Klass handlar om materiella tillgångar.

Ofta när man diskuterar klass så kommer folk med en teori om att klassamhället visserligen fortfarande existerar, men att det idag till skillnad från innan inte handlar främst om materiella tillgångar utan om kulturellt och socialt kapital, eller ”ställning” oberoende av det materiella.

Jag kan absolut förstå vad som menas, ty det är klart att det inte bara rör sig om materiella tillgångar utan även om kultur, men jag finner det som ett absurt påstående att det skulle vara den största faktorn. Det som spelar störst roll är ju alltjämt det materiella, ty hur mycket kulturellt och socialt kapital du än har så är pengar i vårt samhället lika med makt, och om du inta har några pengar så har du heller ingen makt över varken din egen situation eller andras. Därför är klass alltjämt en fråga om materiella förhållanden.

Personer med lite materiella tillgångar är som grupp utsatt i samhället och drabbas av en mängd olika saker i högre grad än personer som ligger högre upp i tillgångsstegen. Sedan finns det såklart mängder av undantag eftersom man kan ha olika värderingar, umgängeskretsar och så vidare. Men när man pratar om klass pratar man i generella termer, och generellt ser det ut som så, att materiella tillgångar hör ihop med en mängd olika andra saker där de grupper där tillgångarna är större i majoriteten av fall gynnas.

Att tänka på klasstillhörighet enbart eller till störst del som något kulturellt får de klasskillnader som finns idag att framstå som någon slags kvarleva från det ”riktiga” klassamhället som liksom bara måste fasas ut, försvinna med tiden, och inget som kan förändras politiskt. Det är såklart en väldigt bekväm hållning för de personer som ingår i den materiella överklassen. De kan ju mena på att eftersom klass inte beror av pengar så behöver de inte dela med sig för att jämna ut klassklyftorna.

Klass handlar först och främst om materiella tillgångar, saker som kulturellt och socialt kapital är i regel effekter av detta. Klassklyftorna kommer inte låta jämna ut sig genom att alla börja anamma liknande sociala och kulturella mönster utan handlar framförallt om omfördelning av materiella tillgångar. Annars skulle strängt taget inte de så kallade kulturella klasskillnaderna ses som klasskillnader, utan enbart som kulturella skillnader. Anledningen till att de högre klassernas kultur ses som finare är knappast att den objektivt sett är det, utan har att göra med att de är förknippade med högre materiella tillgångar.

14 reaktioner till “Klass handlar om materiella tillgångar.”

  1. fast jag tänker ändå att det har skett något slags skifte i och med att många hantverkare tjänar så oerhört mycket mer än de flesta akademiker – oavsett högskolepoäng. men de blir ju inte automatiskt medelklass för det. jag tänker att det handlar, dels om ekonomisk trygghet såklart, men kanske främst om andra saker. som koder, språkbruk och nån slags självklarhet som sitter ryggraden. jag tänker också att den motreaktion vi nu ser om att jobba mindre, hämta tidigt på förskolan och ha tid och ork att baka surdeg och göra långkok handlar dels om det. man måste hitta ett annat sätt att markera sin särställning gentemot andra än bara genom materiell välfärd. det är ju ändå inte lika koolt med platt-tv om vem som helst kan köpa en liksom. och andra sidan krävs det ju en högre inkomst för att ens ha råd att gå ner i arbetstid

