Det här inlägget hos niotillfem-sandra är ju bara för mycket. Det handlar om att det ska komma en orkan, Irene, till New York där hon bor. Såhär skriver hon om det:
Jag har skrivit ut bilder på orkaner och satt upp i mitt och Ninas kök för att komma i stämning. Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker det här ska bli så HIMLA spännande. Självklart vill jag inte att något hemskt ska hända, men jag kan ändå inte vänta på att elen försvinner och vattnet stängs av i några kittlande ovetande timmar. Jag vill tända ljus och berätta spökhistorier, spela Monopol och oroa mig samtidigt som trädgrenar kastas runt utanför fönstret och vattennivån stiger. Jag vill packa en väska med nödvändigheter och jag vill krama rädda personer och säga att det ordnar sig. Korka upp rödvin och hoppa till varje gång fönsterna skallrar.
Okej känner jag. Hon skriver alltså en sjukt romantiserande text om ett fenomen som dödar många människor, förstör deras hus och prylar. Människor som kanske inte har någon annanstans att bo och inte kan få hjälp, människor som inte bara kan åka hem till sitt ordnade liv i Sverige. Människor som lever i den verkligheten, inte bara är där på någon liten tripp från ens vanliga trygga medelklassliv.
Det känns lite som när man var liten och lekte fattig. Hur exotiskt man tyckte att det var att inte ha något att äta. Hur man inte kunde greppa att de människor som faktiskt lever i fattigdom är människor precis som vi, och att det inte är någon fantasi utan något fullt reellt som människor lever i.
Igår hade jag och Nina kanske-sista-fredagen-i-våra-liv-hemmafest. Ni får se bilder imorrn. Hoppas jag.
De hade alltså en fest för att ”fira” detta spännande som ska hända. Det känns så absurt.
Visserligen braskar hon lite med att hon ”inte vill att något hemskt ska hända”. Det vill hon säkert inte, men jag förstår verkligen inte varför man romantiserar ett scenario där risken för att hemska saker händer alldeles uppenbart är ganska hög.
Niotillfem-Sandra vill säkert ingen något ont. Men genom att romantisera ett fenomen som skadar så många så bidrar hon till att få det att framstå som en lek. Något som drabbar andra inte riktigt lika mänskliga människor. Något som är fint på film eller i en bok. Att inte vilja någon något ont är en klen ursäkt i sammanhanget.
För det spelar liksom ingen roll om man egentligen vet att det här är hemskt och egentligen inte vill att någon ska skadas. Det som spelar roll är att vissa människor betraktar världen som ett vackert konstverk, ser alla hemskheter som sker i den som ett gulligt litet skådespel. Nu kanske någon undrar om man inte ska få bygga upp låtsasvärldar om man vill. Och nej, jag tycker fan inte det. Jag tycker inte att man ska reducera människors liv till en romantisk saga.
Vissa har romantiserat sönder världen så till den grad att även när man befinner sig mitt i eländet så kan man inte fatta att det är människors liv det handlar om. Det handlar om människor som dör, som får sina liv raserade. Och bara för att man själv sitter säkert och hoppas att ”inget hemskt händer” betyder inte det att det är en lek.
Varför blir jag inte det minsta förvånad över att dom flesta tycker att det är lika ”spännande” och därför romantiserar det? Ja, personer som uppenbarligen inte har så mycket erfarenhet av allt det hemska som händer…
Sen måste jag säga att jag har aldrig lekt fattig och kan inte se hur det kan vara en lek heller, kanske för att det var min vardag då jag växte upp. Och till viss del än idag.
Jag kan personligen inte säga att jag har någon erfarenhet, men jag skulle aldrig skriva något sånt där. Jag lekte fattig som barn och det tror jag är ganska vanligt. Men som du säger: det är bara de som inte lever i det som gör så. Som tur är exotiserar jag inte lidande längre, gjorde det senast när jag var typ tio.
Tak 🙂
Det havde jo på en eller anden måde været til at tilgive, hvis hun havde vist tegn på bare en smule selvindsigt, havde erkendt, at hun kun tænker sådan her, fordi hun har været så beskyttet hele sit liv, og fordi hun selv bor godt og sikkert i et hus, der ikke falder sammen ved første lille vindstød. Men hun lader aldrig til for alvor at reflektere over verden eller sig selv, og det giver mig lidt en følelse af, at hun f.eks. mest er feminist, fordi det er sådan lidt hipster at være. Men det kan jeg selvfølgelig ikke vide.
Pallar. Inte. Med. Sandra. Beijer.
Helt rätt, det är nästan obehagligt hur en del människor väljer att se på katastrofer. Som en jävla lek.
Kommer från någon som anser terrorism vara tråkiga pajaskonster? (http://www.arsinoe.se/?p=6018) För att ta ett exempel. Orkar inte läsa mer pga allt gnäll och bitterhet på den här sidan. Bara ännu en dubbelmoralish hycklare liksom.
Okej. Skönt för dig att slippa bli upprörd över min dubbelmoralism antar jag.
Jag kände likadant när jag läste det inlägget, och då är jag ändå en sjukt okritisk läsare. Fast om jag ska vara ärlig hade jag nog också tyckt att det var rätt spännande, i smyg sådär, samtidigt som jag hade oroat mig för de som kommer drabbas hårdare än bara ett par strömlösa timmar. Men att skriva ett sånt inlägg på sin blogg känns bara osmakligt.
Men herregud så barnsligt …(av henne alltså)
Såg att Foki skrev nåt liknande, ungefär att hon vill känna känskan av att vara mitt i stormens öga. Nåja, med tanke på att hon lever i sydostasien så torde det vara ett önskemål som snabbt kan bli verklighet.
