sig åt. Och att då komma och snacka om att det bara är strukturer som tagit henne dit hon är idag är fan i mig ett hån.

Människan påverkas av bakgrund, strukturer, klass, etnicitet och allt möjligt. Men hon påverkar också sig själv och sin egen situation. Och det är viktigt att man kan se båda delarna för om vi hade ett samhälle där struktur var det enda vi trodde kunde påverka våra liv så skulle det troligen vara ett otroligt allienerande samhälle. Vem vill få tryckt i ansiktet att de inte har någon makt över sin situation och att man aldrig kan göra något för att hjälpa sig själv utan att allt beror på samhället.

Troligen vill folk höra det lika lite som folk vill höra att allt pissigt som sker i deras liv är deras eget fel eftersom de inte var tillräckligt positiva.