  2. Jag håller med om att klassklyftorna inte kommer att jämna ut sig genom att alla börja anamma liknande sociala och kulturella mönster, däremot håller jag inte med dig om att klass främst skulle bero på materiella tillgångar. Kanske i en jämförelse mellan arbetarklass och överklass, eller medel och överklass, men inte i en jämförelse mellan arbetarklass och undre medelklass. Ta yrken som socionom, lärare, sjuksköterska med flera. Alla så kallade medelklassyrken och yrken du måste ha det akademiska självförtroendet att söka till och ta sig igenom en högskoleutbildning för att få, ändå är medelinkomsten relativt låg och typiska arbetaryrken som snickare, plattläggare, svetsare osv kan du tjäna långt mycket mer än tidigare nämnda akademikeryrken inte minst om du är egenföretagare. Detta innebär att ett arbetarpar där den ene är snickare och den andre är undersköterska tillsammans kan tjäna mer än ett par som båda är lärare eller socionomer. Ändå finns det en klasskillnad däremellan där de som gått på universitetet kan ha en lite högre social status genom sina utbildningar och sin sociala och kulturella klass. De första paret kan till och med ha mer materiella tillgångar än de andra i form av bilar, tv-apparater, prylar och annat krimskrams medan de andra paret har det mer sparsmakat och istället lägger undan pengar vilket i sig kan vara ett tecken på klasstillhörighet.

    Klass går många gånger hand i hand med materiella tillgångar men handlar i dagsläget inte bara om det. För att förstå klass kan vi inte bara titta på materiella tillgångar utan måste även titta på utbildningsnivå, socialt, kulturellt och symboliskt kapital. Att vinna mycket pengar på lotto gör dig inte automatiskt till överklass.

    Verklighets smolk nämnde lite om detta i sin senaste post: http://verklighetenssmolk.se/index.php/2012/05/det-har-med-klass/

    1. Säger inte att det bara är en fråga om det, men de kulturella och sociala mönster som anses tillhöra högre klasser gör ju det av en anledning, för att de generellt hör ihop med högre materiell standard. Sedan finns det, som jag sa, mängder av undantag där social mönster anammas eller ärvs utan att personerna har särskilt mkt pengar. Sedan finns det ju även olika kulturer, men alla dessa behöver ju inte vara relaterade till klass.

      1. Jag tycker bara att det är dumt att inte räkna med utbildningsnivå och kulturellt/socialt kapital när en avgör någons klasstillhörighet och bara titta på personernas inkomst eftersom det inte bara handlar om undantagsfall, väldigt många medelklassyrken är ganska lågavlönade medan klassiska arbetaryrken, iaf de ”typiskt manliga” har rätt hög lön. Ändå kan medelklassbarn vinna (ekonomiskt och socialt) på att växa upp i medelklassfamiljer även då föräldrarna inte har någon hög lön. Om föräldrarna har erfarenhet av att gå på universitetet kan de lära barnen en bra studieteknik och det går därmed bättre för dem i skolan, de blir mer självklart för dem att de kan/ska läsa vidare och de kan därmed lättare välja högstatusutbildningar och få högstatusjobb som läkare, psykolog eller ingenjör, de får det lättare att tala för sig då de lärt sig ”rätt” sorts språk, blir lättare respekterade då de har har rätt kläder och uttrycksformer osv.

        1. Stämmer absolut. Har aldrig förnekat de kulturella aspekterna, men står fortfarande fast vid att stommen i allt detta är materiella skillnader.

  3. När jag tä’nkt på klass har jag funderar över varför inte t ex studenter automatiskt underklass/ arbetarklass (det sista blir ju lite missvisande i sammanhanget, men man kan ju absolut vara arbetslös arbetarklass idag) för att de har lite pengar = lite materiellt välstånd? Klass handlar om pengar men med fler parametrar på pengartillgång. Hur djupt sittande är problemen med pengabrist? Hur långvarig är pengarbristen? Hur ”självvalt” är/ känns livet utan pengar? Hur stigmatiserande är pengabristen i det sammanhang där man befinner sig? Jag anser t ex att studenter inte automatiskt är arbetarklass/ underklass för att de är fattiga eftersom det är en fattigdom som ses som tillfällig, i hög grad självvald och som inte är stigmatiserande. Att vara fattig för att man tjänar lite pengar eller inte kan få jobb är ofta ansett lite pinsamt och inget man ska prata högt om medan studenters fattigdom är helt accepterad och inte alls pinsam; det finns tips på hur man lever billiigt som student i media , att prata om hur lite pengar man har på kontot är normalt för många osv.