Foki är tydligen inne på samma linje: http://fokis.se/2011/08/irene/
Jag tycker också att det var osmakligt. Som att hon inte inser eller skiter i att folk faktiskt kommer att dö, och att folk faktiskt kommer förlora sina hem. Eller bara den grejen att folk kommer att få det jävligt knapert den här månaden för att de blir av med en arbetsdag då de inte kan ta sig till jobbet.
Jag brukar inte reta mig på hennes blogg. Men just här blir jag bara less, hur kan man leva i en sån liten bubbla?
Vilken är din inställning till friskolor?
det känns ofta som att du är upprörd bara för upprördhetens skull och för att kunna ha något att skriva om på den här bloggen. väldigt trist och oengagerande. okej, sandra beijer tycker det är spännande och mysigt med orkaner, buhu…
Jag är generellt en person som bli upprörd över saker. Sen är det klart att jag letar saker att blogga om, men det här inlägget är absolut genuint.
Så himla skumt inlägg hon skrev alltså. Bloggade om det också. När hon skriver att ”hoppas inget allvarligt händer” blir jag lite förundrad. Redan då hade folk dött t ex på Haiti av orkanen. Men det var väl inte allvarligt nog.
Ja, jag tycker influensapandemier är härliga, så länge ingen människa blir sjuk.
Sjukt ocharmigt och äckligt inlägg, ja.
Jag kände igen mig i hennes inlägg. Nu är det inte exakt samma sak, men i somras när upploppen var som värst kändes det som om man var i en krigszon. Vi visste att killarna var påväg mot vårt håll, och jag hade mött ca 30 av dem i en gränd, och hade läst om hur de dödat en person, bränt ner hus etc. Vi visste att ifall de skulle ge sig på vårt hus som ligger på the high street så skulle vi vara chanslösa. Och visserligen var jag mycket rädd och nästan panikslagen, men samtidigt var det en kittlande känsla. Man blev helt fylld på adrenalin.
Jag har aldrig hört talas om folk som är fascinerade av upplopp, men naturkatastrofer är ju ett rätt vanligt intresse? Att sen folk hemma i Sverige sitter o surar för det S skriver när det är S som möjligtvis är i fara är bara beyond me.
Att tycka att det är spännande och vara fascinerad är en sak. Att sätta upp bilder och göra en spellista en annan. Det jag finner ytterst osmakligt är hur hon romantiserar det hela.
Tja, jag var mitt i smeten med jordbävningarna i Japan (dock ej där tsunami kom) och jag kan också förstå varför man gör det – det är ju även det ett sätt att hantera adrenalinet och rädslan som kommer. Många hade säkert hanterat det som hänt i Japan bättre om de inte på en gång hade gått ”HERREGUD VI KOMMER DÖ KÖP ALLT NI KAN!!!”.
Förstå varför man gör vad? Varför man tycker det är spännande eller varför men gör en orkanspellista.
Varför man romantiserar det. Dock bör man kanske inte skriva ut det sådär och få det att verka som om man hyllar det om man inte har någon distans och kan se att folk faktiskt har avlidit till följd av Irene. Jag skulle ha peppat jordbävningarna nu i efterhand, men man ska ha respekt för naturens krafter och vad de kan göra.
Sen måste jag tillägga att en viss stämning ibland människorna inom det drabbade samhället uppstår vid liknande situationer. Folk man inte känner ber en att ta vara på en själv, alla blir smårädda och en särskild sammanhållning skapas, en som är väldigt ovanlig i metropoler. För någon orsak fick den stämningen mig att tänka på när man var liten och det var övernattning på dagis och fröknarna berättade spökhistorier. Kanske låter helknäppt. Svårt att förklara.
Det kan jag sympatisera med, absolut. Det är häftigt när folk tar hand om varandra. Men då kan man ju skriva om det istället. Sättet hon la fram det på var fortfarande smaklöst.
När hon skrev det hade (skriver hon själv) ingen dött ännu. Jag blev inte upprörd över inlägget då jag ser det såhär:
1. Då hon blev tillsagd att hon var i riskzonen kändes det lite läskigt men hon visste att hon antagligen inte skulle dö
2. Hon kom i en jävla stämning.
3. Hennes blogg är ifrån hennes egna perspektiv, om HENNES liv.
4. Hon skrev ärligt om upplevelsen istället för att vara PK och skriva om alla stackars människor som kommer få lida av stormen
Alltså, det är ju inte det faktum att man fascineras och blir spänd som jag tycker är fel på något sätt. Jag förstår varför man blir det, jag blev det typ varje gång det blev lite småstorm när jag bodde i Stockholm. Skillnaden är väl att jag inte blogga om hur jag skrev ut bilder, peppade med rödvin och gjorde en spellista om saken. Det är väl mest hur orkanpeppen tog sig uttryck som jag tyckte var lite skumt.
Alla hanterar rädsla på olika sätt. Man kan vara duktig och empatisk 364 dagar om året, men när man väl sitter där och en svag röst längs bak i huvudet säger att det finns en risk (även om den är liten) att du inte överlever – då tycker jag att man får hantera den rösten precis hur man vill utan att bli dömd för det. Vissa bagtelliserar och skämtar bort det läskiga för att slippa tänka på det, och den reaktionen är lika mänsklig som någon annan.
Måste bara fråga dig, även om det möjligtvis är lite OT: Vad du tycker om Lady Dahmers fascination över Jeffrey Dahmer och även andra seriemördare?
Personligen tycker jag att hans fall är väldigt intressant och även att han som person är väldigt intressant, men jag ser också mycket romantiserande över honom på nätet. Och det känns inte riktigt ok med tanke på hans 17 offer.
Tycker som dig. Not cool att skriva så där.