    På samma sätt kan jag tycka att man är mindre arbetasklass för att man väljer att frilansa som typ teatermanusförfattare Eller om man väljer bort sitt trista men välbetalda jobb för att försöka slå igenom som musiker. Jämfört med om man inte kan få ett mer välbetalt jobb än det man har. De förstnämda är i hög grad självvalt. Och det medför heller inte låg status utan det är precis som studenters ekonomi accepterad fattigdom som man kan kokettera lite med, sådär.

    1. Det handlar ju inte bara om absoluta summor utan om vilka valmöjligheter och framtidsutsikter man har också, precis som du säger. En person som är född i medelklass kan ju välja medvetet lägre inkomster för att få göra något hen älskar. Bara för att man är fattig under några år som student betyder inte det att man lämnar sin klass, eftersom man kommer återgå till samma materiella välstånd igen. Men jag ser inte hur detta göra klass till mindre av en fråga om materiella tillgångar.

      1. Neej precis, jagg håller med dig, klass handlar om materialla tillgångar (eller invisteradepengar i form av typ tid). Och möjlighet att få tillgång till materiella tillgångar, kanske mer än vad man har just idag. I synnerhet handlar det om pengar i den mån det är ett viktigt problem Att en del människor känner för att inte hålla på med medelklassnöjen utan typ vadå, spela bingolotto? husvagnssemestra? kolla på teve istället för att läsa böcker? är såklart inte ett problem. Möjligen är det ett problem att det ses ner på.

        (sen kan jag såklart förstå att pratar man om kultur så kan man använda ordet i ett annat sammanhang och syfta på andra saker, men då bör man vara tydlig med det)

        1. Tycker du det är fråga om mer utpräglade medelklass- än arbetarklassgöra, dessa fritidsnöjen du beskriver?

          Sorry om jag hijackar här men blev och fundera! Jag har arbetarbakgrund men verkar faktiskt i min verksamhet och vara försöka ta så mycket avstånd som möjligt från konsumtion – och jag upplever mig som medelklass just därför att jag har privilegiet att välja bort och se ner på tv-tittande och lotto, t.ex.

  4. Glömde garanterat korrekturläsa min svenska i den där kommentaren alltså….men poängen kanske framgår ändå.

  5. På många sätt är det här en svår fråga att diskutera eftersom man inte alltid är säker på om alla pratar om samma saker. Ett vanligt missförstånd är att man likställer klass och subkultur, som vi nämnde på Twitter, sen kan man också värdera olika saker när man tolkar klassbegreppet, pratar vi makt eller livskvalitet? Eller status i andras ögon?

    För mig handlar klasstillhörighet om mängden möjligheter i livet som ger livskvalitet, frihet. Utifrån det så har jag sett att även om pengar kan ta dig en viss bit så är det långt ifrån allt. Särskilt eftersom vi fortfarande bor i ett samhälle som bygger på socialdemokratiska principer i mångt och mycket. I Sverige kostar det inte utbildning, skola eller omsorg (eller kostar en mycket liten del av totalsumman) men det innebär inte att alla val är likvärdiga. Så för att få tillgång till riktigt bra utbildning så är det inte pengar som behövs utan kunskap, kunskap om hur systemet fungerar och kunskap om vad som gör en skola bättre än en annan.

    Om jag ska ta mig själv som exempel så har jag aldrig haft ett ekonomiskt kapital att prata om, i perioder har jag och familjen tangerat normen för försörjningsstöd. Men på grund av min uppväxt och sociala kapital vet jag en hel del om hur jag ska tänka kring t ex skolor. Därför har jag ställt mina barn i kö till varje skola med kösystem och prioriterat svindyra pianolektioner för att öka barnens chanser att komma in på den skola som både har musikprofil och högst snittpoäng samt gott rykte (inte bara därför, vi är en musikälskande familj också!) Jämfört med detta har en höginkomsttagare inte en chans om inte hen besitter samma kunskaper.

    Samma sak gäller vården, jag vet att jag har rätt att kräva bra vård så om jag inte är nöjd vet jag vilka möjligheter jag har att välja en annan vårdgivare, kostnaden kommer bli densamma.

    Jag säger inte att ekonomiskt kapital är oviktigt och jag tycker inte att vi ska sluta arbeta för en jämnare fördelning av kapital. Men jag tror det är att förenkla problemet och det finns fler sätt att arbeta för att göra orättvisorna i samhället färre.

    1. Rimlig invändning om möjligheter. Det jag tycker är viktigt att se dock är att det inte bara handlar om inflytande över sitt eget liv utan även över andras. Till exempel kan man vara väldigt långt ifrån kulturell och social medel- och överklass men ha kapital som gör att man kan styra över andra människors liv. Sedan är det ju också en fråga om vilka kretsar man rör sig inom, vilket område man bor i och så vidare vilket är avgörande för kvalitet på skola etc. Men även om man själv saknar pengar så påverkas man av andra människors tillgångar andra led, om du förstår hur jag menar.

      Menar inte att kulturella tillgångar är oviktiga, bara att de är sekundära och att fokuset måste ligga på ekonomiska tillgångar.

  6. Pingback: Designerdrömmar
  7. Jag återkommer till det här efter att ha funderat lite. Använder mig själv som exempel, om det passar.

    Jag märker att jag upplever mig som privilegierad och lätt anser mig vara medelklass eftersom jag inte identifierar mig med arbetarklassens låga status. Mina föräldrar har agrar och arbetarbakgrund och jag är den första i släkten i rakt nedstigande led som gått gymnasiet och kommit in till högskola med studentvitsorden. Jag anser att kunskap är makt i den form jag vill tillskansa mig och jag har RÅD att förkasta pengarnas betydelse.

    Studerande lever under fattigdomsgränsen om de inte jobbar vid sidan om eller har besparingar. Sen är det ju svårt att lägga resten av livet och hälsan på ”standby” tills man studerat sig en examen och en behörighet och en ställning i samhället så det kan ju gå snett. Jag har nog uppskattat socialdemokratins vinningar vid de tillfällena.

    Jag undrar om klassresor är lättare att göra neråt än uppåt? Det är lättare att leka fattig en tid, äta nudlar (som ju inte alls är särskilt billiga) en månad eller ha en månads köpstopp och blogga om det. Från min tid som fabriksarbetare och vad jag observerade av mina kolleger då så verkar det ju som om folk jobbar så hårt för att ha råd med rekreationen efter arbetet. Arbetarklassen betalar lån på bilen, på huset, på elektroniken och charterresan som de köpt för att orka gå till jobbet igen, de betalar allt stigande bensinpriser för att kunna ta sig till jobbet och köper Hästenssäng för att orka stiga upp till jobbet på morgonen. (Förenklat så här alltså.)

    Jag tror inte jag skulle vara så här engagerad i frågan om klass om jag inte jobbat på fabrik i 3 år och engagerat mig i facket efter att jag blev arbetslös. Inte heller om inte mina föräldrar var fackligt aktiva, eller om jag i tonåren velat bryta med dem och vad de står för i fråga om hus, bil(ar), båt(ar), och samlande.

    Jag har en hypotes som jag gärna skulle vilja höra(läsa) vad Fanny (och andra) anser om klassbakgrund och komsumtionsvanor: mina morföräldrar bodde på landet och genomlevde kriget, och de sparade allt de hade och kom åt, inget slängdes. Mina föräldrar har skaffat sig yrken vid 16 när de gått ut folkskolan och köper jämt en massa nya saker och har även samlingar och auktioner som hobby. Jag låtsas vara bildad och förkastar det materiella goda och våndas över vad jag kommer att ärva och hoppas allt kommer att gå upp i arvskatt när den dagen kommer. Och jag anser att jag p.g.a. mina föräldrars och deras föräldrars förtjänst och livslånga slitande kan förhålla mig just på detta vis. Men hur högt på stegen har jag månne kommit?

Lämna ett svar till pella Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *